mittprivatamoln

Let go Let the wind blow back your head tonight

Jag och bror min kände medlidande för den stackars döda musen. Så då begravde vi den i tystnad och byggde ett kors, det gjorde vi också! Är man bög så är man.




Lilla, lilla bror. O Du ska veta att jag är glad att Du finns.

Och så idag skådade 500 days of summer, en mycket bra film. Den första romcom filmen jag lyckats svälja utan motstånd. Sant, kärlek finns inte. Det är bara en illusion vi människor byggt upp för att inte känna oss så ensamma, ingenting är förutbestämt. Det finns inget öde. Det finns bara tillfälligheter.
Plus att Summer hade finaste kläderna, Joseph Gordon-Levitt var så fin och att The Smiths var nämnda ett flertal gånger. Och så var också Matthew Gray Gubler med. Fina minnen, fina minnen. Som inträffade... för några timmar sen? Äsch, det är min fras och jag använder den närhelst jag vill. Och jag vet, mitt liv är lika händelserikt som i den inofficiella virkningsklubben, grundad år 1956. Inget händer och det mesta blir FML och sånt, men Tjohejsan vi låtsas att jag är bäst och roligast i världen för jag redovisade svenskan och låg på VG/MVG nivå! Hurra osv. All makt åt Tengil - vår befriare! Åh. Min humor är sämst och jag änvänder meningslösa osynliga formuleringar. Äsch, Galenskaperna korsat med After Shave kan allt pigga upp vilken sinnesstämning som helst, skojsigt. Verkligen. Nej. Jag är allt sämst.
Och så har jag lyssnat på jj, så himla bra duo och dem blandar hiphop perfekt med Broder Daniel texter och allting blir liksom lite new wave och avkopplande blått lugnt. De sänker beatsen och det låter så självklart, även fastän det är en udda korsning mellan hiphop och indiepop.
Och så har jag fått mina sömntabletter nu. Jag lämnar det ämnet tror jag på en gång, för jag känner inget särskilt runt det och vill helst bara få sova om nätterna. Tänk, tänk efter om jag hade haft någon talang. Om jag kunde skriva sådär skärande vasst och inte såhär svalt och meningslöst som nu - så skulle jag möjligen ha någon framtid.  



Adjöken. Och så.
(Jag blir minsann aldrig nöjd, våren borde vara tidig i år men inte ens den verkar dyka upp. Och jag som är fast i ett djupt behov av nystarter, våren och hösten är mina rivande nystarter. Vintern och sommaren är mest något tjockt och långt därimellan.)

Nejmen VÄLKOMMEN till mitt enkla lilla krypin,



och tror ni inte att jag är nervös nu?

Jag har icke påbörjat min storslagna engelska novell ännu, FAN vad det är typiskt mig att skjuta upp det bästa och det mesta till sista stunden.
Nej, det är inte snyggt att pryda bloggen med grodor i mun och svordomar så jag skriver abisko och hummus istället, det låter lite finare - lite bättre. Så typiskt mig, som äro stockholmare. Pyttsan.

Idag besökte Sioma Zubisky våran skola, och jag måste säga att jag bär med mig en riktigt djup respekt för honom, sättet han berättar, hela hans livshistoria, hur han synar samhället idag och nyttjar oss ungdomar till att ge oss en riktigt kunskap om Förintelsen. Honom kommer jag nog inte glömma i första taget, han är en himla stark människa.

Haha, fint att några andra fick en varsin kram och puss av honom!

Caroline Af Ugglas har en spelning 13.2, kvällen innan jag åker till Falun. Hummus, helvete jag vill så himla gärna se henne live. Att allt som är typiskt, negativt och distraherande ska drabbas mig?
Äsch, jag får se henne en annan gång. När turen står vid min sida.


Åh. Jag måste i Guds helvetes namn bara skriva ihop något, bara någonting i engelskan.

Och Skunk Anansie, kommer till Stockholm. Och jag vill inte att dem ska passera mig som alla expresståg på stationerna ruser förbi mig, jag vill uppleva något jag med och inte alltid röra mig i samma riktning, gå samma krattade grusvägar fram med damm i luften och ett munspel i hand.
Och förresten är jag lika usel på mitt munspel som förra månaden. Och månaden innan dess.
Mitt förnuft talar till mig, i hopp om att vilseleda mig från lyrikens och musikens ljuva välde att nu Du, Andie, nu för faen får Du sluta opp med detta tuggumi tjatiga autopilot gnabb om Han som är så fin och hur stressfylld Du är, med en apati som inte vill släckas ned, som inte vill tystas ner som bara fortsätter som ett darrande asplöv i dem gångna mollfyllda hösterna, när allting redan är förbi även fast hösten är en tid där allting börjar om från början igen, precis som våren fast våren ger Dig hoppet och ljuset men även svaga ljusstrimmor genom gardinerna kan svida i Dina morgontrötta ögon.


Usch filibubba, jag är orosfylld när tiden rinner iväg som sand i handen och jag hinner inte med allt som måste hinnas med och allt som måste bli antecknat, analyserat och avcheckat innan tolvte inseglet. Jag hinner inte mer nu, adjö och antagligen godnatt för jag är blind nu, allting som måste göras lägger sig som en tung grå hinna över färgfulla irisen och jag måste brotta ner alla läxor på golvet nu och bara vinna, inte låta latheten styra ikväll.

Tonight I'm gonna leave it.

Du som sitter med den här boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker -
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det en tillfällighet, en slump?
Tror du det?




--Godér Nattér--

Hej i världen,

här sitter jag och det mesta luktar hummus. Illa alltså.

Skoldagarna passerar och dem passerar med flyt, inget särskilt må hända där men i radhuset stramas spänningen åt allt hårdare, man vet inte riktigt vem som är vem längre och en iskall vinter råder därinne. Stormen tycks bara ha börjat, med det sagt.

Det mesta är väl inte så farligt, men jag, inte man, blir trött på enkelhetens vardagar som sipprar in genom ena örat och ut genom det andra. Inget att minnas, ingen att längta efter, inte någon att tänka på och inte något särskilt alls att se fram emot.


Är rejält med trött på samma gamla skola och samma slitna klass, alla är mest trötta och småflabbar åt sega skämt. Tjafsar om riktigt onödiga bagateller med handledaren och beter sig alldeles onödigt barnsliga. Man blir så trött bara, ibland.


