mittprivatamoln

Jag har suttit i mitt rum idag och gråtit mig igenom Håkans låtar, och jag äcklas lite av att det rinner tonårsvatten ur mig hela tiden. Känns lite svagt men det kanske är behövligt, för jag vill så gärna flytta in till ett eget hem där inte alla skriker så djävla mycket, där stressen inte tiger ihjäl en.
Längtar ihjäl mig tills jag ska få se Håkan live, det gör liksom ont i hela mig just nu även fast det är väldigt snart, det är inte så långt ifrån verkligheten som det ser ut. Åtta dagar tror jag till och med att det är. 

Inatt drömde jag bisarrt men jag minns väldigt mycket. Osammanhängande, kan man sammanfatta den.
Det viktigaste jag drömde var om en pojke som hittade mig genomfrusen på fuktig åker vid en motorväg. Han stod och höll om mig jättelänge fast han bara hade en grå t-shirt på sig. Exakt en sådan som jag har hemma. Som är köpt på herravdelningen. Hehe, fniss. Och det duggade men Depeche Mode sjöng i bakgrunden och en särskild vers återkom i alla deras låtar.
Enjoy the silence, Strangelove, Shake the disease och flera låtar var med i drömmen men i varje låt viskade dem i bakgrunden: Contact, contact, contact me, blend your skin with mine.
(Vad jag bryr mig om nu
i dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig.)


Håkan fyller mig med förväntan och en smula tragik istället för skepsis.
(Hans röst skär i mig som en kniv.)

Alla är så arga här. Varför kan man inte bara bry sig om hur snygg jag är?
Uppgivenheten sätter igång i min kropp, längtar tills morgonen är här men jag önskar att skolan låg i ett fjärran land så att jag slapp ens smaka på ordet jobba i min mun.
Jag vill inte prata med någon mellan fyra ögon, jag vill att någon ska höra av sig och inte glömma mig.
Jag önskar att jag fick flytta till pappa.

Insåg nyss, det är alldeles glasklart. Jag förstår. Jag är så ensam, på riktigt. Det kan inte förnekas. Det är lite sorgligt. Det är inte sant, egentligen.

Men det är sant.


Vill måla, vill rita, vill skriva. Men jag måste sova. Och tänka över mitt liv;
ska det vara såhär för alltid?

Jag ska alltid låtsas som om ingenting rör vid mig, för jag ska vara gjord av sten och naiv, jag ska tro på att det kommer en förändring. Nej, det är så det ska vara som det är nu, jag kan inte förändra mig bara för att jag fyllt tjugofem. Men jag ska låtsas om att det inte rör mig i ryggen ens, att jag är ensam.

Behöver förresten en ny skrivbok. Attans.
Nej, nu har jag inte tid längre. Nu ska jag tänka.

A

HEJ IGEN,



och nu har jag lugnat ner min stirriga kropp med lite varma Lars Winnerbäck-melodier sakta strömmande ur mina datorspeakers.
Mitt hjärta och hjärna har gått på så många högvarv och snurrat lite väl snabbt men nu känns det som att jag återhämtat mig lite. Okej.
Jag är inte perfekt. Men jag gör så gott jag kan.



Och jag kan inte pressa mig hårdare nu, jag måste släppa lite på mina tyglar och bara våga erkänna att jag inte kan fylla upp dom tomma hålen och tomma stegen i trappan med att försöka bli något oförstörbart, en tjej som är fylld med slagkraft och aldrig ger upp.

 För en sån människa är inte jag. Tack Lars, du gav mig några tankar som var värda att filosofera kring en stund. Tack Lars, för att du är så bra.

Jag är inte trött-och-less längre ( på att vara trött och less ).
Nu är jag trött. Men stolt. Stolt som tuppen, jag har gjort vad jag kunnat idag och ingen människa kan uppnå allt. Jag vet ju det, för jag är en intelligent människa. Men jag vill bara fylla det dära tomma, meningslösa hålet, den där sprickan som saknar en röst jag aldrig hört, saknar en okänd kärlek som jag aldrig hört om, ja jag vill fylla det där tomma med något annat.

Beroendeframkallande ting, Melankolisk musik som spelar i takt med höstens moll, Mat som ska ge mig tröst och fylla mig med något gott och bara slita ut kroppen så att jag är så trött i slutet av dagen att jag glömmer bort hur det känns att vara ensam.
Jag vill inte känna hur det känns längre att för alltid vara den där flickan som ger upp, som inte orkar bli besviken och bara drar ifrån allting som har att göra med Intimitet och Intensivitet så därför försöker jag gömma mig bakom allting.

