Världen är absurd och utan mening, titta bara in här hos mig. Åh Rachael Ray, du gör mitt liv okej.
20:49
Hat på att få sms där det står att man sagt något man inte minns som tydligen sårat någon. När man smsbråkar och smsförsvarar sin heder. Det känns mer tydligt nu än nånsin att folk faktiskt pratar om mig och kritiserar det jag gör och säger. Vilket jag hatar. Och jag hatar ännu mer att jag alltid ska vara så jävla osäker på mig själv och att jag skakar och min mage vänds ut o in när jag får sms från någon som inte är särskilt glad på mig. Jag är så trött på kompisar nu. Eller töntigt ord, kompisar alltså. Säger man kompisar eller vänner? Äsch, I don't give a fuck.
Jag har ändå skrivit lite på spanskan men nej. Nej jag orkar inte mer just idag. Och min bloggdesign är FUL kan någon göra den snygg? Eller snygg och snygg, snygg kan ju vara fult och snygg kan vara prickigt osv. Jävla liv.
Jag borde fan vara nöjd, men nej. Inte nöjd, inte glad. Jag tittar på min vägg som står fast i golvet en armlängd ifrån mig. Med ett mumin-vykort från Silja Line och en notis om John Ajvide Lindqvists nya novellsamling "Låt de gamla drömmarna dö" upphäftat på. Tänk allt man kan lägga märke till i ett rum, mitt rum för tillfället, om man verkligen tittar noggrant.
Igår kväll runt åtta var jag så nervös och hade en panikmaskin i min mage, det var som en attack när jag satt med mamma, mammas sambo och brodern i vardagsrummet, jag kunde knappt andas för att jag blev så rädd och jag hade en klump i halsen. Vad var det fråga om, jag vettefan. Vettefan, ganska roligt ord. Men jag vet inte, jag vill veta vad det var för det känns så igen. Igår kväll så kunde jag inte koncentrera mig på något alls. Jag försökte lära mig att sticka men jag fick endast en huvudvärk och våta ögon, så jag gav upp. Jag kunde inte koncentrera mig på Mat Så In I Norden heller, något värdelöst skandinaviskt matprogram om fiskslakteri osv, så tillslut gav jag då upp och satte i mina hörlurar och lyssnade på något som genom tjugohundratio alltid fått mig att känna mig trygg: nämligen ett erfaret band vid namn Kent. Det låter så töntigt och onödigt när folk skriver "...och DÅ satte jag i mina hörlurar och lyssnade på kent på högsta volym" eller "... och jag satte på Isola på högsta volym", ja, jag tycker det låter så extremt töntigt och onödigt. Men ingen bryr sig om en sådan åsikt, och det gör inte jag heller eftersom att det åsikten var bara mystisk så jag skriver nu att igår kväll satte på jag på Kent på en skaplig volym så att jag inte störde dem andra i vardagsrummet. Det gjorde mig inte direkt tryggare med musik viskande ur ett par skitiga sony ericsson lurar men det kändes lite bra i hjärtat.
På ett ställe i hjärtat som känns, åtminstone.
Sedan fastnade jag i min värld där det utspelar sig filmer och scener som jag regisserat, producerat, haft huvudrollen i och filmat, kompat musik till och sånt.
Händer det bara mig, att man stirrar ett tag och sedan försvinner allt prat och istället för alla verkliga ljud hör man något man vill höra, från någon man vill prata med och så ser man allting framför sina ögon. Sedan ur ett ryck är man tillbaka i verkligheten igen, man sitter i vardagsrummet i mörkt hörn och känner sig som Agnes i Fucking Åmål, typ utstött och intolerant mot allt.
Eller, nej jag kan inte formulera mig bra. Så jag låtsas om som att jag inte skrivit allt det där. Hmm, nu känns det lite bättre. När man skrivit av sig allting, jag sitter inte med magen i halsen och nedfällt huvud utan nu sitter jag rak i ryggen med huvudet högt, en bra hållning. Fast det känns konstigt, att sträcka på mig. Huvudvärken ppstår, som varje jävla morgon och kväll. Jag får alltid så himla ont i huvudet. Och jag som trodde att klockan var åtta fick en liten chock nu när jag såg att klockan var nio. Spännande.