Och det gör inte ont, det kan jag inte säga. Men det är ingen omfamnande känsla riktigt, den där självömkan när jag ser han som är så Fin och Som Har Allt och som är Så Otroligt Snygg gå förbi mig och inte ens... vända huvudet åt mitt håll. Inte ens vrida det, inte lite. Inte alls.

I hans värld existerar definitivt absolut aldrig någonsin jag. Det här var väl tråkigt, kan man säga.

Hummus som fan, ja det STINKER verkligen apa om allt som har att göra med det. Jag tänker i vilket fall inte agera beundrare, jag kan allt klara mig utan sånt. Men han känns lite som apan som liknar mig och det är ju så himla fånigt, allt. Nej, jag kan inte sätta ord på hur det känns för det känns inte så mycket.
Och det är nog bäst att behålla allt så, att stanna kvar i det ytliga. Annars kan jag sätta mitt ord och min högra fot på att jag är fast i det där... ja, den Olyckliga Kärleken.

(Jag vet var han har sitt djupblåa skåp. Och det ligger inte bredvid mitt.)

Och så går dagarna, in genom dörrarna och blickar genom flottsmutsiga fönster med utsikt mot dem rusande tågen.
Ut med hunden, isande kyla och konversationer med mig själv i telefonen, in med hunden.

Till skolan, samma nötta skola, med samma nötta människor i nya skepnader och former, osammanhängande meningar och pennor utan udd, fniss åt det mesta och sen hem igen.

Och det är ingenting att revoltera emot, ingen att sätta sig emot och jag är inte unik eller utstickande där. Jag finns mest bara. Och klantar till det lite. Hujeda, men det fungerar. Längtar dock till det där Livfet with a capital L.

Imorgon så minns vi Förintelsens dag, en man som överlevt nazi-tidernas grymma herravälde skall föreläsa för oss stirriga prepubertala ungdomar och förseningar är oacceptabla.
Jisses, hur skall detta sluta?

Jag och Cassie upptäckte förresten apropå ingenting att Andie egentligen är riktigt fult.
Fy och fasa mitt namn är fult och jag hatar egentligen det men jag är alltid Andie och så kommer det alltid vara, så jag kommer inte undan fula vokaler och konsonanter, fjantigt ihopslängda med varann till en klibbig sörja. En del av mig äro mitt namn och det är oundvikligt. Jag accepterar allt det, jag är en del av det. Men nog om det, det var bara något jag kom på och ville anteckna eftersom att om inte jag påpekar och analyserar mig själv kommer ändå någon annan göra det. Och jag hatar att bli analyserad.


Och så försöker jag plugga, två steg ska redovisas om två dagar och jag skjuter undan dem där tankarna som får mig att känna mig helt jävla hopplös och otillräcklig och ska bara bli klar med allt tills på fredag, jag tänker inte hamna efter igen för det orkar jag fanimig inte något mer.

Nu är det mesta som spelas Per Gessle, Patrik Isaksson och Lars Winnerbäck och jag har förberett en liten prydlig hög med svenska filmer på datorn som skall beskådas och analyseras av mig inom en snar framtid.

(Nej, det är faktiskt inte töntigt att lyssna på Per Gessle. Han är en klassiker sen jag var åtta år och jag brukade sitta i bilen på väg till mina ridlektioner och hålla i Mazarin cdn och sjunga med i låtarna. Det var väldigt fint, och i femte klass satt jag med gitarren på mitt rum framför stereon och lyssnade på Mazarin och försökte hitta ackorden och sjöng med gjorde då också. Fast med slutna ögon. Det måste vara något av det mest pinsamma jag gjort, sjunga med i låtar med gitarren och slutna ögon. Damn.)

Patrik Isaksson har jag alltid gillat, och jag minns när vi hade någon Absolut Hits skiva och jag kan ha varit fem sex år då och Kent var med på baksidan. Jag var jätteosäker då, var Kent ett band eller en artist? Var det Patrik Isaksson, det lät som han.
Och tänk att jag minns det där, det borde ha suddats ut med tiden men det kanske är skrivet i bläck? Kanske har det en mening, kanske kommer det ha en stor betydelse för mig om tjugo år? Äsch, jag brukar minnas massa konstiga bisarra helt onödiga ting från barndomen som bara jag minns och ingen annan och det är väl inga konstigheter må jag anta.

Förresten måste jag berätta om Fröken Sverige, som jag såg. Först en gång hos Lisa, sedan ännu en gång för måhända två dagar sedan?
Den är riktigt bra men jag såg den två gånger och den var en aning rörig, många ämnen sammansatta i samma film och jag förstod lite mer andra gången jag såg den. Fast det kanske var för att första gången jag skådade filmen så var det mitt i natten.

Och, pinsamt nog, måste jag fan erkänna att jag fick en crush på Jens i filmen.
Leo Hallerstam, du som spelat Jens, jag vet inte om du har samma frisyr nu som du har i filmen men jag förmodar att det inte är så; snälla snälla du var så jävla snygg i den frisyren, jag kollade egentligen andra gången på filmen bara för att se Jens så om du inte ser ut så längre så snälla snälla klipp dig så igen!
Och tänkt så läser han det här också. Nej det gör han självfallet inte, men jag dog lite inombords, mitt frusna hjärta tinades upp och se här nu pillar jag ju nästan ihop en liten kärleksdikt bara för karaktären Jens skull.



 It's the guy to the left. Are you sure? Yes. I'm sure.


Eh, ja. Fint.

Jag känner mig väldigt tömd, på ord och känslor. Nu skall jag nog titta på I Rymden Finns Inga Känslor, bara för att jag känner mig ratslös - när det egentligen finns en miljon saker att göra.

Adjö

Fina Blackeberg.






Åh, vi skulle till Alex i Källvesta. Jag minns det som om det vore igår... HAHA, jaa kära minnen.

JA, jag vet att jag ser för(f)ärlig ut men jag bjuder till lite åtminstone.

Haha jag ser allt ut som en true_biotch.org på den bilden.



Åh. Nåja, alla kan väl inte se ut som Natalie Portman eller Alexandra Dahlström!


Och sedan åkte vi till Lisas fästman (HAHA min humor är sämst) och drack pommac, fifflade med datorn, skrattade åt att filmen var dålig och att tvn inte ville fungera så som den skulle gjort och massa annat angenämt.

(ÅÅÅH jag vill vara fucking fotogenisk BRE!)




