Skulle du råna en bank för oss två?

Nu har jag funderat lite fram och tillbaka. Och nu har jag väl bestämt mig.


Imorgon är det Håkan. Det kommer bli underbart.
Och jag ska byta blogg.
Så. Adjö.


/A.

Du blev mitt sår, och jag blöder ihjäl.

VAR ÄR HJÄRNAN/ HÄR ÄR VÅLDET

Jag hatar mammas beteende just nu. När hon blir... vansinnig, så som hon uttrycker sig. Jag har fan inte sett någon annans mamma bete sig så.
Bara min fd mormor som inte vill prata med mig längre och som har stängt ut mig ur släkten, bara hon beter sig såhär. Och mamma, när en diskussion uppstår och någon har en annan åsikt ser man hur hennes ilska stiger gradvis. Man kan till och med höra det på trappstegen. Jag misstänker att när hon blir lika gammal som mormor är nu, kommer hon också bli så jävla elak. Min fd mormor var så jävla elak. Hyttar med fingret i ansiktet, fräser så att spottet flyger, väser sammanbitet fram små hot, höjer rösten mer och mer. Hon har skrattat åt mig när jag skrikit, gråtit, darrat i panik och ilska. Min mamma har tyvärr gjort samma sak, en gång. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se henne i ansiktet igen när det hände. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bo här igen.
Jag vill inte se henne nu, jag vill gråta och vara ensam. Hon ska inte jobba ikväll, så jag kommer säkert bli kvar i mitt rum här uppe. Jag vill inte möta henne efter något sånt här, en sådan onödighet.

Jag kan vara lugn och sval, oberörd och behärskad - då är jag arrogant, och ska fanimig bara vara tyst, knipa igen.
Är jag ilsken och förbannad av att hon "gör en höna av en fjäder" - då är det JAG som beter mig illa och det är JAG som ska ha ännu mer skäll.
Gråter jag och skakar - då ska jag sluta tjuta och förstå att med tårar kommer man ingenstans.

Min mamma är inte såhär hela tiden, men när man argumenterar, diskuterar, tjafsar, eller helt enkelt BARA HAR EN ANNAN ÅSIKT, då är hon för djävlig. Då finns det ingen nåd.
Fast det lite lustiga med allt det som hände nyss var att jag hade ingen annan åsikt ens, jag nickade till allt hon sa och svarade okej på hennes enorma vredesutbrott, allt hon sa. Jag bad henne att lugna ned sig, att andas också mellan orden och att jag förstod vad hon menade, att det var nog. Jag var så himla lugn, och försökte att inte titta henne i ögonen eller låta smilbanden dras upp till ett leende.

Ibland när jag bråkar med någon kan det hända att jag ler. Det är genant, och inte kul men när någon skriker åt mig som en galen paranoid kärring är det så svårt att inte se det lustiga i det hela. Jag var som en buddhistisk munk, alldeles sval och betänksam innan jag svarade henne. Och hon blev förbaskat arg och skrek att jag var arrogant, och att jag skulle sluta med mina spydiga kommentarer.
- Okej, svarade jag helt oberört.
- DU SÄGER INTE "OKEJ" TILL MIG!!! DU KNIPER IGEN! Du ska bara vara TYST!
- Nähe... Men vad SKA jag svara då...?
*Ger mig en ond, sammanbiten blick fylld med ilska*
- Okej... jag är väl... tyst, då?
- DU! Kom Enrico, gå ut ur hennes rum.

Så gick hon ut ur mitt rum med min pudel och smällde igen dörren.
Orkar. Inte. Seriöst.
Det är förbaskat svårt att försöka plugga nu med en för djävlig mensvärk, en för djävlig morsa och en orkeslöshet efter ett bisarrt bråk. Fast jag bråkade faktiskt inte idag EGENTLIGEN, det var väl det som var så bisarrt.

Jag ska på tantgympa ikväll, för att skratta åt folk. Fst jag har en grovt jobbig mensvärk nu, så det kanske inte är så lägligt. Mitt huvud kokar lite, mina kinder är varma men mina händer är kyliga.
Mina händer är fulla av blommor.