(Vad hände med mitt liv, jag undrar ju det. Varför sitter jag här, varför klär jag mig i mjukisbyxor och tofshår, varför orkar jag inte med mig själv)
Åh, jag stör mig på tonåringar. De äcklar mig, med deras svettiga armhålor, finniga nackar, ska alltid skrika hela tiden och ta plats på alla platser. Är det inte på stationen, så är det på bussen, eller på en skolgård, eller utanför ens hus osv. Varför ska dem ha så mycket bekräftelse hela tiden, WUÄH, ve o fasa dem är överallt. Nej, jag är inte ödmjuk nu, jag är bara melodramatisk och förtjänar nothing.
Äsch, jag ska fan sluta klaga. Imorgon är en ny dag, den kanske blir bra. Kanskekanske man får hålla tummarna. Ska spendera resten av dygnet med att titta på någon dålig film på Youtube och om jag orkar ta mig ner till köket så ska jag väl brygga te. Fint liv, verkligen.
Och så ska jag lyssna på Autisterna för första gången JU och lyssna på Melody Clubs nya skiva eller vad det var, I don't give a DAMN.
Äsch, jag är bara hemskt tråkig nuförtiden så jag tänker inte anstränga mig till att försöka låtsas som att mitt liv är intressant.
(Jag borde sluta rita sönder mitt arbete och för en gångs skull i mitt liv FOKUSERA PÅ SPELET. Fast mjo, jag blev ändå nöjd med denna mystiska varg. Fast ändå. Jag kommer ändå tappa bort mitt steg sedan, förr eller senare. Märk mina ord.)
Hoppas att ingen jobbig jävel läser min blogg och tycker att jag ser ut som bajs på denna bild; jag försökte bara se entusiastisk ut. Typ heja heja! Äsch.
Här är jag i ett mer vanligt typsnitt; posar på som attan och bara halva jag på bild. Meningslöst med halvor hit och halvor dit, jag är halvdålig idag. Mitt glas är halvtomt. Nej jag är halvbra idag och mitt glas är halvfullt, hihi-hihi.
Nej, orkar inte mer. Nej, hejdå.
21:30
Hat på att få sms där det står att man sagt något man inte minns som tydligen sårat någon. När man smsbråkar och smsförsvarar sin heder. Det känns mer tydligt nu än nånsin att folk faktiskt pratar om mig och kritiserar det jag gör och säger. Vilket jag hatar. Och jag hatar ännu mer att jag alltid ska vara så jävla osäker på mig själv och att jag skakar och min mage vänds ut o in när jag får sms från någon som inte är särskilt glad på mig. Jag är så trött på kompisar nu. Eller töntigt ord, kompisar alltså. Säger man kompisar eller vänner? Äsch, I don't give a fuck.
Jag har ändå skrivit lite på spanskan men nej. Nej jag orkar inte mer just idag. Och min bloggdesign är FUL kan någon göra den snygg? Eller snygg och snygg, snygg kan ju vara fult och snygg kan vara prickigt osv. Jävla liv.
Jag borde fan vara nöjd, men nej. Inte nöjd, inte glad. Jag tittar på min vägg som står fast i golvet en armlängd ifrån mig. Med ett mumin-vykort från Silja Line och en notis om John Ajvide Lindqvists nya novellsamling "Låt de gamla drömmarna dö" upphäftat på. Tänk allt man kan lägga märke till i ett rum, mitt rum för tillfället, om man verkligen tittar noggrant.