Alltså, jag eller Cassie vågade inte ens äta av tilltugget som fanns där! Det blev lite akward moments ibland och jag och Cassie hamnade lite... i bakgrunden, om jag får säga det så. Fast jag kan åtminstone skryta lite om att jag pratade stadigt och stammade inte och så bjöd jag på mig själv också (det är viktigt, små barn!)



Haha, Cassie hade hemskaste magvärken och jag var så kissnödig så att jag mådde illa. Det hela slutade med att vi hittade en perfekt kundvagn att skjutsa "skadade" Cassie och spurta hem till Blackeberg igen.
Känslan efter att ha hållt inne allting och sedan bara få gå på en toalett = obeskrivligt underbart.





Haha vi skrattade verkligen åt gubben med mössan i bakgrunden!



Haha Blackancrew!






Jag vill inte vara här. Det är alltid någon som skriker eller grinar eller höjer rösten eller skrattar, alldeles för högt.

Jag vill bara ha tystnad hos mig. Det tycker inte jag är något fel, jag vill skapa ljuden i ett tomt hus men det blir aldrig tyst här. Aldrig på riktigt.

Jag skulle så gärna vilja gråta nu.

Jag har haft en underbart rolig helg, skrattat mycket och rodnat kanske också och skapat nya minnen och återupplevt gamla.
Jag ville inte att det skulle ta slut så abrupt.
Men när man kommer hem så känns det som att man blivit slagen på fingarna.
Allt är fel. Allt jag sagt och gjort är tydligen jättehemsktmycketfel.
Och jag tänker fanimig inte vara nån jävla hund, en stjärtslickare och ligga på golvet för att få någon sorts förlåtelse, en bekräftelse för allt det jag har gjort så fel.

Jag är så arg, jag vet inte. Men jag skrattar istället, säger som det är och tänker absolut aldrig gråta.

Jag hade tänkt skriva dem fina sakerna som hänt men självfallet - det dåliga väger över. Fan.

Det känns som att jag gråtit i flera dagar, att mina ögon aldrig sett ljus och som att dem är blodsprängda och gråa; men jag har inte gråtit över huvudtaget. Men jag känner ändå hur det forsar en arg svart flod inom mig, jag är bara otillräcklig hela jävla tiden.

Jag tog bara saxen, drog fram luggen och klippte av tills ögonbrynen blottades. Då ångrade jag mig lite. Jag blev ful. Nej förlåt, fulare kanske jag borde säga men jag orkar inte bry mig mer.

Äsch, vem fan orkar bry sig om sånt här?
Varför inte dem utrotningshotade pandorna eller regnskogen eller alla miljontals kor som dör bara för att tillfredställa våra behov genom Mc'Donalds och Burger King? Jag borde lägga ner mitt engagemang på det istället.

Jag är arg nu men ändå bra arg. Jag känner mig (töntigt nog) rebellisk. Och jag har alltid haft det inom mig, att jag vill sätta mig emot allt och alla och göra tvärtemot det som är normalt eller bra. Jag vill göra revolt på något sätt och klippa av mig håret och skrika högt som fan på plattan och ha på mig en lila boa och välta någons jättefina antika romerska vas från 400-talet som är oersättlig och ovärdelig.

Fast man kanske inte skulle tro det om mig, dem som inte känner mig vill säga. De tror säkert att jag är helt vanlig. Eller gör dem det?
De kanske tycker att jag är konstig.  De som känner mig vet kanske att jag är en aning oförutsägbar. Att jag kan byta åsikt rätt snabbt och göra onödiga saker bara för att jag vill och för att jag känner för det.

Jag längtar tillbaka till Blackeberg nu och till Lisas trånga lägenhet och centrum och lite Källvesta.
Men nu är det förbi och så är det med det. Om jag fick önska mig en sak nu så skulle jag önska mig att jag fick spola över tonåren och bli myndig och få en egen inkomst. Visst, det är bekvämligt och inte så ansvarstagande att behöva bo hemma. Men ända sen jag har varit liten så har jag lekt lekar om att bo själv och ta hand om saker själv och legat och drömt om att få flytta till en egen lägenhet och sköta om mig själv och vara ensam när jag vill och ta hem vänner när jag vill.

Jag vet att det inte är enkelt, lätt och perfekt med eget boende. Men jag är en sådan som passar bättre ihop med en egen lägenhet och självständighet och ensamhet.

Jag tror jag ska ladda upp bilderna från Blackeberg om en stund. Nostalgitrippar, haha! Nu ska jag inte vara så jävla pessimistisk längre, ingen mår bra av negativitet. Tror jag.

Men imorgon är allt exakt som vanligt. Och jag hatar vanligt.

Adjö

HEJ IGEN,



och nu har jag lugnat ner min stirriga kropp med lite varma Lars Winnerbäck-melodier sakta strömmande ur mina datorspeakers.
Mitt hjärta och hjärna har gått på så många högvarv och snurrat lite väl snabbt men nu känns det som att jag återhämtat mig lite. Okej.
Jag är inte perfekt. Men jag gör så gott jag kan.



Och jag kan inte pressa mig hårdare nu, jag måste släppa lite på mina tyglar och bara våga erkänna att jag inte kan fylla upp dom tomma hålen och tomma stegen i trappan med att försöka bli något oförstörbart, en tjej som är fylld med slagkraft och aldrig ger upp.

 För en sån människa är inte jag. Tack Lars, du gav mig några tankar som var värda att filosofera kring en stund. Tack Lars, för att du är så bra.

Jag är inte trött-och-less längre ( på att vara trött och less ).
Nu är jag trött. Men stolt. Stolt som tuppen, jag har gjort vad jag kunnat idag och ingen människa kan uppnå allt. Jag vet ju det, för jag är en intelligent människa. Men jag vill bara fylla det dära tomma, meningslösa hålet, den där sprickan som saknar en röst jag aldrig hört, saknar en okänd kärlek som jag aldrig hört om, ja jag vill fylla det där tomma med något annat.

Beroendeframkallande ting, Melankolisk musik som spelar i takt med höstens moll, Mat som ska ge mig tröst och fylla mig med något gott och bara slita ut kroppen så att jag är så trött i slutet av dagen att jag glömmer bort hur det känns att vara ensam.
Jag vill inte känna hur det känns längre att för alltid vara den där flickan som ger upp, som inte orkar bli besviken och bara drar ifrån allting som har att göra med Intimitet och Intensivitet så därför försöker jag gömma mig bakom allting.