Åh, jag är så trött nu. Orkar inte skriva något, min mage ropar och kurrar. Jag vill verkligen inte gå ner till köket nu, för mamma är på nedervåningen och jag anar att hon är i köket.
Okej, mamma har säkerligen en dålig dag, idag. Troligtvis. Men MIN dag har inte varit så angenäm heller, och jag vill bara vara ifred när man är trött och irriterad. Men hon vill skrika och tjafsa, om något meningslöst. 
I många lägen är det djävligt skönt med ett eget boende, detta är säkerligen ett av dem. FNYS, SÄKERT!

Himlen är alldeles ljus, och solen vilar på dem högsta kronbladen igen, vid samma tider står solen i en sådan position. Några få briser ute på balkongen, som lätt rör vid min vinröda kofta som hänger där ute på sträcket.
Jag är verkligen trött och hungrig, vill vara i min ensamhet. 
Jag förmodar att det är kallt ute, för vindarna som drar i min jacka på morgonen är kalla. Så det är nog rätt kallt ute. Jag vill sova och vakna upp i mitt hus tömt på onögiheter, min mamma är just nu en av dem. 
Meningslösa självklarheter, meningslösa.

Jag tror allt att jag ska gå på tantgympan med en kompis, så att jag kan få skratta åt hur jädra fult vissa dansar. 

- JAG.
Tim-curry_large
- MAMMA, HAHA! 

 Adjö!

P.S. Ja, jag är så himla mogen, verkligen. D.S.

Världen är absurd och utan mening, titta bara in här hos mig. Åh Rachael Ray, du gör mitt liv okej.

20:49
Hat på att få sms där det står att man sagt något man inte minns som tydligen sårat någon. När man smsbråkar och smsförsvarar sin heder. Det känns mer tydligt nu än nånsin att folk faktiskt pratar om mig och kritiserar det jag gör och säger. Vilket jag hatar. Och jag hatar ännu mer att jag alltid ska vara så jävla osäker på mig själv och att jag skakar och min mage vänds ut o in när jag får sms från någon som inte är särskilt glad på mig. Jag är så trött på kompisar nu. Eller töntigt ord, kompisar alltså. Säger man kompisar eller vänner? Äsch, I don't give a fuck.

Jag har ändå skrivit lite på spanskan men nej. Nej jag orkar inte mer just idag. Och min bloggdesign är FUL kan någon göra den snygg? Eller snygg och snygg, snygg kan ju vara fult och snygg kan vara prickigt osv. Jävla liv.

Jag borde fan vara nöjd, men nej. Inte nöjd, inte glad. Jag tittar på min vägg som står fast i golvet en armlängd ifrån mig. Med ett mumin-vykort från Silja Line och en notis om John Ajvide Lindqvists nya novellsamling "Låt de gamla drömmarna dö" upphäftat på. Tänk allt man kan lägga märke till i ett rum, mitt rum för tillfället, om man verkligen tittar noggrant.

Igår kväll runt åtta var jag så nervös och hade en panikmaskin i min mage, det var som en attack när jag satt med mamma, mammas sambo och brodern i vardagsrummet, jag kunde knappt andas för att jag blev så rädd och jag hade en klump i halsen. Vad var det fråga om, jag vettefan. Vettefan, ganska roligt ord. Men jag vet inte, jag vill veta vad det var för det känns så igen. Igår kväll så kunde jag inte koncentrera mig på något alls. Jag försökte lära mig att sticka men jag fick endast en huvudvärk och våta ögon, så jag gav upp. Jag kunde inte koncentrera mig på Mat Så In I Norden heller, något värdelöst skandinaviskt matprogram om fiskslakteri osv, så tillslut gav jag då upp och satte i mina hörlurar och lyssnade på något som genom tjugohundratio alltid fått mig att känna mig trygg: nämligen ett erfaret band vid namn Kent. Det låter så töntigt och onödigt när folk skriver "...och DÅ satte jag i mina hörlurar och lyssnade på kent på högsta volym" eller "... och jag satte på Isola på högsta volym", ja, jag tycker det låter så extremt töntigt och onödigt. Men ingen bryr sig om en sådan åsikt, och det gör inte jag heller eftersom att det åsikten var bara mystisk så jag skriver nu att igår kväll satte på jag på Kent på en skaplig volym så att jag inte störde dem andra i vardagsrummet. Det gjorde mig inte direkt tryggare med musik viskande ur ett par skitiga sony ericsson lurar men det kändes lite bra i hjärtat.
På ett ställe i hjärtat som känns, åtminstone.
Sedan fastnade jag i min värld där det utspelar sig filmer och scener som jag regisserat, producerat, haft huvudrollen i och filmat, kompat musik till och sånt.

