Du förlät mig, jag kunde inte se dig ögonen, förlåt älskling. (Jag gör det snart igen)

Jag vet inte vad som gjort egentligen för att jag ska lyckas känna mig såhär misslyckad, vad förändrades på vägen?

Såhär var det aldrig när jag var fyra år gammal, eller sju eller nio.
Mina händer är värdelösa, jag orkar inte. Mjölksyra i fingrarna. Jag kan inte ens skriva, allt är meningslöst. Jag vill få gråta igen, igen o igen.
Jag grät hos pappa när han gick ut, för när jag brukade läste om Elefanten Ottilia när jag var liten och när jag brukade bläddra igenom Till Vildingars Land, när jag var kreativ, fantasifull, ambitiös i skolan mådde jag aldrig såhär förfärligt. Jag vill sluta hata mig själv, men jag gråter bara inuti min kropp, mitt huvud är bara en flod av gamla löften. Jag lovar mig själv att bättra mig, men jag orkar inte kämpa. Jag bara gråter inombords då, det är så djävla svagt. Jag vill också bli Andie-i-mig-själv. Men jag orkar inte, jag har ingen styrka eller energi till det. Därför är allt så meningslöst. Och jag måste le. Förlåt mig.
Jag återkommer.

P.S. Varför måste solen skina?! D.S


Vad var det jag sa?

KÄNNER MIG VÄRDELÖS JUST NU, MEN JAG VÅGAR INTE SÄGA FÖRLÅT ÄN GÅNG TILL MED CAROLINE AF UGGLAS INUTI.

Det är sant som det sägs, det är aldrig någon ide att bestämma något med mig, för det är ju allting nånting. Jag vet att jag har mensvärk och att jag inte kan hjälpa det för att det inte är mitt fel. Men du trodde verkligen att jag skulle följa med, men du hoppas att jag mår bättre sen, det är aldrig kul med mensvärk. Hjärta.

Jag har sagt att jag hatar mig och jag vet att det är sant. Jag vill våga säga förlåt, men jag är för feg och jag är för stolt.
Med tragisk blues tätt intill min ryggrad ikväll är jag för feg för att säga förlåt, skammen har jag fått ifrån allt jag sagt.

Jag måste säga något innan det är för sent.


***Precis som såret hade läkt och smärtan hade suddats ut
Kom du tillbaks till mig
Och fast jag lovat att aldrig mera, nej, aldrig mera
Reagera så för dig***

Du har dina blåa ögon du är så ung än.

Kom du för att prata?
Nå, så prata på
Du kan inte stanna
Jag får besök, du måste gå

Mina ögon är så himla svullna och suddiga, det känns som att jag inte sett solen på länge.
Dagen har varit... mystisk, och jag har försökt hålla igen allt gråt men tillslut så gav jag upp, jag kände mig som en liten fyra-åring. Jag vill bara lägga mig ner i en säng och få gråta. Och sedan när man stiger upp igen är problemen inte alls så stora som man trott. Men nu spelar det ingen roll om jag gråter, det verkar inte ens spela roll att jag kämpar. Jag ser det som att ge upp, för att det blir inte bättre om ni gör shär bara för ett ämne. Ge mig extra stöd i matte, låt mig gå på en intensivkurs då som våran kontaktperson eller vad det nu är föreslog.

Om jag lägger mig nu på sängen och gråter försvinner det inte längre. När jag tror att det är lugnt igen så kommer problemen ha växt sig större. Så mycket att göra, men bara för att jag inte är ett perfekt barn som alltid är igång med ett arbete och som alltid fixar allting i tid och som är organiserad som attan betyder det fan inte att jag alltid ger upp. Märk mina ord, mitt kladd - är vackra teckningar. Det gör bara arbetspapperena lite mer personliga, så vad gör det om jag ritat dit lite ögon och vargar och människor?
Jag kanske blir något stort nån dag, och då kanske mitt gamla "kladd" kommer till stor nytta. Matten styr inte min framtid.

Äsch, jag tänker inte ge upp. Jag tänker kämpa för - allt. Faktiskt. Imorgon är en ny dag, den kanske blir bättre än den här? Fast dagen är icke slut än. Jag har minsann inte gett upp. Kommer bli skönt att bara få gå ut snart och friska upp två ögon som svider i takt, åtminstone få in lite syre. Jag har samlat ihop med kraft att gå ut i luften och möta någon idag, och när jag kommer in tänker jag jobba jävligt mycket.

Besöket idag gjorde inte direkt något bättre men nu är alltid igång åtminstone. Och jag fick en bok och en blomma av henne, också. Fint-

Jag ger inte upp, nej jag kämpar för om jag tror att jag kan göra färdigt matten och slippa byta skola; så vet jag att jag kan klara det.


16:22

Adjö



What's the point of doing anything if you'll never notice.

Seriöst seriösare seriösast.
Jag är dum i huvudet.