Böcker och vårlängtan, en lättnad över att den för djävligaste hösten är död nu, och jag skyler ansiktet bakom ett oigenkännligt leende som inte visar att jag saknar något, att jag faktiskt också törstar efter något men alla får inte dricka ur fallet. Vissa står bakom och gömmer sig för att böja huvudet ner mot porlande vatten, låta håret hänga som det vill och bara öppna sig. Vissa står bara för jämnan med svackande blickar. Och får aldrig känna den där eviga sommaren, kylande fuktig och omfamnande varm med brisar och mygg sånt är vackert tycker jag.

Men jag är aldrig på nära håll. Så jag får låtsas, spela väl och agera vanlig. 

Nej, jag vet inte i huvudet. Men jag ska bara hålla huvudet högt som en påfågel och vara lätt som en vind. Vad kan jag annars göra?

Så farligt är det inte. Jag har alltid kunnat klara mig, klara mig utan en hel jävla orkester och bara vandra dem grusade vägarna fram med ett mumin-munspel och trasiga hängslen. Bara vandra vidare, ingen jävla dirigent här och inte några noter. Bara jag och mig själv, ingen trasig kärlek för man kommer ändå ingenvart med det.

Men med trasiga hängslen kan man komma långt, det kan jag lova er. De sviker en inte. De stannar kvar hos en och säger aldrig som det är. Bara hänger trasiga där och det är allt jag nånsin kan behöva.

Så nu ska jag bara slappna av och gå och lägga mig med stolthet. Jag somnar förmodligen inte men som en stolt fågel ska jag bara ligga där och falla. Jag faller.
 

Jag vill ha Dig nu
som Jag hade Dig förut.

VÄLKOMMEN,



och jag har inte sovit något inatt. Två timmar var det men det kändes som att jag bara blunda' i en sekund och i nästa så skulle jag slita mig ifrån min varma trygga säng och rusa iväg till skolan.


Så mamma ska köpa ut sömntabletter åt mig imorgon för att jag klarar inte av att ha det så här längre. Alltså alla ändlösa grusiga oroliga nätter utan sömn = bort.


Någon måste ha fyllt mina ögon med citronsaft och äntligen sparkat till mig rejält i huvudet, för jag tror nog att mister greppet om allt nu. Nu anar jag nästan, vad som väntar bakom den där röda högen med tegelstenar, den där muren som någon byggt upp åt mig för att jag ska kunna riva den. Jag anar nästan vad som väntar på mig och jag känner mig bara vilsen. Mitt huvud snurrar bara av tankar och det känns som att nu har sömnbristen plötsligt blivit min vän; den följer med mig i vått och torrt och vill hålla min hand.


Explosions in the sky, kan alla lyssna på. Deras låtar förklarar allting så mycket finare och intensivare än vad jag någonsin kommer kunna göra med en massa svarta ord kastat på vita lögnhalsar.




Allt och inget av det jag skriver kan ens komma i närheten av hur det känns av att vara fast i något så jävla oroligt, som trycker min hand alldeles för hårt med naglarna i min handflata och viskar att den aldrig kommer släppa taget, att den för alltid är mig trogen. Mina händer skakar, röda och fläckiga och låt mig få frid.



                                     Six days at the bottom of the ocean.

Svart är ingen färg det är så man känner sig.
Tom är ingenting och det var tomt i mig.


Fick en halvt om halvt ljuvlig uppenbarelse när texten dånade fram ur högtalarna, stegrande dånande från Hollywood Hills. Rysningar och ack jag förstår plötsligt vad alla ser i honom, som är så bra.



Nåväl. Favoritfilmer of all times, hittills åtminstone.

                 
                                  Filmer och Förebilder del I

- Så som i himmelen

Regissör Kay Pollak



- Fucking Åmål

Regissör Lukas Moodysson



- Kid Svensk

Regissör Nanna Huolman



- Elina - som om jag inte fanns

Regissör Klaus Härö



- Män som hatar kvinnor

Regissör Nils Arden Oplev



- Marie Antoinette

Regissör Sofia Coppola



- Brokeback Mountain
 
Regissör Ang Lee



- Mitt liv som hund

Regissör Lasse Hallström



- Tjenare Kungen

Regissör Ulf Malmros



- Edward Scissorhands

Regissör Tim Burton



- One flew over the cuckoos nest ( Gökboet )

Regissör Milos Forman



- Låt den rätte komma in
 ( SÖT )
Regissör Tomas Alfredsson



För stunden var detta allt jag mindes, ifrån alla mina små känsloutbrott som uppstått under makalöst bra filmer som sedan etsat sig fast i hjärtat mitt.
Möjligen kommer jag på något senare, och då skall det självklart hamna på min vördfulla lista.

Just det. Glömde nästan den där bildkällan, oj vad hemskt vilken nedrig och föraktfull tjyv jag är!
Jo man tackar, sossegossar. Google, är min räddning.

Adjö på mig själv. Jag har ingen annan att hälsa eller ta avsked av längre. Tragiskt kanske men jag har inte så mycket att bry mig om ändå och det gör mig inget att ryggen är fri och blicken stadigt fram and off we go. Oh we're shadows just shadows in the alley.

Saker som man ser. Saker man tar på. Saker som man hör, i hjärtat, det tänker högt och skriker tyst och vill ut, slita sig fri och man vet och alla andra vet redan att allt är slut.
Det krig du utkämpart under alla dessa år är här, förgäves, det är här för att bara lämna dig igen.
 Genom fönstret mot altanen sen rakt in i gryningen med det hoppet och ljuset som du slickat i dig från din mammas bröst, som fastnade på din tunga men föll som tårar nerför din kind. Och vi vet och alla vet att det redan är förbi.


Min stress-banka-i-huvet-lista:


- Dricka te och få i mig koffein


-Inte äta mer än två måltider

-Redovisa alla steg och hinna med alla kurser, få höga betyg och inte skolka från idrotten, anlända i tid till skolan, vara respektfull och hövlig mot lärare, inte distraheras av att roa klasskamrater

-Vara fin, inga finnar eller fula omatchade kläder som inte speglar eller uttrycker mitt sanna jag

-Sova

-Le o vara gla'

-Rasta hundfan varannan kall och skitig dag

-Städa damma diska allt som dem begär av ungdomarna these days

-Sluta vara forever alone och visa att jag VISST har ett socialt liv genom att skaffa kille skaffa en massa kontakter skaffa bekantskaper äsch fan orkar inte mer

-Träna och jogga och inte äta gottigott gott eller smörgåsar med smör och ost

Jag ska upp sex idag och kan inte somna. Förtjusande.