Händer det bara mig, att man stirrar ett tag och sedan försvinner allt prat och istället för alla verkliga ljud hör man något man vill höra, från någon man vill prata med och så ser man allting framför sina ögon. Sedan ur ett ryck är man tillbaka i verkligheten igen, man sitter i vardagsrummet i mörkt hörn och känner sig som Agnes i Fucking Åmål, typ utstött och intolerant mot allt.

Eller, nej jag kan inte formulera mig bra. Så jag låtsas om som att jag inte skrivit allt det där. Hmm, nu känns det lite bättre. När man skrivit av sig allting, jag sitter inte med magen i halsen och nedfällt huvud utan nu sitter jag rak i ryggen med huvudet högt, en bra hållning. Fast det känns konstigt, att sträcka på mig. Huvudvärken ppstår, som varje jävla morgon och kväll. Jag får alltid så himla ont i huvudet. Och jag som trodde att klockan var åtta fick en liten chock nu när jag såg att klockan var nio. Spännande.
(Vad hände med mitt liv, jag undrar ju det. Varför sitter jag här, varför klär jag mig i mjukisbyxor och tofshår, varför orkar jag inte med mig själv)

Åh, jag stör mig på tonåringar. De äcklar mig, med deras svettiga armhålor, finniga nackar, ska alltid skrika hela tiden och ta plats på alla platser. Är det inte på stationen, så är det på bussen, eller på en skolgård, eller utanför ens hus osv. Varför ska dem ha så mycket bekräftelse hela tiden, WUÄH, ve o fasa dem är överallt. Nej, jag är inte ödmjuk nu, jag är bara melodramatisk och förtjänar nothing.

Äsch, jag ska fan sluta klaga. Imorgon är en ny dag, den kanske blir bra. Kanskekanske man får hålla tummarna. Ska spendera resten av dygnet med att titta på någon dålig film på Youtube och om jag orkar ta mig ner till köket så ska jag väl brygga te. Fint liv, verkligen.

Och så ska jag lyssna på Autisterna för första gången JU och lyssna på Melody Clubs nya skiva eller vad det var, I don't give a DAMN.

Äsch, jag är bara hemskt tråkig nuförtiden så jag tänker inte anstränga mig till att försöka låtsas som att mitt liv är intressant.
 
(Jag borde sluta rita sönder mitt arbete och för en gångs skull i mitt liv FOKUSERA PÅ SPELET. Fast mjo, jag blev ändå nöjd med denna mystiska varg. Fast ändå. Jag kommer ändå tappa bort mitt steg sedan, förr eller senare. Märk mina ord.)


Hoppas att ingen jobbig jävel läser min blogg och tycker att jag ser ut som bajs på denna bild; jag försökte bara se entusiastisk ut. Typ heja heja! Äsch.

Här är jag i ett mer vanligt typsnitt; posar på som attan och bara halva jag på bild. Meningslöst med halvor hit och halvor dit, jag är halvdålig idag. Mitt glas är halvtomt. Nej jag är halvbra idag och mitt glas är halvfullt, hihi-hihi.

Nej, orkar inte mer. Nej, hejdå.
21:30

Jag klär i din andedräkt.

Dagarna går långsamt och jag pluggar halvbra, halvdåligt. Snart ska jag traska en kort sträcka till pappa för att följa våran nybyggda lilla tradition; äta pannkakor på torsdagar och sånt. Ska väl göra det nu rättare sagt eftersom att pappa ringde hit nyss. Men åh. Har huvudvärk och är kissnödig och allmänt orkeslös. 

Känner inte mycket, och jag orkar inte heller anstränga mig för att känna efter hur jag känner mig. Äsch, jag har inga bra ord. Så

adjö. 


Jag finns här för dig.

Tjohejsan svejsan!

"Kan. Ingen. Inse. Att:
Kärlek är ett sammansatt ord, med sex bokstäver, fyra konsonanter och två vokaler.
Kärlek är något vi själva fantiserat fram för att låtsas att vi inte är så ensamma som vi egentligen är. Själsfränder och tvillingsjälar; det finns inte.
Man kan nog älska någon. Men det är inte kärlek.
Kärlek är patetiskt önsketänkande och slöseri med tid.

