mittprivatamoln

Jag skulle så gärna vilja gråta nu.

Jag har haft en underbart rolig helg, skrattat mycket och rodnat kanske också och skapat nya minnen och återupplevt gamla.
Jag ville inte att det skulle ta slut så abrupt.
Men när man kommer hem så känns det som att man blivit slagen på fingarna.
Allt är fel. Allt jag sagt och gjort är tydligen jättehemsktmycketfel.
Och jag tänker fanimig inte vara nån jävla hund, en stjärtslickare och ligga på golvet för att få någon sorts förlåtelse, en bekräftelse för allt det jag har gjort så fel.

Jag är så arg, jag vet inte. Men jag skrattar istället, säger som det är och tänker absolut aldrig gråta.

Jag hade tänkt skriva dem fina sakerna som hänt men självfallet - det dåliga väger över. Fan.

Det känns som att jag gråtit i flera dagar, att mina ögon aldrig sett ljus och som att dem är blodsprängda och gråa; men jag har inte gråtit över huvudtaget. Men jag känner ändå hur det forsar en arg svart flod inom mig, jag är bara otillräcklig hela jävla tiden.

Jag tog bara saxen, drog fram luggen och klippte av tills ögonbrynen blottades. Då ångrade jag mig lite. Jag blev ful. Nej förlåt, fulare kanske jag borde säga men jag orkar inte bry mig mer.

Äsch, vem fan orkar bry sig om sånt här?
Varför inte dem utrotningshotade pandorna eller regnskogen eller alla miljontals kor som dör bara för att tillfredställa våra behov genom Mc'Donalds och Burger King? Jag borde lägga ner mitt engagemang på det istället.

Jag är arg nu men ändå bra arg. Jag känner mig (töntigt nog) rebellisk. Och jag har alltid haft det inom mig, att jag vill sätta mig emot allt och alla och göra tvärtemot det som är normalt eller bra. Jag vill göra revolt på något sätt och klippa av mig håret och skrika högt som fan på plattan och ha på mig en lila boa och välta någons jättefina antika romerska vas från 400-talet som är oersättlig och ovärdelig.

Fast man kanske inte skulle tro det om mig, dem som inte känner mig vill säga. De tror säkert att jag är helt vanlig. Eller gör dem det?
De kanske tycker att jag är konstig.  De som känner mig vet kanske att jag är en aning oförutsägbar. Att jag kan byta åsikt rätt snabbt och göra onödiga saker bara för att jag vill och för att jag känner för det.

Jag längtar tillbaka till Blackeberg nu och till Lisas trånga lägenhet och centrum och lite Källvesta.
Men nu är det förbi och så är det med det. Om jag fick önska mig en sak nu så skulle jag önska mig att jag fick spola över tonåren och bli myndig och få en egen inkomst. Visst, det är bekvämligt och inte så ansvarstagande att behöva bo hemma. Men ända sen jag har varit liten så har jag lekt lekar om att bo själv och ta hand om saker själv och legat och drömt om att få flytta till en egen lägenhet och sköta om mig själv och vara ensam när jag vill och ta hem vänner när jag vill.

Jag vet att det inte är enkelt, lätt och perfekt med eget boende. Men jag är en sådan som passar bättre ihop med en egen lägenhet och självständighet och ensamhet.

Jag tror jag ska ladda upp bilderna från Blackeberg om en stund. Nostalgitrippar, haha! Nu ska jag inte vara så jävla pessimistisk längre, ingen mår bra av negativitet. Tror jag.

Men imorgon är allt exakt som vanligt. Och jag hatar vanligt.

Adjö