Och så läste jag nyss att Morrissey anklags för rasism. Fin förebild, verkligen. Åh, kan inte bara hela jävla världen ta sig i kragen och sluta kasta sand i mitt ansikte. Sluta hånskratta åt mig när jag vänder om och sluta upp med dem avvisande ryggarna när jag väl söker mig till er när jag behöver något att luta mig mot.

Hur många fler gånger ska jag tappa fotfästet och krascha ner i marken, bara vänta för att sedan göra om samma misstag? Jag är trött. Snälla gud. Uppfinn något som gör det lättare att hålla ut, jag behöver få sova inatt. Jag orkar inte fler ändlösa nätter där jag vrider mig och vandrar runt överallt hela tiden men är kvar i samma trånga rum som där jag började men bara får vänta. På någon som inte ens vill vara min vän längre. Nej, sömnen bara sviker och bedrar. Jag kan inte lite på att den ska stanna kvar, stanna länge hos mig för den rycker sig ju bara ifrån mitt grepp, kastar sig ur sängen bredvid fönstret och man ser den nästan aldrig igen.

Jag kommer gå in i väggen snart, jag kan inte längre se ljus, se klart.


Jag är så himla utmattad. Jag vet knappt vem jag är och vilken grad jag har, säkert över trettinio.


Adjö

Hej hej!



Jag har jobbat idag, slitit lite hemma med bläckpennor som bara skär svaga streck i papperet, man kan trycka så hårt man bara kan men dragen blir lösa och veka ändå. Spanskan är klar. Typ jippi. Okej inte helt klar. Men vi låtsas det just nu, lite busigt haha!




Åh, idag när jag gick från skolan med Bambi-vinglande stickor till ben på knagglig, grusig is så tittar jag snabbt upp för att spana lite efter honom. Självklart, där går han ju. Ensam, bärandes med sin väska och balanserar lika fokuserat på isen som jag. Jag skulle kunna hitta honom bland tusental, jag behöver bara titta upp och så ser jag honom. Det blir plötsligt så svårt att slita blicken ifrån honom, mina kinder hettar till lite och hjärtat slår ett litet extra-slag men sen kastar jag blicken mot marken, den grusiga asfalten för det är ju där den hör hemma. Inte hos honom.


( Han är bara vacker, inget mer )



Äsch, han är värdelös ändå, vad ska jag med såna känslor till? Ännu en sådan där olycklig kärlek är det minsta jag behöver. Det är fan bara löjligt och SVAGT herregud jag är väl inte tio år längre. Någon gång får jag ge mig och bara bygga en riktig jävla mur av cement och stänga ute alla onödiga kärlekskrävande känslor och inte låta den rivas ner bara för att han ger mig ett litet leende eller för att jag tror att det faktiskt kan bli något. När det är klart och tydligt, skrivet i pannan på mig att det aldrig kommer bli något sådant där, sådant där fint. Något fint i en någon slags tvåsamhet. Det kommer aldrig bli något sådant.

Ensam är stark.



Min överlevnadsstrategi i kärlek lyder ( och JA, kärlek är ett fjantigt ord. Borde heta kräklek, allt sådant där gulligt och fluffigt får mig bara att vilja spy så det passar bättre. Kräklek. Jag är KräkarN ) :


- Hämta en spade och en skottkärra


- Allt det där hårda och starka du har inom dig, allt det som gör ont och skaver som en sten i skon, bygg upp en mur av det och se till att det inte finns en liten spricka och inte en enda liten glugg, inget ska få tränga igenom muren som ska säkra dig ifrån hjärtesorg och gryningar utan ljus och hopp med en väntan om att den du "älskar" ska återvända igen och aldrig mer lämna dig


- Du får vara hur larvig och mesig som helst, men bara innanför muren. Där kan ingen se dig eller röra dig, alltså: Du blir oförstörbar och perfekt och kommer ta dig igenom allt som ens har ordet kär i åtanke



- Och du, glöm inte att ta med dig ett glatt humör och ett leende när du kliver utanför muren. Det leder till positivet bland kollegorna och din chef kan allt ge dig en extra bonus om du sprider lite glädje i arbetslivet. Simma lugnt!

MVH// Bosse, kärleksdoktorn och specialisten på töntiga romcom akward-hjärtekrossar scenarion.





My Bloody Valentine och Duran Duran är ju bara för bra, alltså.

Förresten. Jag kanske kommer få en privatlärare i matematik. För att jag är så dålig, såklart. Det kommer kosta skjortan, säger dem men är du villig att satsa? Sir, yes sir!


Nej. Jag vet inte riktigt hur man satsar allt i matte. Börjar alltid gråta när jag inte förstår och får spasmiska ryck av frustration och en vilja som innehåller tv+fönsterruta= EXPLOSION, MOTHAFUCKA!
Och njae, jag vågar aldrig be om hjälp i det ämnet.
 Men det kanske är det en privatlärare är till för? Äsch, orka vara smart. Skyll på samhället, det blir alltid bra. Som min klasskompis säger;

DET ÄR SAMHÄLLETS FEL!

Förra natten var det svårt att sova, så jag utnyttjade timmarna med ett nytt tidsfördriv: Nightly Booth Photo Shoots. Haha, ballt. Fast tyvärr blev det minnet fullt. Jävla usla moderatkamera. HAHA! Längtar tills jag får se Tjenare Kungen igen, bästaste filmen på många år och dar. ( Varför känns det som att det bara är jag som är djupt insatt och förlorad i filmernas värld? Min mamma säger att jag har en fallenhet för film, att inte alla har det och att jag säkert kommer ta till vara på det när jag är vuxen. Som en manusförfattare, regissör etc. Vi får väl se hur det blir, lille pojk. Vi får se. Om jag är bra nog. Om jag vill allting tillräckligt mycket. Om jag har vad som krävs! )



Adjö, möjligen återkommer jag senare. Möjligen inte. Vi får se.


 Bjuder på ett litet leende.