OCH VEM FAN GÖR EN ALLA-JÄVLA-HJÄRTANS-DAG? VEM SKAPAR NÅGOT SÅDANT LÖLJIGT?
NI ÄR BESATTA AV PENGAR, MÄRK MINA ORD, EN SÅDAN DAG ÄR ENDAST TILL FÖR ER ATT TJÄNA IN PENGAR GENOM VALENTIN-KORT, PRALINCHOKLAD-ASKAR, GOSIGA FLUFFIGA LEKSAKER OCH BLOMMOR.
BAH, jag ska minsann tala om för er att Alla-Hjärtans-Dag är minsann en vanlig arbetsdag, och den som säger emot får smaka på heta potatisar.

Så förnedrande genant att gulla med sin pojkvän och gulla med sina mysiga tjejvänner på gulliga tjejmiddagar och gulliga små fekkes och shoppa gulliga små lill-lördags-outfits och gulliga one-pieces till gulliga events och gulliga myskvällar med gulliga pojkvännen etc.

Gull=knull you. "




Förra veckan var vi ju som sagt uppe i Falun, otroligt bra och jag ska posta en sammanfattning om den. När jag orkar, vilket kanske inte ens händer. Äsch, vi får se.

(JAG HAR FÅTT EN SYSTEMKAMERA!!!!!! Äntligen. Eller jag fick det i fredags, lycka på det.)

Nu är jag bara allmänt förbannad och upprörd just nu. Igår låg jag i söngen på natten och grät under täcket för att... jag var rädd, och förstod att jag var ensam och misslyckad.

För någon dryg timme sedan eller så kom mamma in i mitt rum.
"Har du redovisat matten?"
Nej, det hade jag inte men det står ändå att jag ska göra det denna vecka så vad gör det om jag bara redovisar den efter sportlovet? (Jag har otroligt svårt för att ta tag i matten visserligen och är usel på att räkna osv)
Då får hon utbrott och massa skrik om att nej, det spelar inegn jävla roll vad du säger eller tycker nu, Andrea redovisar inte du på rfedag; då BYTER du skola.

Hur fan tänker hon? Visst, mattestödet går jag på men förihelvete vi sitter inte ens och jobbar med stegen på stödet? Läraren går igenom steg som jag inte ens är på än och så har vi prov ibland. Ja, så ligger det till och självklart blev jag upprörd på mamma och försökte förklara att det var en omöljgihet att hinna färdigt med ett piss-steg på bara två dagar. Men nej.

Ingen lyssnar. Hon vill inte ens hjälpa mig för att hon säger att hon inte kan. Hon vill inte ens försöka. Och jag önskar att jag hade en egen lärare i matten, som kunde hjälpa mig att ta tag i allt och gå igenom allt så att jag inte blir frustrerad utan förstår och LÄR mig. Tårarna bara sprutade och jag välte stolar och pennor i fönstret sulades och jag skrev fina små ord som DÖ på min vita dörr. Men det finns ingen som vill krama mig, eller trösta mig längre när jag hyperventilerar i en darrig vrå. Därför hatar jag kramar.



Mjölkpaketet hånar mig;
"Man kan aldrig kramas för mycket"
JO DET KAN MAN VISST

Och så vägrar mamma låta mig gå på båda Håkan-konserterna. EN måste jag välja utav dem.
Jag får panik, jag klarar inte mer bråk just nu med allt om ingenting och så tänker jag mig att någon ska komma och trösta mig, det är ingen fara, det ordnar sig, men min framtid är redan här. PRAOen är borta och gymnasiet har jag ingen aning om vart jag ska leta.

NU vill jag vara liten och ynklig, få vara tillåten att bli lugnad och få tillåtas att vara arg och ledsen och få släppa all stress och få bara vila.

Och så är det något fel med mina äckliga tänder (ingen smärre nyhet), tandläkaren drog i mina kinder och riktade ljus i min gom och så måste jag tydligen operera mina käkar om jag skulle vilja ha fina raka tänder.


Nu är jag bara så stressad att jag inte kan tänka och så upprörd att det är hemskt svårt att jobba.