Snälla. Kan någon jävla mäniskovalp komma hem till mig på Klaverstigen och slå mig, rakt i ansiktet och tvinga mig att skriva min bokrecension?

Jag klarar det inte, självdisciplinen tvingas inte fram av mig själv och jag ska försöka hålla mig fåordig, om det nu ens går;

Kom hit och ge mig en hård jävla örfil bara. För det förtjänar jag. Man ska vara god mot sig själv. Men nu är jag självond. Och det fungerar inte så. För det finns inte ens ett ord som heter så. Bajs.


Jag är en osymptatisk lat envis känslokall oduglig protesterande överkörd idiot. Punkt slut och the end. Hejdå med er, era sabla pottfiskar.
 (Everybody is stupid and so am I)




Så nu ska jag dricka te helt onödigt jag är rätt så onödig men hejdå då för nu ska jag studera hardcore english.
Good bajs!

Och min lille son ler mot manshororna, när vi går förbi hand i hand.

Nu vet jag varför magontet spridit sig som pesten kring buken och illamåendet har hindrat mig från att le men jag log ändå idag, kräket i halsen till trots.





Jag åt gelatin idag. Det var över ett år sen jag åt det. Fy skäms. Döden dö. Ja. Det är en stor sak för mig. Och jag är arg och äcklad av allt nu. Fy skäms, du flicka lilla. Fy skäms. Äsch, nu är jag bara sur och fylld med citron i ögonen, så jag kanske inte ser så klart i stunden men jag ska somna nu och glömma allt som hänt, ska kyssa allt jag gjort och allt skit genom året adjö inatt.





                                                                 

                                                                  ********



 Döden dö. Sömnen kan ta sig. Äsch.  



Näe, nu har inte jag tid med dig längre. Nu får du ta - och flytta på dig!
Adjö med dig, bråkmakare.

För mycket har sagts och mycket har blötts ingen tvingade det på mig och jag höll huvudet högt

Vilka melankoliska och självömkande inlägg jag publicerar. Ack ack.



Och så är stämningen förstörd, den polerade ytan sprack igen. Tydligen av mig. Och min lilla jag-vill-inte-äta-kött-för-att-jag-är-i-en-sådan-pubertal-rebellisk-fas-där-jag-vill-göra-uppror-mot-allt-demonstration var tydligen grunden till det. Låt mig skratta. Vänta.


HAHAHAHAHAHAHA. Jag tror det var allt. Nej, vänta lite. HAHAHAHAHAHAHAHAHA.


Era deprimerade rynkiga skitnödiga NOLLOR. Hitta något annat att gnälla över, vettja.

Åh. Jag ger upp. Det finns inget mer jag orkar och inget mer jag kan. Kriget är slut och jag är förloraren. Läsarna, ni vann.


Adjö!

Jag kom hit ner till jorden en kall natt i februari Jag kom från ett land där du aldrig har varit Det är så många människor som fallit där jag gått I den eviga vintern har jag begått så många brott

INTE ALLS SÅ MYCKET HEJ.


Jag är en av alla människor i vårt land
Jag är naken, du ser rakt igenom mig


Nu är jag fortfarande skräckslagen efter promenaden med hunden. Jag skakar, så jävla mycket. Bloggen, det var en hund som ploppade upp från ingenstans och hoppade på mig och Enrico. Jag har aldrig blivit så jävla rädd för en hund förut! Det sgå ut som en boxer ungefär och den hade mask för munnen och den skällde och morrade. Jag gick först helt vanligt i snön och det var tyst och behagligt. Sedan hörde jag hur något sprang bakom mig och jag vände mig om och då var hunden där. 


Men det var liksom något i dens blick som gjorde mig så rädd, och jag har aldrig varit rädd för hundar förut. Blicken var stirrig och den gläfste och... jag vet inte. Men hjärtat pumpade och jag sprang därifrån för något var fel med den där hunden. Sedan, försvann den.


DÅ blev jag desperat. Någon, vill någon prata med mig? RING MIG! Men så blev det som vanligt. Jag skyndade mig hem och berättade för min mamma. Ganska larvigt, men som tur var tyckte inte hon att jag var fjompig. Vem vill vara en fjomp? Inte jag i alla fall, för det har jag aldrig varit och vill aldrig bli heller.


Jag är en av alla människor i vårt land
Jag bär en sten på väg mot ingenstans



Att bli kallad för en fjolla, att få höra någon skrika det rakt upp i ansiktet; att man är en nolla. En fjant. Att bli kallad för fjolla, betyder inte att man blir en fjolla. Även fast man känner sig som en fjolla till slut, en riktig hora, så får man hålla huvudet högt och låtsas att man har ett självförtroende, och låtsas att man inte tar åt sig längre vad dem säger. Även fast man visst gör det, även fast man visst blir osäker när dem viskar om en. Sen skrattar. Sen ropar öknamn. Sen lämnar dem en ensam, ihopsjunken, med tankar som maler och insikten som gror om att man är vad andra personer tycker om en.







