mittprivatamoln

Nejmen VÄLKOMMEN till mitt enkla lilla krypin,



och tror ni inte att jag är nervös nu?

Jag har icke påbörjat min storslagna engelska novell ännu, FAN vad det är typiskt mig att skjuta upp det bästa och det mesta till sista stunden.
Nej, det är inte snyggt att pryda bloggen med grodor i mun och svordomar så jag skriver abisko och hummus istället, det låter lite finare - lite bättre. Så typiskt mig, som äro stockholmare. Pyttsan.

Idag besökte Sioma Zubisky våran skola, och jag måste säga att jag bär med mig en riktigt djup respekt för honom, sättet han berättar, hela hans livshistoria, hur han synar samhället idag och nyttjar oss ungdomar till att ge oss en riktigt kunskap om Förintelsen. Honom kommer jag nog inte glömma i första taget, han är en himla stark människa.

Haha, fint att några andra fick en varsin kram och puss av honom!

Caroline Af Ugglas har en spelning 13.2, kvällen innan jag åker till Falun. Hummus, helvete jag vill så himla gärna se henne live. Att allt som är typiskt, negativt och distraherande ska drabbas mig?
Äsch, jag får se henne en annan gång. När turen står vid min sida.


Åh. Jag måste i Guds helvetes namn bara skriva ihop något, bara någonting i engelskan.

Och Skunk Anansie, kommer till Stockholm. Och jag vill inte att dem ska passera mig som alla expresståg på stationerna ruser förbi mig, jag vill uppleva något jag med och inte alltid röra mig i samma riktning, gå samma krattade grusvägar fram med damm i luften och ett munspel i hand.
Och förresten är jag lika usel på mitt munspel som förra månaden. Och månaden innan dess.
Mitt förnuft talar till mig, i hopp om att vilseleda mig från lyrikens och musikens ljuva välde att nu Du, Andie, nu för faen får Du sluta opp med detta tuggumi tjatiga autopilot gnabb om Han som är så fin och hur stressfylld Du är, med en apati som inte vill släckas ned, som inte vill tystas ner som bara fortsätter som ett darrande asplöv i dem gångna mollfyllda hösterna, när allting redan är förbi även fast hösten är en tid där allting börjar om från början igen, precis som våren fast våren ger Dig hoppet och ljuset men även svaga ljusstrimmor genom gardinerna kan svida i Dina morgontrötta ögon.


Usch filibubba, jag är orosfylld när tiden rinner iväg som sand i handen och jag hinner inte med allt som måste hinnas med och allt som måste bli antecknat, analyserat och avcheckat innan tolvte inseglet. Jag hinner inte mer nu, adjö och antagligen godnatt för jag är blind nu, allting som måste göras lägger sig som en tung grå hinna över färgfulla irisen och jag måste brotta ner alla läxor på golvet nu och bara vinna, inte låta latheten styra ikväll.

Tonight I'm gonna leave it.

Du som sitter med den här boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker -
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det en tillfällighet, en slump?
Tror du det?




--Godér Nattér--

Saker som man ser. Saker man tar på. Saker som man hör, i hjärtat, det tänker högt och skriker tyst och vill ut, slita sig fri och man vet och alla andra vet redan att allt är slut.
Det krig du utkämpart under alla dessa år är här, förgäves, det är här för att bara lämna dig igen.
 Genom fönstret mot altanen sen rakt in i gryningen med det hoppet och ljuset som du slickat i dig från din mammas bröst, som fastnade på din tunga men föll som tårar nerför din kind. Och vi vet och alla vet att det redan är förbi.


Min stress-banka-i-huvet-lista:


- Dricka te och få i mig koffein


-Inte äta mer än två måltider

-Redovisa alla steg och hinna med alla kurser, få höga betyg och inte skolka från idrotten, anlända i tid till skolan, vara respektfull och hövlig mot lärare, inte distraheras av att roa klasskamrater

-Vara fin, inga finnar eller fula omatchade kläder som inte speglar eller uttrycker mitt sanna jag

-Sova

-Le o vara gla'

-Rasta hundfan varannan kall och skitig dag

-Städa damma diska allt som dem begär av ungdomarna these days

-Sluta vara forever alone och visa att jag VISST har ett socialt liv genom att skaffa kille skaffa en massa kontakter skaffa bekantskaper äsch fan orkar inte mer

-Träna och jogga och inte äta gottigott gott eller smörgåsar med smör och ost

BONSOIR,



hälsar jag er, så att jag låter lite mer mångkulturell-&-sofistikerad.

De resterande dagarna som gått har varit färgranna och trevliga. Dock jobbiga med tanke på "Forever Alone" och att jag hatar att lösa upp knutar, kamma ut tovor, lösa saker som man helst förtränger. Merde. ( Vet ni inte vad det betyder så får ni banne mig slå upp det, googla det eller nåt, herregud nåt får ni väl göra själva. Dagens ungdomar, orkar inte ens lyfta på arslet längre och plocka ut en ordbok ur bokhyllan. Ack. )

Med magont skriver jag om ingenting och någonting som luktar som vaniljte utspätt med albinomjölk och kletig honing. Mumma.