(Ja, jag är en tönt och mina ögon svider för att mascaran har kletat in sig i mina tårar som jag inte ville låta rinna ner inför alla förut och mitt pluggande går förjävligt ikväll fast jag kämpar på med svenskan och det är grymt bra tycker jag)

Jag är lite jävla trött på vinter ensamhet inuti odrägliga mjölkpaket ouppnåeliga MVG:n
min fulhet.


(En skärmsläckare kan va' bra o ha
 Caroline af Ugglas värmer min da')

Okej, nu äro jag inte lika arg och skräckslagen längre, mest lite småsur och pissed-off-låt-mig-va-ensam-männ'ska.
(Nu som alltid så skjuter mamma bort att vi precis bråkat och vill att jag ska va social och artig och Gud nåde mig om jag ignorerar henne vilket jag gör och vilket hon skiter i men jag vill skita i allt fast jag ska ändå kämpa vidare, för att jag är så jävla grym och smart och stolt och stark. Ja, och ingen kan ta det ifrån mig, ingen kan få mig att byta skola. För jag ska kämpa för - allt)
 När mamma äntligen åker härifrån till Pappa bort till min brors flickväns föräldrar så kan jag gå ner i köket och brygga mig själv en proteinrik kopp te. Kommer bli skönt, för jag dricker oftast te efter att jag har gråtit och skakat. Det lugnar och värmer, som en blöt kram fast inuti kroppen.


Let the wrong ones go, they cannot do what you want them to do.

HEJ HEJ HEMSKT MYCKET HEJ,


kära kamrater.
Intressanta skeenden yttras icke i min värld. Ska möjligtvis träffa John Ajvide Lindqvist på lördag i stan och få mina böcker signerade * FLÄMT FUCKING DÖR FLÄMT*. Får se hur det blir med det. Nej men åh, han är så dystert rolig, jag älskar hans ypperliga indie hemmagjorda videos. Och så gillar han ju Morrissey och allt. Dock har jag fan inte råd med hans nyaste samling, " Låt dem gamla drömmarna dö".
Tragiskt.



Fast jag redovisade stammade och rodnade idag, steg arton var det och jag klarade det mesta galant men var nervös såklart. Så det blev lite rödblommiga kinder när jag snubblade på uttalen och när alla små-fisiga-fjortis-nittiosjuar glodde på mig och lekte rövare.

Kan inte inse, att jag måste, absolut måste skridskoåka imorgon. Helvete heller!
Nog om det.



Förresten är "Människohamn" jättebra, och jag skriver som en kratta denna afton men jag kom nyss in och mina istappar vill inte tina upp igen och lyda mina befallningar, skriva med ett lite större ordförråd. Min vokabolär är sämst.
Jag är sämst.
Jag duger inte. Jag kan minsann aldrig bli nöjd.
Jag vill inte fylla femton.
Jag vill inte bli firad av någon i Falun.
Jag vill inte.
Jag vill släppa taget om allt det felaktiga, tatuerat in bakom ögonlocken, men det går inte.
JAG-DU-GER.
INTE.



Fuck this shit.

Adjö

P.S. Jag fick ingen praoplats på Svt eller diverse tv-stationer. Så jag får praoa på Coop Forum istället. Flashigt, var nog ordet. Ja. Ljuvligt. D.S


När jag tagit slut, när jag inte orkar mer. När rädslan tar vid, rädslan förstår mig mer.

Jag skulle så gärna vilja gråta nu.

Jag har haft en underbart rolig helg, skrattat mycket och rodnat kanske också och skapat nya minnen och återupplevt gamla.
Jag ville inte att det skulle ta slut så abrupt.
Men när man kommer hem så känns det som att man blivit slagen på fingarna.
Allt är fel. Allt jag sagt och gjort är tydligen jättehemsktmycketfel.
Och jag tänker fanimig inte vara nån jävla hund, en stjärtslickare och ligga på golvet för att få någon sorts förlåtelse, en bekräftelse för allt det jag har gjort så fel.

Jag är så arg, jag vet inte. Men jag skrattar istället, säger som det är och tänker absolut aldrig gråta.

Jag hade tänkt skriva dem fina sakerna som hänt men självfallet - det dåliga väger över. Fan.

Det känns som att jag gråtit i flera dagar, att mina ögon aldrig sett ljus och som att dem är blodsprängda och gråa; men jag har inte gråtit över huvudtaget. Men jag känner ändå hur det forsar en arg svart flod inom mig, jag är bara otillräcklig hela jävla tiden.

