mittprivatamoln

Det känns lite som att livet står still, samtidigt som tillvaron är flummigt spejsad!
Hemma vill jag inte va, för jag vill inte ha. Det är ett kallt krig som de säljer, nånting dem vill ska.

Jag har verkligen inte skrivit på länge, så det känns bra att börja om lite igen. Det var tre dagar och en vecka sedan jag skrev här sist.

Jag kan säga som så att jag känner mig verkligen inte hemma hos mamma längre, efter helgen som var så mådde jag som en askgrå döende svala, fast tillståndet har förbättrats blivit mindre dåligt.

Hela dagen har jag varit så trött att jag skrattat tills jag nästan tappade andan, jag är nog rätt nöjd med min onsdag. Det är fortfarande ljust ute, bravo våren! Trodde nästan aldrig våren skulle släppas in under tjudohundraelva, det snöade ju något förfärligt för ungefär en månad sen men titta vad jag hitta; jag hittade en springa ljus i allt!
Nu ska jag bomba bloggen med Gifs, för det är lustigt med sådant!

Jag återkommer med något bättre om en stund. YO!

Min mage känns lite skum, vad det kan bero på vet jag icke ännu.
Jag tog nyss tre sömntabletter, kom nyligen in med pudeln min från en UPPFRISKANDE promenix ute i mörkret.
Förbrukade gåvan utav bror min, nickokick på hög nivå resulterade det i och jag började tralla på asfaltsvägen. Komponerade en alldeles egen låt, som jag döpte till "WOMAN, FEED ME!".
*Replik tagen ur Till Vildingarnas Land, o så originellt*

När jag kom in bryggde jag världens trevligaste dryck, Fanta Redberries tror jag det var och förkastligt lite vitt.
Det känns lite skumt nu, att mina öron är varma. Jag är trött, men stirrig ändå. Fast har visserligen haft huvudvärk hela dagen, och äckligt förbannat snorig. Fan, vi människor blir aldrig nöjda.
I helgen ska jag till Eskilstuna, måste ladda kameran och imorgon LOVADE min bror att jag skulle (denna gång) KÖPA vad jag begärde. Brorsor och pengar, vad är grejen med det? Attans.

VÅR-IG.
Hela dagen har varit vår-ig. Blåsig, torr, solsken, glassar och skratt. Sprungit runt på grus och sjungit högt bland människor med hundar, hejat lustigt på till synes folk som behövde lite lustiga hälsningar och utskällning av en lärare som luktar bajs. Utmärkt dag, med det sagt. Jag känner... jag känner mig fortfarande inte nöjd, vad kan fattas?! Jag känner mig nu, nästan tömd på energi och livslust, huvudtjock och svag.
Jag duger ändå inte. Det känns lite som att tabletterna ligger i halsen på mig, så jag sväljer men till ingen nytta.

Jag räknade faktiskt idag på vägen hem mellan Spånga Station och Kungsängens Station, bara utav ett litet infall jag fick, hur många tjejer som går runt med långt hår vita converse och svarta skinnjackor.
TRETTON TONÅRSTJEJER MED VITA CONVERSE, LÅNGT HÅR OCH SVARTA SKINNJACKOR, det blev summan.

- Synd att dem blir stöpta i samma form, och inte vågar vara sig själva, fnyser min mamma.
Intressant synvinkel där, mor. NU - MATA MIG!

Ja, jag är helt djävla utmattad och vill köpa en djurdräkt och morrhår. Och sova, det vill jag göra. Helst drömma, men allt får man inte här i världen. Mina drömmar är äckligt bisarra, kallsvettiga, underliga och inkonsekventa.
Djävlar, vilka ord jag uttrycker mig med. VUXENPOÄNG!!

Jag har skrivit en lapp, som jag har bestämt att ta med mig vart jag än går. Det är två meningar och dem är betydelsefulla, men något fattas. Det fattas lite rumpusstek, tror jag. Ska rita det tror jag, fast jag känner mig lite illamående nu. Kraftlös, jag borde sova. Huvudbry, hah!

