mittprivatamoln

Saker som man ser. Saker man tar på. Saker som man hör, i hjärtat, det tänker högt och skriker tyst och vill ut, slita sig fri och man vet och alla andra vet redan att allt är slut.
Det krig du utkämpart under alla dessa år är här, förgäves, det är här för att bara lämna dig igen.
 Genom fönstret mot altanen sen rakt in i gryningen med det hoppet och ljuset som du slickat i dig från din mammas bröst, som fastnade på din tunga men föll som tårar nerför din kind. Och vi vet och alla vet att det redan är förbi.


Min stress-banka-i-huvet-lista:


- Dricka te och få i mig koffein


-Inte äta mer än två måltider

-Redovisa alla steg och hinna med alla kurser, få höga betyg och inte skolka från idrotten, anlända i tid till skolan, vara respektfull och hövlig mot lärare, inte distraheras av att roa klasskamrater

-Vara fin, inga finnar eller fula omatchade kläder som inte speglar eller uttrycker mitt sanna jag

-Sova

-Le o vara gla'

-Rasta hundfan varannan kall och skitig dag

-Städa damma diska allt som dem begär av ungdomarna these days

-Sluta vara forever alone och visa att jag VISST har ett socialt liv genom att skaffa kille skaffa en massa kontakter skaffa bekantskaper äsch fan orkar inte mer

-Träna och jogga och inte äta gottigott gott eller smörgåsar med smör och ost

Det är klart, som det står tryckt överallt, i tidningarna och våra urspårade hjärtan, svenska låtar är det bästa!
Lyssnar igenom dem trettio svenska bästa tracksen på Spotify som nån no-lifer med bra smak postat.




Jag är fullmatad och hårddisken är full -  jag är stressad och det känns lite som att min kontrollerande hand klappat ner mig på marken och jag ligger och vrider mig på blöt töslaskig asfalt med allt som måste göras sparkandes och stampandes i mitt ansikte. Jag blundar, klart att jag blundar för smutsiga svarta skosulor som trycker ner mig ännu längre in mot en återvändsgränd med bottenlösa avloppsfall i skrymslena, jag vill inte se hur jag sakta men jävligt säkert tappar kontrollen över allt.



Jag är bara allt för trött nu. När man sitter om kvällarna och bara jämrar sig på tusen möjliga sätt, alla lika sorgligt fåniga, så minns man inte hur det är att vara glad eller full av energi.
Kliandet och ivern i fingrarna sprider jag ut och försöker få fram en ärlighet med - det är förgäves allt. Jag minns inget längre, tragiskt och ofint.
 Som damm i lungorna, bara avsmakligt och man vet att det redan är försent att hjälpa någon om den redan är otröstligt full med damm i lungorna och citron i ögonen.


Jag rekommendras inte sömntabletter, men snart finns ingen utväg längre säger mamma. Varför har så många ungdomar svårt att somna? Sitter vi blinda framför skärmen och glor för länge, är det koffeinet o kaffet och teet som påverkar oss så?

Känns bara förlöjligat nu att gnälla över all förlorad sömn, delad mitt itu när alla andra också verkar göra det?


Nu vill jag krypa ner i en mysig varm soffa, ensam och lugn i ett tyst radhus med film marathon hela natten och oändliga mängder med te och reflektioner över mig själv.
Utan att bli analyserad av någon annan, vad har du i mitt liv min kropp mina tankar och göra? Gräv er inte djupare ner i gropen, kära medmänniskor, jag har redan bannlyst er från mitt territorium. Mitt privata moln, så som man uttrycka sig.


Vill lista mina topp-favorit-underbaraste-älskade filmer men gör det förmodligen om en stund, när huvudet klappar lugnare och det inte känns som att Grand Canyon rasar därinne längre.

Klappetiklapp klapp klapp. Klappa på, kom igen klappa till mig då så hårt du kan och alla applådera åt denna vackra unga man som slog ner hennes hjärta och slog det itu, ner på marken med bara en högerkrok och lite ambition. 



              Jag måste anta att alla dem här åren har slitit hårdare på mig, men jag säger inget. Låt oss spara det
                                          bästa, till sist min vän.