Jag tog bara saxen, drog fram luggen och klippte av tills ögonbrynen blottades. Då ångrade jag mig lite. Jag blev ful. Nej förlåt, fulare kanske jag borde säga men jag orkar inte bry mig mer.

Äsch, vem fan orkar bry sig om sånt här?
Varför inte dem utrotningshotade pandorna eller regnskogen eller alla miljontals kor som dör bara för att tillfredställa våra behov genom Mc'Donalds och Burger King? Jag borde lägga ner mitt engagemang på det istället.

Jag är arg nu men ändå bra arg. Jag känner mig (töntigt nog) rebellisk. Och jag har alltid haft det inom mig, att jag vill sätta mig emot allt och alla och göra tvärtemot det som är normalt eller bra. Jag vill göra revolt på något sätt och klippa av mig håret och skrika högt som fan på plattan och ha på mig en lila boa och välta någons jättefina antika romerska vas från 400-talet som är oersättlig och ovärdelig.

Fast man kanske inte skulle tro det om mig, dem som inte känner mig vill säga. De tror säkert att jag är helt vanlig. Eller gör dem det?
De kanske tycker att jag är konstig.  De som känner mig vet kanske att jag är en aning oförutsägbar. Att jag kan byta åsikt rätt snabbt och göra onödiga saker bara för att jag vill och för att jag känner för det.

Jag längtar tillbaka till Blackeberg nu och till Lisas trånga lägenhet och centrum och lite Källvesta.
Men nu är det förbi och så är det med det. Om jag fick önska mig en sak nu så skulle jag önska mig att jag fick spola över tonåren och bli myndig och få en egen inkomst. Visst, det är bekvämligt och inte så ansvarstagande att behöva bo hemma. Men ända sen jag har varit liten så har jag lekt lekar om att bo själv och ta hand om saker själv och legat och drömt om att få flytta till en egen lägenhet och sköta om mig själv och vara ensam när jag vill och ta hem vänner när jag vill.

Jag vet att det inte är enkelt, lätt och perfekt med eget boende. Men jag är en sådan som passar bättre ihop med en egen lägenhet och självständighet och ensamhet.

Jag tror jag ska ladda upp bilderna från Blackeberg om en stund. Nostalgitrippar, haha! Nu ska jag inte vara så jävla pessimistisk längre, ingen mår bra av negativitet. Tror jag.

Men imorgon är allt exakt som vanligt. Och jag hatar vanligt.

Adjö


Your hand in mine.

VÄLKOMMEN,



och jag har inte sovit något inatt. Två timmar var det men det kändes som att jag bara blunda' i en sekund och i nästa så skulle jag slita mig ifrån min varma trygga säng och rusa iväg till skolan.


Så mamma ska köpa ut sömntabletter åt mig imorgon för att jag klarar inte av att ha det så här längre. Alltså alla ändlösa grusiga oroliga nätter utan sömn = bort.


Någon måste ha fyllt mina ögon med citronsaft och äntligen sparkat till mig rejält i huvudet, för jag tror nog att mister greppet om allt nu. Nu anar jag nästan, vad som väntar bakom den där röda högen med tegelstenar, den där muren som någon byggt upp åt mig för att jag ska kunna riva den. Jag anar nästan vad som väntar på mig och jag känner mig bara vilsen. Mitt huvud snurrar bara av tankar och det känns som att nu har sömnbristen plötsligt blivit min vän; den följer med mig i vått och torrt och vill hålla min hand.


Explosions in the sky, kan alla lyssna på. Deras låtar förklarar allting så mycket finare och intensivare än vad jag någonsin kommer kunna göra med en massa svarta ord kastat på vita lögnhalsar.




Allt och inget av det jag skriver kan ens komma i närheten av hur det känns av att vara fast i något så jävla oroligt, som trycker min hand alldeles för hårt med naglarna i min handflata och viskar att den aldrig kommer släppa taget, att den för alltid är mig trogen. Mina händer skakar, röda och fläckiga och låt mig få frid.



                                     Six days at the bottom of the ocean.


A rush and a push and the land is ours.



Men hallå? Ge mig den här vackra saken. Jag måste samla ihop riksdaler till sådana fina grunkor!