Vilket dåligt inlägg, synnerligen osammanhängande. Yr i mitt huvud, imorgon måste bli bra en gynnsam dag.
Jag vill att alla dagar ska bli det, men det blir inte vad man gör det till. Jag ligger efter i terminsplaneringen också, men jag är alldeles för likgildig, jag orkar inte göra något åt det. Hela tiden bättra sig, jag vill bara skrika. Fast det orkar jag inte heller, försoffad som jag blivit. Äckligt lat, men det är ändå vår nu. Då blir det bättre, då löser det sig. Det gör det nog för det mesta. 
»Jag måste lösa mig själv, något är lite för knasigt här«

(Nej, detta inlägg raderar jag förmodligen i efterhand. Jag vet inte ens vad jag skriver om, jag tänker inte ens längre.) 
And complete distress won't make difference to us.

Kom hem för en timme sedan, och jag har skämts mycketmycketmycket för mina fulafulafula tjocka jeans som INTE PASSAR MIG.
Jag har försökt gömma mig bakom folk för att jag hatat mina jeans, lite patetiskt. Borde jobbat mer än vad jag gjorde i dagen men det är så svårt att jobba i skolan, ibland.

Det är lite irriterande att antingen laddar den digitala kameran ur eller så är det systemkameran som dör.
Mitt liv, alltså. Nu laddar jag upp lite bilder från dagen som är, eller skoldagen som varit kanske jag borde säga.

Det är skönt att våren är här, på ett ungefär. Även fast jag har fått ett munsår så kan jag tänka bort det nu, för nun kännsdet lite som att det kanske kommer en förändring. Snart kanske något händer, känslan av hoppet förändras lite när man känner lukten av tö och inte skakar av köld inuti. Det har blivit svalt, ute och inuti.
Det droppar fortfarande snö på min balkong, snart kanske det kommer en förändring.





A

MARHABA!


Under helgen har jag inte gjort mycket.

Lördagen inleddes med ett smärre äventyr när jag for till stan och fikade i Hötorgshallen (Kan man säga så? Jag gör det iallafall.)
Buss och-tågresan dit var rätt lång pga att bussarna tydligen bara åkte en gång i halvtimmen. Skit! mumlade jag för jag blev då tvungen att vänta på min hållplats från fem över elva till halv tolv. Bara stå där och glo. Men ack ack jag hade åtminstone med mina hörlurar, bra där! Jag stod där i möjligen tjugo minuter helt ensam och det var skönt, utan en hop med människor som ger mig panik och gör mig orolig.
Och framförallt osäker på mig själv då.
Sedan när jag tittade mot tunneln vandrade det ett par ut därifrån, kanske trettio-plus. De ställde sig tio meter ifrån mig och hade det trevligt och tittade på i smyg, om jag får säga det så. Störande  var det, jag blev lite psykad. Kände mig plötsligt olustig och kunde inte hålla huvudet rakt och ville endast att bussen skulle flyga in på asfaltsvägen. Jag lyssnade på musik på musikernas vägar, mycket passande.

Till slut kom den och jag satt ensam på bussen tills en tjej i min ålder med fjällräven jacka valde sig att sätta sig bredvid mig. Mystiskt, typ ingen i min ålder sätter sig bredvid mig. De verkar sky mig som pesten. Bara äldre pensionärer väljer att sitta bredvid mig, what's up with that?

Jag kom till centralen runt tjugo över tolv dock, inte så pjåkigt men jag började känna mig allt mer olustig och framför allt irriterad på omvärlden. Det var inte kyligt alls, mycket behagligt faktiskt och vädret smakade vår. Skön...t.

Jag åt lunch på någon snabbrestaurang som försenade min mat länge och sprang runt och var allmänt hetsiga. När jag vågade mig fram för att fråga om min vegetariska pizza inte var klar än så fick jag självfallet fråga minst tre gånger om för att min ynkliga röst inte hördes genom bruset av flygande tallrikar och tjattrande människor.
Attans.