Came in from a rainy Thursday
On the avenue
Thought I heard you talking softly



                                                 "Pride will tear us both apart"




                                        Well now pride's gone out the window
Cross the rooftops.
Run away.
                                       Left me in the vacuum of my heart

BONSOIR,



hälsar jag er, så att jag låter lite mer mångkulturell-&-sofistikerad.

De resterande dagarna som gått har varit färgranna och trevliga. Dock jobbiga med tanke på "Forever Alone" och att jag hatar att lösa upp knutar, kamma ut tovor, lösa saker som man helst förtränger. Merde. ( Vet ni inte vad det betyder så får ni banne mig slå upp det, googla det eller nåt, herregud nåt får ni väl göra själva. Dagens ungdomar, orkar inte ens lyfta på arslet längre och plocka ut en ordbok ur bokhyllan. Ack. )

Med magont skriver jag om ingenting och någonting som luktar som vaniljte utspätt med albinomjölk och kletig honing. Mumma.


Är inte ensam, egentligen. Vänner har jag och en viss familj, väldigt splittrad dock men en familj finns det ännu.

Men jag har inte mycket att lägga känslorna på. Därför planerar jag in att äta nyttig mat, dricka varmt te, rasta hunden i bitande kyla, shoppa upp dem sista pengarna, chilla gunilla med fin musik, råplugga och bara stänga ute alla känslor som finns kvar och som vill ha nånstans att ta vägen och låtsas att det är lycka.


Äsch, jag får väl nöja med det här. Allting måste inte vara perfekt. Förresten älskar jag att säga det. Perfekt. Det liksom rullar så fint på tungan, när man säger det. Perfekt. Nog bara jag som märkt det.

Nu så tittar jag på Dårfinkar och Dönickar, Simone trodde jag att min dotter skulle heta när jag var liten. Bara för att jag älskade Simone i den serien. Nu ba " Whaaaat, vem fan vill ha barn?"
 Usch filibubba, om jag skulle ha ett barn så skulle det vara tyst. Och när den väl talade, så skulle den endast säga såna dära smarta, kluriga saker. Ordspråk och motton och fånga-dagen-citat osv. Nej jag vet inte men den skulle nog behöva vara ansvarstagande eftersom jag inte sätter upp några regler och inte tar hand så mycket om mig själv eller någon annan, egentligen. Jag kan, men jag orkar liksom inte. Förresten får man inte barn, bara för att man tror att livet går ut på det eller för att man känner för det. Man måste ju knulla fram ett också, och jag tror inte det kommer inträffa. Alltså, att en annan människa ba ' Yeah let's skaffa barn' och så är han seriös också. Jag skulle nog inte våga. Skulle hellre vilja ha en fågel. Eller en guldfisk. För guldfiskar pratar inte så mycket, utan dem finns bara. Simmar runt, blubb blubb, simmar ett varv till, blubb blubb, simmar, stannar upp, pluppar, simmar ett varv till och blubb blubb på dig med.



Då skulle jag döpa den till något fint. Något långt vackert namn, så att den blir mer betydelsefull och förstår att den betyder mycket för mig. Även fast jag inte är så kelig och full med mjuk gräddfylld kärlek ( Joho, det är jag visst, bara det att jag förtränger sådana löjliga nonsens ting ) så skulle guldfisken med ett vackert långt namn veta att jag finns där och att det är möjligt för den att få en bra kontakt med mig, eftersom att jag skulle lyssna på den om den kände för en snackis och mata den med fisksnacks. Haha! Underbart.



Frank och Björk är vackra namn till en dotter. Och Lovis för att jag älskar den där Ronja-filmen. Och alla vet vilken film jag menar. Hade en jättemörk baby born docka när jag var sex år som jag älskade dyrt och heligt och den var från Afrika och hette Ronja, adopterad som jag även fast jag icke är från Afrika dock, och den var söt och kunde kissa och fisa och det skröt jag högt om. Fisandet och kissandet, då. Ädla egenskaper det där alltså.




Nu rann orden ur mig, ligger utspridda i högar och stycken på den vita skärmen och jag lutar mig tillbaka och ska förmodligen lyssna mig genom några låtar med White Lies, som jag läste en artikel om idag ( och klippte ut, såklart ). Mest för att R.E.M. och The Smiths var nämnda ett fåtal gånger and I was like happyface etc.

 
Och åh, fint och spännande ( fult ord det där, spännande, fult som stryk. Kan gärna för mig döden dö, fula saker borde inte existera ) att jag ska skriva en novell i engelskan och jag vet på ett ungefär hur vågorna ska flyta och molnen glida. Jag glider!


Namn: Frank eller något sådant fint.

Ålder: Hmm, möjligen sexton sjutton? Gymnasiet ska det vara, eftersom fitt-lärarna envisas med att det måste utspela sig i skolmiljö. Måste ni sabba en vacker novell genom att klämma in skola i allt? Äsch. Ba skoja, ni äro inga fittor. Fult ord att säga, borde vårda språket lite mer innan jag åker på stryk. Har blivit lite väl uppstudsig och det kommer väl till slut leda mig in på den dära vägen, ett slag i fejset och BAM jag ligger på marken som en annan Snooki och vet varken ut eller in eller var mitt löshår tog vägen.

Kön: Fruntimmer. Ha!


Det yttre spektrat: Kantig och tunn, uppnäsa och svarta slingor som inte kan hålla sig fast i en knut, blek med en liten mun, 172 cm lång inte för att det spelar roll men men, raspig lugn röst med en antydan om att hon inte är riktigt nöjd med sig själv eller säker på hur hon ska agera i olika situationer, ett hickande skratt, ofta svart hatt och stora urbleka The Smiths tröjor eller stickade koftor och klistrande tajta stuprörsjeans på bena', ett påfågel-örhänge här o ett new age inspirerat halsband där med ett rött leende och två Joseph Gordon-Levitt sneda åskmolnsmelerade ögon. Något sånt. Googla honom förresten. Han äro snygg och medverkade i 500 days of summer, en film jag velat se sen somras. För att The Smiths låtar finns med i den filmen. I alla fall There is a light that never goes out. Härligt.