Böcker och vårlängtan, en lättnad över att den för djävligaste hösten är död nu, och jag skyler ansiktet bakom ett oigenkännligt leende som inte visar att jag saknar något, att jag faktiskt också törstar efter något men alla får inte dricka ur fallet. Vissa står bakom och gömmer sig för att böja huvudet ner mot porlande vatten, låta håret hänga som det vill och bara öppna sig. Vissa står bara för jämnan med svackande blickar. Och får aldrig känna den där eviga sommaren, kylande fuktig och omfamnande varm med brisar och mygg sånt är vackert tycker jag.

Men jag är aldrig på nära håll. Så jag får låtsas, spela väl och agera vanlig. 

Nej, jag vet inte i huvudet. Men jag ska bara hålla huvudet högt som en påfågel och vara lätt som en vind. Vad kan jag annars göra?

Så farligt är det inte. Jag har alltid kunnat klara mig, klara mig utan en hel jävla orkester och bara vandra dem grusade vägarna fram med ett mumin-munspel och trasiga hängslen. Bara vandra vidare, ingen jävla dirigent här och inte några noter. Bara jag och mig själv, ingen trasig kärlek för man kommer ändå ingenvart med det.

Men med trasiga hängslen kan man komma långt, det kan jag lova er. De sviker en inte. De stannar kvar hos en och säger aldrig som det är. Bara hänger trasiga där och det är allt jag nånsin kan behöva.

Så nu ska jag bara slappna av och gå och lägga mig med stolthet. Jag somnar förmodligen inte men som en stolt fågel ska jag bara ligga där och falla. Jag faller.
 

Jag vill ha Dig nu
som Jag hade Dig förut.

Gratulerar till er, som har någon som inte kan sluta le när den tittar på er. Som är förälskad i Dig, och tvåsamheten är stark som cementperrongerna vid Centralen. Inte försummbar och genomskinlig som jag. När jag ser han och bara darrar, med ljuddämpare runt mitt hjärta. Det får inte slå så hårda slag, så att det hörs. Men det slår lika hårt som slaget i magen när du går iväg med någon annan och lämnar nollan kvar. Jag vet vem det är. Det är ingen annan förutom jag, den svage med knän som darrar i takt till dina steg.

Bara gå då. Du vet ju ändå inte om hur jag följer dig med blicken och kastar undan ansiktet så att du ska slippa se hur ful jag är, om du nu någonsin ens skulle vända ditt huvud som du håller högt mot mig. Du förtjänar något så vackert. Du har vunnit ett krig som du inte ens utkämpat ännu. Du är en sådan vinnare - jag är en sådan förlorare. Gratulerar, min vän.

Jag gratulerar.  




Kukjävel du är. Jag finns.

Men som alltid är jag för tunn för att kunna fastna i någons sinne.

Halli hallå alla ensamma sparvar!



Alltid lika fint att tänka på fina smala pojkar med kantiga axlar, dr Martens och undercut-rufs.

Och sedan, bli rädd för att det finns fina pojkar i min närhet.

Sedan, bli lugn för fina pojkar vill icke ha mig.


Imorgon vid tolvslaget avslutas tjugohundratio och inleds sedan med ett nytt jävla hundår. Jippie och sånt.

ADJÖ ERA OLUSTIGA KOLTRASTAR!

Vore det inte fint, att få vara en sån som bara behövde titta på en kille och sen nästa dag så blev han störtförälskad i en?
Men det händer inte mig. Kärlek är för blinda dårar. Jag är för rädd för intimitet och djupare relationer med människor som jag tycker om. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för att bli sviken och lämnad - eller om allt bara är ett stort skämt - eller för att jag är en sån som vet och inte tror. Jag vet att jag aldrig kommer bli tillsammans med någon, alltså någon som jag älskar och som älskar mig. Just nu gör det ont att ha den vetskapen inom mig medan alla mina kompisar växer upp och får någon som tycker om den för den dom är. Nervositet och darrande fingrar, hos en tankspridd, underlig fjortonårig flicka - det är väl inget kap direkt?

Säger dem inte - Du kan inte bli älskad av någon annan förrän Du älskar Dig själv? För om det är sant.

Då är jag körd.




Blott de tama fåglarna längtar. De vilda flyger.















Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek - det blir alltid blåmärken.