Titta. Där har vi ju henne. Margareta. Offret. Grisen Margareta var den Fula och den Feta. The End.

When I'm with you baby, I go out of my head And I just can't get enough All the things you do to me and all the things you said, I just can't get enough

Hej hej! Nej det finns inte så mycket att heja för.



Nu lyssnar jag på Irya's playground och citerar Kent;


Jag ville bara fly från mig själv, skära bort min otillräcklighet. Men med fläckar är jag född, jag hade nästan glömt.



Jag förstår mig inte på mig själv. Varför blir jag blödig, så ledsen och fylld med världens dåligaste samvete när en förälder ger en dåliga presenter.

 

Jag firade ju "jul" idag. Hos pappa då. När han ringde mig nån vecka eller så innan julafton frågade han vad jag ville ha. Jag visste ju inte om mamma hade köpt allt på min lista, men jag anade att hon hade gjort det eftersom att jag skrev så få saker. Så jag sa att jag ville ha Kent - Röd. Den är lättillgänglig, finns på coop forum och cdon och alla sådana affärer. Men jag fick så skumma presenter som inte alls är min stil, och det är som en kniv i hjärtat. Nej, jag är inte materialistisk men han borde väl ha vetat bättre än att ge mig en helvit t-shirt. Och en TURKOS collegetröja som skulle passa en elvaåring med formen, storleken etc. Och bara det gör lite ont. Att han inte ens bryr sig om att försöka hitta något som passar mig åtminstone lite. Nej förresten nu är jag dum för vadfan tänk om jag inte fått något alls. Jag har tak över huvudet, mat och kläder. Jag har haft tur. Om man jämför. Men jag får alltid så dåligt samvete och det tar emot i giporna när man pressar upp ett leende och försöker entusiastiskt pipa fram ett tack. Jag hatar att min blogg har blivit en gnällblogg, där jag öser ur allt mitt patetiska tjafs över hur orättvist allting är.


USCH på sånt. USCH på mig själv. FYFAN FÖR ATT VARA JAG.


Jag blir så frustrerad, jag räcker aldrig till känner jag och jag vill bara fly ifrån mitt darrande jag. Jag är så svag och feg och smal och intelligent. JAG ÄR INTE SÅN. Och mina fingrar flyger fram över tangentbordet men inte ens stava kan jag. Det blir fel till och med och jag vet inte i huvudet längre alltså. Så trött på att jag får dåligt samvete. Varför ska det vara så svårt att säga Det är inte min storlek, det är inte riktigt jag bara.

 

Hmm. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Men jag vill så gärna vara något speciellt. En Björk kanske. Eller en Frank. Slippa vara jag, hela tiden. Så enkelt. Jag får liksom ingen ordning. Så uttjatad jag är, så okoordineriserad. Fantasilös och förvirrad. Helt jävla apatisk ibland men har lätt för att gå ur styr och vräka ur mig massa konstigheter. Sedan låser jag in mig i mitt bo och sitter med händerna i kors i mitt huvud och bara är.  
Är så jävla onödig, hela jag. Kommer inte lyckas. Jag har förstått det. Ger upp skola och arbete och slit. Förbereder mig för framtida jobbet som sanitetsmästare. Jag ger upp nu, helt enkelt.



Tack för presenterna och så. Jag är bara en gnällapa. En frustrerad gnällapa som ger upp nununu. I don't deserve love. Because I don't give a damn.


Fyfan alltså. Jag känner hela tiden, otillräckligheten och hur minsta lilla sak plötsligt blir så svårt att jag bara ger upp tanken av att försöka göra något vettigt av mig själv. JÄVLA KÄNSLOR. Jag drar mig till tankarna istället, till huvudet med musiken pumpande ur ett par Sony Ericsson hörlurar.


Så blir livet bara en aning lättare att hantera.


Du är snart där

Jag var snyggare med grismasken på, eller hur?






There's something in my head I had a crazy thought and I fell as long as I could fall My crazy thoughts

JAG KOMMER SPY.



Fan vad jag hatar alkohol. Ska aldrig mer dricka häxa igen - i alla fall ingen häxblandning som jag bryggt själv. Sigurd kommer kräkas snart. HUHU! 
Och så kan jag förstås inte sova. Jag. Kommer. Spy.

Jag tänker aldrig dricka vin mer. I varje fall inte på kvällen. HORA.
Vad händer med mig


Hälsningar Från En Ledsen Filur Kallad Sigurd

I am a human and I need to be loved Just like everybody else does

HETA KILLAR WÖÖ. Här kommer dem;





Hetaste ängeln i stan.







Donnie Darko with my man Heath. RIP förresten.

En kort romans som jag lämnat bakom mig, helt utan substans. HÖHÖ. Schami Schirviö.




Jag tänder på bögar. Just take me to the mental institution right away. How soon is it now?

Sigurd


Kungen är död

Jag är en idiot som aldrig förstått att förråda en vän är det värsta av brott



REVOLT FÖR SATAN

RSS 2.0