Det inre: Nervös men ändå lugn, väldigt intelligent men osäker på hur hon ska använda sig av det, kan verka känslokall enligt vissa, kreativ och upplysande, analyserar ofta situationer och läser ofta av människor bra och kan lätt tappa bort sig i sin egna värld där hon tänker i evigheter med ögonen öppna tills någon puffar henne på armen och drar upp henne över ytan igen, klarar inte av trångsynthet eller intolerans mot olika folkgrupper eller diverse sexualiteter och står för sina åsikter, kan lätt ignorera folk och glömma bort att hålla kontakten och blir ibland för inbunden hemma i sin tomma lägenhet där ingen nästan är hemma och hon vänjer sig vid ensamheten och anser att det inte finns ett annat sätt att leva sitt liv på och känner sig tryggast ensam hemma istället för att bjuda hem kompisar och leva livet som alla andra gör, dålig på praktiska och nödvändiga saker, bra på teoretiska kreativa ämnen, sarkastisk men i mellanåt lättsam humor och hatar att bli tillsagd eller bli trängd i ett hörn utan friheter fullproppad med regler och gränser och väggar som man inte kan bryta sig ut genom. Blöder ofta näsblod, orsak okänd. Vegeterian.



Intressen: Provocera dem bortskämda preppiga bratsen i hennes skola, skriva fina noveller och illustrera scener med ord och fotografera med en analog kamera, diskutera ämnen med vänner, lyssna på The Smiths, hennes döda guldfisk som hon inte förmår sig att slänga utan förvarar i en bunker med vatten och tar upp stryker lätt med fingrarna och berättar om sin dag för och den påminner henne om hennes svenska mamma som lämnade henne när hon var tio år och det var hon och hennes mamma som köpte den tillsammans i djuraffären där den feta expediten luktade svett och erbjöd dem rabatt på husdjursföda i sex månader och han tyckte Frank var en söt jänta och han klappade henne på kinden med en varm klibbig knubbig hand och det gillade inte Frank, vandra runt i London och titta på människor som går förbi henne på gatorna, vara den tysta upprorsmakerskan, titta på svenska filmer som mamman lämnat kvar utan att förstå ett enda ord, springa runt i lägenheten och låsa upp och sen låsa och upprepa detta flera gånger om tills allt omkring henne blir mycket lugnare och hon vet att inget kommer hända henne, vackra Paris och nyckfulla Stockholm.



Förebilder: Oscar Wilde, Morrissey, John Lennon är det jag kommit på nu.



Musik: The Smiths, The Cure, Dawid Bowie, Depeche Mode, The Clash, Ramones, R.E.M., Simon & Garfunkel.



Rädslor: Intimitet, att blotta sina privata hemligheter, att bli övergiven och lämnad ensam, skrik och röster som höjs, att inte lyckas med sina drömmar/karriärval.



Årstal: 1989, sen höst.



Miljö: Skolan och the streets of London, I suppose. Också hennes tomt gapande lägenhet med vinylskivor på mattorna och brödsmulor på borden. Ofta skoltoaletterna, där hon skriver korta citat och filosoferar tyst för sig själv.

Det var nog allt, som jag kan klura ut ikväll. Måste skriva en rejäl del imorgon bitti, den skall redovisas med Joanna och Cassie nästa vecka. Vecka tre är det då, antar jag. Är trött ( egentligen inte, ögonen är klara och jag skulle orka att sitta upp minst tre timmar till men måste vända lite på dygnet, som det så fint heter ) och nu vet jag icke mer vad som skall printas ner på tangentbordet. 


Goder natter, nu ska jag krypa ner i min säng och INTE SOVA - UTAN FILOSOFERA!



Vous êtes un avi merde.

"Har du varit i slagsmål?"

"SYNS det?"



(Förlåt för att jag är lite äcklig och lägger upp den här bilden, bloggen, men jag tyckte det var värt att dokumentera att jag blödit näsblod tre kvällar i rad nu. Plus att jag ser ut som en ligist som nyss hamnat i slagsmål. Tufft, kanske och jag är ju inte särskilt tuff.)


Ge mig lite styrka nu.


Vet du vad det är som går och går,
döljer och läker alla sår?
Tiden talar inte för nån,
tiden bryr sig inte om nån.
Den är olidlig och tyst,
stöddig, tiden vet att den vinner till sist.

Gratulerar till er, som har någon som inte kan sluta le när den tittar på er. Som är förälskad i Dig, och tvåsamheten är stark som cementperrongerna vid Centralen. Inte försummbar och genomskinlig som jag. När jag ser han och bara darrar, med ljuddämpare runt mitt hjärta. Det får inte slå så hårda slag, så att det hörs. Men det slår lika hårt som slaget i magen när du går iväg med någon annan och lämnar nollan kvar. Jag vet vem det är. Det är ingen annan förutom jag, den svage med knän som darrar i takt till dina steg.

Bara gå då. Du vet ju ändå inte om hur jag följer dig med blicken och kastar undan ansiktet så att du ska slippa se hur ful jag är, om du nu någonsin ens skulle vända ditt huvud som du håller högt mot mig. Du förtjänar något så vackert. Du har vunnit ett krig som du inte ens utkämpat ännu. Du är en sådan vinnare - jag är en sådan förlorare. Gratulerar, min vän.

Jag gratulerar.  




Kukjävel du är. Jag finns.

Men som alltid är jag för tunn för att kunna fastna i någons sinne.

HÄR KOMMER EN HÄLSNING FRÅN ANDIE!



Många som sitter i väntan på det nya året, vad dem ska ha för löften och regler för sig själva; vilka begränsningar som ska muras upp i deras värld. Inte röka mer, äta mindre godis och plugga hårdare, sedan avsluta dagen med en fin kväll med familjen och varmt tée framför brasan.
Ack nej, inget sådant i min värld. Jag kan aldrig hålla löften för mig själv. Knappt åt andra människor heller, även fast jag piskar hjärnan blodig med högt tänkande och rasande befallningar " Andie, nu SKA du flytta på fläsket och UTFÖRA uppgiften!" men så sitter jag fortfarande kvar, dröjer och väntar och smådrömmer istället för att bara... ja, göra det som är lovat.

Ack ack. Men jag har dock önskningar om mig själv och fantiserar fram vad jag vill bli för slags människa varje år. Tjugohundraelva ska bli min tid.


Önskingar och andra förhoppningar om mig själv under 2011

...jag ska bli tunn och lite vackrare, finna thinspiration i något och bli lätt, som en fågel. Så att ingen kan slita tag i min hud när dem vill mig något, när dem vill hålla mig nere på jorden eller så att jag slipper studera dem få valkar jag har och bara känna mig mer stark, mer fylld av luft. Som en ballong som är på väg upp mot skyarna och inget kan hålla den nere mer. Förutom nålen, då. När jag blir tunn som luft, så blir jag nästan perfekt.