Sedan traskade jag till Beyond Retro och köpte direkt en svart, varm, bred och lite väl lång rock slash kappa. Lite för manlig insåg jag när jag väl var hemma och ångrade det då så magnifika köpet jag gjort i affären. Borde sluta impulsköpa, det slutar ibland illa.

Såg den sjukt bra filmen Black Swan. Darrade av skräck och tjusning efteråt. Måste fan se den igen, jag blev vettskrämd några gånger under filmen och ville bara att huvudkaraktärens lidande skulle ta slut, lite äckligt var filmen också. Men så himla fin, och skitbra foto. Det var liksom närgånget och jag började betvivla min igen psykiska hälsa till slut, jag började fan känna mig som huvudkaraktären och bönade och bad om att det skulle vara ljust ute när filmen var slut. Och det var den också, haha!
Filmen får, hmms, fyra av fem räkor. Skapligt betyg, minsann.
(HAHA!)

Drack en varm men lite för osötad chailatte också. Varför har inte cafeér koppar med öron, VILL dem att vi ska bränna oss?
Visserligen kastade han i kassan en minimal servett i min famn med ursäkt av att teet var varmt.
Man tackar, man tackar. Fnys!

När jag begav mig hemåt var benen rätt trötta och jag tog farväl av mitt sällskap och satte mig på Bålsta-tåget hem. Satt mitt emot en kraftig beige tant och bredvid en späd liten pensionär med en svart basker på huvet, precis som jag.
Fick hålla upp Beyond Retro-påsen högt i famnen och mobilen i knäet ovanpå det och hörlurar i ena örat. Lyssnade på lugn, gitarrklingande episk landskapsmusik som passade väl mitt mående för stunden då. Jag blundade med ena ögat, musiken som viskade i vänstra örat och släppte blygt in tåg bruset i det högra örat. Blickade ut över en rosa skimrig himmel med djup-blåa pastell moln på, svarta granar och passerande tågräls.

Att skita i alla problemen och bara luta sig tillbaka var så skön...t.
Jag kopplade verkligen av, på riktigt den gångn. Var för en gångs skull helt lugn. Ingen stress, ångest eller samvetskval. Bara lugn inuti.
Med den nya svarta rocken om mig kände jag mig åtminstone lite mer jävla lugn, och jag borde sluta se kärleken i alla mina saker. Men den var ändå lite faderlig för mig, haha! För stor och alldeles för bred för mig egentligen men min var den.

När jag vandrade framåt i tåget, så att jag skulle vara närmre stationens dörrar osv så tittade jag på en kille som satt på ett säte. Han kastade en lång sned blick mot mig och allt det mjuka inom mig försvann, Jag blev så arg och sött, för jag kände igen hans hånfulla ansikte. En från min förra skola, vilken odräglig unge.
Han lutade sig fram mot den som han satt med och viskade i hans öra. Och sedan vände sig båda mot mig och smålog lite föraktfullt. Jag knäckte till huvudet och höll det högt, gick så rakt jag kunde gå även fast paniken bröt sig fram och svetten rann för min rygg, ilskan grävde ett hål som jag bara ville knuffa ner dem i. De kunde allt gärna få ligga i mitt vredes-hål men bara när ingen ser.
(HAHAHA misstolk.)

Jag satte mig längst fram och mitt emot mig satt ett gäng manliga ungdomar som slog på rutan, skrek, slickade sig om läpparna, låtsas-juckade och skrev könsord på väggarna. Jag suckade och orkade knappt med dem.
Blir så jävla trött, dem var sjutton arton år och består verkligen deras liv av sånt där?
Jag suckade ännu mer och hörde gnälliga tjejröster, också sjutton arton år. Alla med pälsar, långt silkeshår. Varannan var brunett och varannan blondin. Så som det alltid är, tydligen. Deras diskussion bestod av läppglans, plattänger och fekkes. Orkar. Inte. Seriöst.
Skona mig, jag visste inte ens att såna stereotyper existerade längre.
Så meningslöst, alltihop. Åt helvete med skiten, orkar inte ens sucka åt dem.
Men vad gör man inte för publiken?