Skolan idag var som alla skoldagar, förutom, att jag gjorde riktigt bra ifrån mig! Heja! Och komplimangterade ( ja, det är ett ord. Säger vi.) en massa människor och skrattade mycket. Fint.


Fast jag är ändå aldrig nöjd med mig sjölv. Tittar bort mot fönstret, reflekteras i ytan av glaset men blickar bort för jag vill inte se en som jag sitta och titta ut på vita virvlande fjädrar som gör piruetter i vinden och landar sedan mjukt på den vitpudrade blöta asfalten. Jag vill inte se min spegelbild. Och fundera kring allt jag vill ändra på, sånt som redan sitter i venerna och inte kan skrapas bort, inte kan gnuggas rent.


Nåväl. Ge mig dessa vackra solglasögon dock.


Varje gång du möter min blick då blir min värld en aning större då hör jag ditt hjärta ge mig blod, så vet jag vem jag är


Ni har ingen aning om hur mycket jag skulle göra för att få vara vuxen. Jag önskar att jag vore tonåring på nittiotalet istället för att vara född då. FYFAN vad jag avskyr att vara fjorton år. Jag har missat så mycket med mina favoritband och jag blir så jävla frustrerad och jag vet inte i huvudet snart längre. FY FÖR ATT VARA UNGE!



Och nu accepterade en snyggsnyggsnygg kille på facebook min vänförfrågan. Trevlans trevlans.



Ja, nu har jag faktiskt en riktig anledning till att vara bitter och sorglig. Alla ni vuxna människor som varit med om en massa saker med era favoritband och som gör något vettigt av era liv nu;



Jag skulle ge allt för att få vara där ni är.

Ajökens


Now I would do most anything to get you back by my side But I just keep on laughing hiding the tears in my eyes cause boys don't cry

Jag upptäckte nyss varför jag älskar The Cure. Har lagt dem på hyllan sedan i somras tror jag och det var verkligen dags att damma av er, håhå det må jag säga.


 Den här grismasken köpte jag till min lillebror och han blev väldans glad över den! Jojomensan! Visst ä jag snögg?! Ä jante dä? Äru döm i hövvö älle?

Och nej. Jag har ingen att spendera jullovet med. Jag har fy bubblans inte ens en enda kontakt på MSN. Så nån får lägga till mig, om denne vill. Så kan vi skicka ful-smileysar till varann och länka roliga youtube-videos till varandra och skriva slumpartade roliga fraser, ge varandra hysteriska skrattanfall via text. Desperat och peppad på att socialisera mig. Min mama säger att jag borde socialisera mig och inte bara stänga in mig på mitt rum men det är bara där jag känner mig fulländad, trygg och rätt så belåten med min värld. Där skrattar jag och skriver och lyssnar på musik och målar och redigerar bilder och tar egoistiska bildar framför spegeln *pose* och tjockar mig med godis och vågar vara ful och funderar och ligger i sängen och stirrar i taket och tittar ut genom fönstret och gör mig vacker och skriker och gråter och bara är. Ensam är jag, men vad är felet med det? Ibland är ensamheten det enda jag behöver, så fort jag går utanför rummet känner jag mig inte trygg eller bara rastlös och jag går alltid tillbaka in igen. Jag är ganska fäst där, har byggt ett bo där som jag egentligen aldrig behöver lämna. När jag väl lämnar mitt bo vill jag åka långt bort eller sitta i stan och fika eller umgås med kompisar någonstans eller vandra runt på ett ställer där ingen kan viska om mig, känna igen mig eller veta något om mig som kanske inte ens är sant. Jag vill inte till skolan eller någon annanstans där jag inte får vara jag. Jag sitter bara hemma nuförtiden höhö och umgås junte med en enda människa utanför skolan. Skumbanan, fan min lillebrorsa har inte direkt mer kompisar än mig men han umgås med dem på kvällarna och dagarna och helgerna. Jag har aldrig vågat ta steget och liksom bjuda ut en kompis sådär hehe för jag är rädda för att dem ska tycka att jag är tråkig. Och jag har aldrig vågat i hela mitt liv bjuda hem en kompis. Det bara är så att jag är rädd för att folk ska tycka att jag är tråkig och att tiden ska fyllas med pinsamma tystnader och frågor som jaha vad ska vi göra då?
Jag vet inte i huvudet längre alltså. Så rastlös jag blir, när jag inte sitter på mitt rum med min kära dator. Ifall nån annan har tråkigt så adda gärna min MSN (mobba inte namnet om någon nu läser det här and you would'nt dare calling me desperate cause I'm just a gurl who for the FIRST TIME takes the initiative and doing something memorable of her christmasbreak or w/e you dicks call it) och JAG VET att jag härmar en massa deschperata männskor runt om i landet nu men nu skriver jag upp den såatteh ni får ehe gärna adda mig. Fast kanske inte kåta fyrtiofemåringar. Ni vill nog inte veta vad jag gjorde nyss. MMMHM DIRTY HARRIET. Nej men ärligt vafan min morsa och hennes sambo pippar i rummet intill och jag är oduschad och rastlös och vill bara stänga av alla tankar och min lillebror har ett socialare liv ÄN MIG! WÖÖHÖ på allt som Cassie skulle sagt. WÖHÖ på dig och WÖHÖ på att våra väggar är papperstunna så jag kan höra igenom ifall nån får en tresekunders orgasm eller när någon snackar skit om mig eller när någon fiser. EUUWW skrev jag nyss det där?
enhimmelskdrog@live.se
Ehrm ja. Kan absolut inte förstå hur i hela friden jag skrev det där. Nåväl...
Next stop duschen antar jag för jag luktar inte hallonbåt, mmm, det må jag säga. MÅSTE PARFYMERA MIG, FÖR DET GÖR ÄKTA FRANSYSKOR SOM LEVER PÅ VITT PUDER, SJUTTOHUNDRATAL OCH LYXIGA BAKELSER OCH ÅTSTRAMANDE KORSETTER. FABULEUX, inte sant?