Igår kväll runt åtta var jag så nervös och hade en panikmaskin i min mage, det var som en attack när jag satt med mamma, mammas sambo och brodern i vardagsrummet, jag kunde knappt andas för att jag blev så rädd och jag hade en klump i halsen. Vad var det fråga om, jag vettefan. Vettefan, ganska roligt ord. Men jag vet inte, jag vill veta vad det var för det känns så igen. Igår kväll så kunde jag inte koncentrera mig på något alls. Jag försökte lära mig att sticka men jag fick endast en huvudvärk och våta ögon, så jag gav upp. Jag kunde inte koncentrera mig på Mat Så In I Norden heller, något värdelöst skandinaviskt matprogram om fiskslakteri osv, så tillslut gav jag då upp och satte i mina hörlurar och lyssnade på något som genom tjugohundratio alltid fått mig att känna mig trygg: nämligen ett erfaret band vid namn Kent. Det låter så töntigt och onödigt när folk skriver "...och DÅ satte jag i mina hörlurar och lyssnade på kent på högsta volym" eller "... och jag satte på Isola på högsta volym", ja, jag tycker det låter så extremt töntigt och onödigt. Men ingen bryr sig om en sådan åsikt, och det gör inte jag heller eftersom att det åsikten var bara mystisk så jag skriver nu att igår kväll satte på jag på Kent på en skaplig volym så att jag inte störde dem andra i vardagsrummet. Det gjorde mig inte direkt tryggare med musik viskande ur ett par skitiga sony ericsson lurar men det kändes lite bra i hjärtat.
På ett ställe i hjärtat som känns, åtminstone.
Sedan fastnade jag i min värld där det utspelar sig filmer och scener som jag regisserat, producerat, haft huvudrollen i och filmat, kompat musik till och sånt.
Händer det bara mig, att man stirrar ett tag och sedan försvinner allt prat och istället för alla verkliga ljud hör man något man vill höra, från någon man vill prata med och så ser man allting framför sina ögon. Sedan ur ett ryck är man tillbaka i verkligheten igen, man sitter i vardagsrummet i mörkt hörn och känner sig som Agnes i Fucking Åmål, typ utstött och intolerant mot allt.
Eller, nej jag kan inte formulera mig bra. Så jag låtsas om som att jag inte skrivit allt det där. Hmm, nu känns det lite bättre. När man skrivit av sig allting, jag sitter inte med magen i halsen och nedfällt huvud utan nu sitter jag rak i ryggen med huvudet högt, en bra hållning. Fast det känns konstigt, att sträcka på mig. Huvudvärken ppstår, som varje jävla morgon och kväll. Jag får alltid så himla ont i huvudet. Och jag som trodde att klockan var åtta fick en liten chock nu när jag såg att klockan var nio. Spännande.
(Vad hände med mitt liv, jag undrar ju det. Varför sitter jag här, varför klär jag mig i mjukisbyxor och tofshår, varför orkar jag inte med mig själv)
Åh, jag stör mig på tonåringar. De äcklar mig, med deras svettiga armhålor, finniga nackar, ska alltid skrika hela tiden och ta plats på alla platser. Är det inte på stationen, så är det på bussen, eller på en skolgård, eller utanför ens hus osv. Varför ska dem ha så mycket bekräftelse hela tiden, WUÄH, ve o fasa dem är överallt. Nej, jag är inte ödmjuk nu, jag är bara melodramatisk och förtjänar nothing.
Äsch, jag ska fan sluta klaga. Imorgon är en ny dag, den kanske blir bra. Kanskekanske man får hålla tummarna. Ska spendera resten av dygnet med att titta på någon dålig film på Youtube och om jag orkar ta mig ner till köket så ska jag väl brygga te. Fint liv, verkligen.
Och så ska jag lyssna på Autisterna för första gången JU och lyssna på Melody Clubs nya skiva eller vad det var, I don't give a DAMN.
Äsch, jag är bara hemskt tråkig nuförtiden så jag tänker inte anstränga mig till att försöka låtsas som att mitt liv är intressant.
(Jag borde sluta rita sönder mitt arbete och för en gångs skull i mitt liv FOKUSERA PÅ SPELET. Fast mjo, jag blev ändå nöjd med denna mystiska varg. Fast ändå. Jag kommer ändå tappa bort mitt steg sedan, förr eller senare. Märk mina ord.)
Hoppas att ingen jobbig jävel läser min blogg och tycker att jag ser ut som bajs på denna bild; jag försökte bara se entusiastisk ut. Typ heja heja! Äsch.
Här är jag i ett mer vanligt typsnitt; posar på som attan och bara halva jag på bild. Meningslöst med halvor hit och halvor dit, jag är halvdålig idag. Mitt glas är halvtomt. Nej jag är halvbra idag och mitt glas är halvfullt, hihi-hihi.
Nej, orkar inte mer. Nej, hejdå.
21:30
Avtryck i vitt puder
Trackback