Jag åt middag hos pappa och sov över där. Första gången jag gjort det under tjugohundraelva och första gången på kanske... sex månader, tror jag?
Gud herre, mitt liv är meningslöst. Verkligen. Äsch, sån skit skriver jag bara i mina journaler, HAHA!

Är trött och mitt huvud gör ont, som varje jävla dag. Är rejält trött på huvudvärken men vad gör man åt det liksom?

Nej just det.
Ingenting.

Nu ska jag lyssna på min pappas favoritmusik; heavy metal och hårdrock. Rockklassiker, mmm.

(Nej, jag vill inte erkänna att jag saknar min pappa. Men det gör jag, han har sina blåa ögon men jag har aldrig varit i närheten av nåt så blått. Nej, just det. Jag flyr undan för ofta.)

Hej hej, kära vänner

Jag tycker faktiskt att Karen O And The Kids är ett himla bra band, så lyssna på dem.

Himla-bra-soundtrack

Idag har jag som varje dag rastat min mulliga asksvarta pudel i mjukvintern som pågick idag, det var tre PLUS härliga plusgrader ute, jag dör. Det  var verkligen ett perfekt väder ute och att prata med sig själv i telefon är också bra för då får man ju dem bästa svaren. (Jag kan inte skilja på de och dem, hemska öde)


Sedan skådade jag Hundhotellet (en mystisk historia) och den var riktigt bra. Har aalltid velat se den och fick chans till att göra det idag. Nu har jag ju lov så jag måste arbeta matte varje dag för att jag är jag och lite... udda.
(Vet inte varför, men min hals blir tjock och mina ögon våta när matten slinker in i något samtalsämne, så jag avslutar matematik-sammanfattningen med att jag tydligen inte måste byta skola, tomma hot och sånt där.)

Och sedan åt jag en osedvanligt god middag, räkpasta är min nya favoriträtt. The taste of heaven.

Ja, sedermera är jag jävligt ensam fast det gör liksom inte så mycket. Jag får oftast ut ganska mycket på att vara ensam för att jag kan roa mig själv. Jag passar både in i grupp och ensam fast helst inte två och två. Inte för mycket två o två, då kvävs jag. Fast ibland är jag dålig på att få ur mig det jag vill ha sagt, så det resulterar i att jag bara gör som alla andra vill med en suck och verkar frånvarande och distraherad (alternativt sur enligt vissa som är ouppmärksamma kring hur jag känner när jag alltid måste göra som alla andra vill och inte få bestämma själv).

Ja, det har gått cirka en-två veckor sedan jag var i Falun. Och jag har fortfarande inte letat slash hittat min vackra kamerasladd. Och jag har verkligen LOVAT mig själv att jag ska sluta äta kakor & chokladbarer & onyttigheter. Det har inte gått så himla dåligt faktiskt, måste medge att jag allt är lite stolt över mig själv! Fast det är himla jobbigt när min mage skriker efter föda och i fredags kändes det som att jag skulle tuppa av vid stationen i Spånga för att jag var så hungrig. Jag såg svarta linjer under ögonlocken och att mitt fotfäste inte alls var så stadigt som jag trodde att det var. Hur jag gled bort lite mer för varje sekund och att det var lite svårt att hänga med i vad mitt sällskap talade om.

-Jag vet att du vill ha, säger en kompis och viftar liksom med choklad framför mig.
- Jag vet inte... Det är ju ditt, känns ju liksom dumt att ta.
- Men ta bara herregud, du måste ta för dig nån gång. Det är ju bara en liten en. Jag vet att du inte skulle äta sånt... men det ska ju inte jag heller men gör det ändå. Grejen med dig är att du vågar aldrig fråga fastän du vet att du får. Om du vill, vilket jag vet.
*Tvekar och önskar att hon inte hade köpt så himla mycket choklad*
-Åh... okej då, bara en liten, då.