Ajökens

Håll ditt huvud högt

VI HAR INGEN PAMOOOL HEMMA. UÄÄH.



Fan. Jaja jag stannade hemma idag. Jag hann inte duscha imorse så då blev jag sjuk. Och jag spelar Zelda för att det är så bäst och är bara arg på alla. FUCK YOU. Nej skoja ba jeg ælsker deg. Kära bloggläsare. Idag fyller min far år. Jag vet inte hur mycket. Jag har inte pratat med han på veckor. Så kan det gå. Och han ska fira med sin födelsedag med släktingar som hatar mig och som låtsas om att jag och Kurt och Mamma inte finns.

 

Dålig stil, eller vad?


Sigge


Älskling vi ska alla en gång dö

Nu ska jag lyssna på musik och stirra lite. Sitta bland mina öde moln och stirra ner mot asfalten, undra hur det känns att dra på en mans skägg, om det killas och sticks, om jag gillar det, att röra vid någon, om det rispar så dr fint.


Farväl mina kära

Sigurd

Jag har ledsnat på att vänta på dem ständiga problemen med sömn

Behöver nån som behöver mig


Samlar tankar till försvar på min bäddade säng & det var så längesen att jag glömt bort hur det känns att komma hem





 

Sigurd


Heaven knows I'm miserable now

EHE
VACKRA MÄNNISKOR:







Förresten. Sigur Ros är fint. Och jag kan verkligen inte sova. Men det finns så mycket att missa också, om man går och lägger sig. Jag missar mig själv, när jag gömmer mig under täcket, andas tyst och siktar, sluter ögonen och missar mitt mål med en centimeter, jag måste upp få luft, men jag har fått nog, jag ska springa så långt benen bär mig med mitt sikte klart och tydligt framför mig, jag måste andas klart. Jag måste vakna. 


Sigurd


There is a light that never goes out

Jag är sprängfylld med en längtan som aldrig går ur.


Åh vad jag längar efter att någon ska hålla om mig, någon ska ta mig bort från all svart skit som fläckar ner mig, jag vill vara vit som snö och lycklig och lång långt långt härifrån. Ta mig nånstans, där musiken omfamnar mig och smeker min hals och lovar mig att aldrig börja hata mig, så som jag hatar mig. Jag hatar mig. Älska mig 

Take me out tonight
Where there's music and there's people
Who are young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I haven't got one anymore



Take me out tonight
Take me anywhere, I don't care
I don't care, I don't care
And in the darkened underpass
I thought Oh God, my chance has come at last
But then a strange fear gripped me
And I just couldn't ask


Sigurd

RSS 2.0