 ...skaffa mer attityd och plastas in i en lyxig sextiotals glansig förpackning som inget kan bryta sig igenom. Ingen levande själ ska få se in i mig och analysera mitt privata jag något mer. Någonsin. Jag ska vandra ensam på mitt moln och vill inte bli störd när jag går på den luddiga fuktiga gråa åskmolnsvägen mot Gymnasiet. MOT SJÄLVSTÄNDIGHETEN - OCH VIDARE! Eller något sånt.

...koncentrera mitt unga sinne mer på svåra mattetal och engelskaglosor istället för att begrunda mig över mitt svackande självförtroende och hur ful jag är. Ett gott råd som jag behåller: Har jag dåligt självförtroende - LÅTSAS ATT JAG HAR ETT BRA! Har jag dålig humor - LÅTSAS ATT JAG ÄR HYSTERISKT HUMORISTISK. Är jag ful som stryk med grädden på moset, en finne rätt på näsan - LÅTSAS ATT JAG ÄR VACKER OCH DYRKAD UTAV ALLA. Jag vet ju själv dock vad som är sant och inte sant. Men att drömma lite, skadar väl aldrig?
( Sluta drömma nu. Börja genomföra. Låtsas inte om att du är något som du icke är och att du klarar av saker bara för att motbevisa att du inte är förutsägbar. Du klarar det ändå aldrig.)


...gräva ner mig i mer ord och litteratur och spendera ännu mer riksdaler på BÖCKER. Måste bara fylla det här tomma hålet som jag pillar och sliter i allt oftare med något. Främmande Filmer som tränger in en i ett hörn och knockar en rakt i ansiktet, blodet forsar ur näsan och hur kan man då hålla tillbaka tårarna, med främlingens svarta ögon som borrar in sig i sina egna?
Musik som klingar melankoliskt i takt med pianot, gitarrstränger som sveper en mjuk varm hand mot ens kind i tystnaden, munspelssolon som ger mig rysningar och får det att bulta sådär, ni vet, i hjärtat och texter som ger en plötslig klarhet i missförståndens och förvirrningens röda gråtsprängda ögon.
Mjuka, kreativa Kläder som ska hjälpa mig att få den jag darrar för att kasta en hastig blick mot mig och kanske, bara för en liten sekund tycka om mitt yttre. Retrolicous.
Mat, som jag tröstar mig med men ändå inte hjälper när sinnet vill påfylla något tomt men magen som ändå är full bara ger mig uppstötningar och avsmak inför frosseri. Mja. Måste samla in mer pengar nu så att jag kan håva in allt jag behöver för att känna mig. Njae. (Kan man använda ordet.) Lycklig?

   ...besöka festivaler och konserter och bara smälta in i klungan av människor som skriker för livet och sjunger för kärleken och dansar fastän deras hjärta brister.

...återknyta, eller i vilket fall försöka sy ihop banden med vänner som jag inte riktigt vet om jag förlorat eller bara blundat för en tid som inte riktigt var den klaraste i mitt liv eller den ljusaste heller. Jag är så dålig på att hålla kontakten att jag inte funderar kring att ni själva, kanske inte heller är så framåtgående och vågar ringa och skicka leenden genom texter som jag inte är. Jag är ganska osäker på sånt. Vågar inte tro på att ni vill vara med mig, eller våga hoppas på att allt är som förr, som igår men det är ju Men ni kanske inte saknar mig sådär som jag kan sakna er (ibland).


...utveckla eller skapa någon form utav talang eller begåvning. För vartfan ska jag göra av mig själv om jag inte brinner med något och utför det med glöd och precision? Har jag redan något inom mig som jag kan livnära mig på, något som jag kan pressa saften ur och dricka det om och om igen, införa ny energi varje sekund jag förbrukat den; något som aldrig tar slut? Jävla värdelösa självkänsla, varför lämnar du mig jämt ensam så fort jag faktiskt stämmer möte med dig och du lovar att dyka upp och ge mig svaren. Varför behöver jag alltid bekräftelse, men ändå föraktar att bli kritiserad. Jag vet inte i huvudet längre, när ögonen bländas av skärmens bländande vita leende och jag måste blicka ner igen, för datorn framför mig hånler stort och föraktfullt mot mig när jag söker hjälp. Mina ord är allt jag har. Men jag kommer aldrig bli utmärkande i mitt skriveri där jag målar upp scener och känslor som går in i min axel och fastnar i skinnet, kryper igenom förhuden och glider in i blodcirkulationen, och klibbar fast i hela kroppen och springer marathon i och tänker inte sluta springa ifrån mig förrän jag satt mig ner framför datorn och samlat allting i en klunga, formade till meningar på skärmen som aldrig slutar le det där sliskiga, vita leendet som kan betyda alltifrån att han har förberett en present till mig i hemlighet eller att han ska fälla krokben för mig i klassrummet när alla ser på. Jag kommer aldrig lyckas. Manusförfattare. Nej. Det kanske jag inte ens vill när jag blir stor och svår. Då kanske jag fått det tryckt i pannan med en stämpel att det är inte så som det känns i hjärtat, så som du föreställt dig, det är grått och slaskigt och DU KOMMER ALDRIG BLI MANUSFÖRFATTARE. Förresten är jag inte säker på om det är det jag vill. Jag vet ju inte mycket om författandet, då kan man inte direkt vara säker och trygg i sin längtan om att bli något annat än vad man är nu. Och idag. Är jag inget. Inget värt att nämnas, åtminstone.


Mer om 2011 har jag väl små drömmar om men dem behåller jag för mig själv. I alla fall till att börja med, jag vill ju inte direkt bygga upp ett flygplan, se hur den startar och flyger, flyger långt upp men sedan hur snabbt den kraschar och brinner nere på asfalten där jag en gång började mina drömmar om flykt till något nytt. 

Ge hit lite stigma
Visa mig en sekt
Ge mig nånting o tro på när ljuset är släckt

Adjö då, med er. Det ligger en grön engelskabok med gulnade sidor som väntar på att bli läst, väntar på att jag ska avsluta den inom en snar framtid. Väntar på att bli slagen igen, med stängda sidor och vikta blad så kommer någon annan, någon ny och tar över efter mig.