Jag åt nog tre. Fast en mådde jag illa av så den slängde jag bort (förlåt). Mår illa nu när jag äter massa skit för jag vet var allt sätter sig. Jag kanske VILL vara nyttig, jag vill inte få jättemycket löst sladdrande fett som hänger här o var för om fortsätter äta så som jag gör ungefär nu kommer jag att bli så. Tjock, jag kommer fan bli det. Och jag vill inte få ännu sämre självförtroende och ännu ett komplex med mig själv. Jag vill vara jag, och jag är inte tjock. Min personlighet platsar inte in där, jag... jag har inga ord, riktigt, men det är inte jag.

Jag vill se på Skins. Bra att jag bytte ämne, djävla himmel o pannkaka. Jag hade inget vettigt att säga iallafall.
Jag vill vara lite speciell. Fast sånt kanske ligger i generna, och jag vet inte vilka gener jag har ärvt eller vilken ögonfärg jag har ärvt för jag är ändå adopterad så whatsoever.

Åh, jag vill verkligen ladda över bilder men nej nej. Får nöja mig med gamla bilder från förrförrförra veckan. Ve och fasa.

(Åh, Trolltider. Den bästa julkalendern genom alla tider. Tröttnar aldrig någonsin. Och nej, jag har inte sett Till Vildingarnas Land än. Men det vill jag gärna eftersom att jag älskade den historien när jag var liten.)

Jag redovisade min stol inför HELA klassen i fredags, och mitt hjärta grillades i halsgropen och det fladdrade ansiktsburkar i mina fingrar, hela jag blev ju självklart dallrig men stenhård samtidigt så jag var extremt nervös. Men eftersom att jag är så djävla grym, så spelade jag säker och modig. Det löser sig alltid, lite skådespeleri och badabim-badabom du är cool och chill, all of the sudden. Capische?
Ja, jag är oerhört stolt över mitt mästerliga uppträdande även fast jag trodde att alla genomskådade mitt dåliga spelande. Men det verkade som att jag gjorde bra ifrån mig, rodnade eller stammade inte en enda gång. Och jag är verkligen en stammare ibland, när jag ska berätta om något tappar jag bort mig och hamnar i min hjärna och i min hjärna är det ständig aktivitet. Så då blir jag lite svamlig och oförståelig. Så nu över jag mycket på att tala ren och korrekt svenska, artikulera och formulera mig själv som en riktig fullflärdig förnäm stockholmare. Fy farao, jag borde ha en egen Tora Holm, hon skulle hjälpa mig med mitt talesätt och öva bort mitt pubertala djävla svamlande. Hujeda, vilken osis jag har som inte kan hålla reda på mig själv, eller tider eller hur jag går. Jag kan aldrig gå rakt, jag kan aldrig hålla koll på mig själv när jag överanalyserar.

 

Jag målade dessa för några veckor sedan när jag var nattligt trött. Dålig kvalite för att jag fotat. Dålig inspiration för att jag blivit trött på att alla sagt åt mig att sluta rita hela tiden. Det skrämmer mig, allt som jag var duktig på förut, alla dem talangerna tappar jag bort för att jag inte får kladda ner och klottra sönder mina loggböcker eller fokusera på det viktiga och inte bara sitta och skriva massa noveller och historier bara för att det är underhållande.
Fan vad jag är tråkig, hemsk tråkig.

Äsch, jag har lockat håret idag för första gången på jävligt länge och har en ilsken orkester min mage. Ont.

Hoppas jag fick bra betyg på min unika lilla stol, prydd med värdefulla detaljer och målningar av mig själv. Det var det enda riktigt fina med den lilla pallen, eftersom att det inte går att sitta på den. Eller luta sin tyngd mot den. Men ändå, det är ju trots allt en stol och vad ska man med en stol till? Man ska knappast sitta på den, det är ju befängt. Rent nonsens, en stol är minsann en njutning för ögat och den som säger emot mig har alt fel. En stol ska vara snygg och konstig. Vad är egentligen snygg, kan man ju fråga sig. Jo, ta en titt på denna snygging så får ni iallafall ta del av min "snygga" syn på snygg. Simma lugnt!