Är inte ensam, egentligen. Vänner har jag och en viss familj, väldigt splittrad dock men en familj finns det ännu.

Men jag har inte mycket att lägga känslorna på. Därför planerar jag in att äta nyttig mat, dricka varmt te, rasta hunden i bitande kyla, shoppa upp dem sista pengarna, chilla gunilla med fin musik, råplugga och bara stänga ute alla känslor som finns kvar och som vill ha nånstans att ta vägen och låtsas att det är lycka.


Äsch, jag får väl nöja med det här. Allting måste inte vara perfekt. Förresten älskar jag att säga det. Perfekt. Det liksom rullar så fint på tungan, när man säger det. Perfekt. Nog bara jag som märkt det.

Nu så tittar jag på Dårfinkar och Dönickar, Simone trodde jag att min dotter skulle heta när jag var liten. Bara för att jag älskade Simone i den serien. Nu ba " Whaaaat, vem fan vill ha barn?"
 Usch filibubba, om jag skulle ha ett barn så skulle det vara tyst. Och när den väl talade, så skulle den endast säga såna dära smarta, kluriga saker. Ordspråk och motton och fånga-dagen-citat osv. Nej jag vet inte men den skulle nog behöva vara ansvarstagande eftersom jag inte sätter upp några regler och inte tar hand så mycket om mig själv eller någon annan, egentligen. Jag kan, men jag orkar liksom inte. Förresten får man inte barn, bara för att man tror att livet går ut på det eller för att man känner för det. Man måste ju knulla fram ett också, och jag tror inte det kommer inträffa. Alltså, att en annan människa ba ' Yeah let's skaffa barn' och så är han seriös också. Jag skulle nog inte våga. Skulle hellre vilja ha en fågel. Eller en guldfisk. För guldfiskar pratar inte så mycket, utan dem finns bara. Simmar runt, blubb blubb, simmar ett varv till, blubb blubb, simmar, stannar upp, pluppar, simmar ett varv till och blubb blubb på dig med.



Då skulle jag döpa den till något fint. Något långt vackert namn, så att den blir mer betydelsefull och förstår att den betyder mycket för mig. Även fast jag inte är så kelig och full med mjuk gräddfylld kärlek ( Joho, det är jag visst, bara det att jag förtränger sådana löjliga nonsens ting ) så skulle guldfisken med ett vackert långt namn veta att jag finns där och att det är möjligt för den att få en bra kontakt med mig, eftersom att jag skulle lyssna på den om den kände för en snackis och mata den med fisksnacks. Haha! Underbart.



Frank och Björk är vackra namn till en dotter. Och Lovis för att jag älskar den där Ronja-filmen. Och alla vet vilken film jag menar. Hade en jättemörk baby born docka när jag var sex år som jag älskade dyrt och heligt och den var från Afrika och hette Ronja, adopterad som jag även fast jag icke är från Afrika dock, och den var söt och kunde kissa och fisa och det skröt jag högt om. Fisandet och kissandet, då. Ädla egenskaper det där alltså.




Nu rann orden ur mig, ligger utspridda i högar och stycken på den vita skärmen och jag lutar mig tillbaka och ska förmodligen lyssna mig genom några låtar med White Lies, som jag läste en artikel om idag ( och klippte ut, såklart ). Mest för att R.E.M. och The Smiths var nämnda ett fåtal gånger and I was like happyface etc.

 
Och åh, fint och spännande ( fult ord det där, spännande, fult som stryk. Kan gärna för mig döden dö, fula saker borde inte existera ) att jag ska skriva en novell i engelskan och jag vet på ett ungefär hur vågorna ska flyta och molnen glida. Jag glider!


Namn: Frank eller något sådant fint.

Ålder: Hmm, möjligen sexton sjutton? Gymnasiet ska det vara, eftersom fitt-lärarna envisas med att det måste utspela sig i skolmiljö. Måste ni sabba en vacker novell genom att klämma in skola i allt? Äsch. Ba skoja, ni äro inga fittor. Fult ord att säga, borde vårda språket lite mer innan jag åker på stryk. Har blivit lite väl uppstudsig och det kommer väl till slut leda mig in på den dära vägen, ett slag i fejset och BAM jag ligger på marken som en annan Snooki och vet varken ut eller in eller var mitt löshår tog vägen.

Kön: Fruntimmer. Ha!


Det yttre spektrat: Kantig och tunn, uppnäsa och svarta slingor som inte kan hålla sig fast i en knut, blek med en liten mun, 172 cm lång inte för att det spelar roll men men, raspig lugn röst med en antydan om att hon inte är riktigt nöjd med sig själv eller säker på hur hon ska agera i olika situationer, ett hickande skratt, ofta svart hatt och stora urbleka The Smiths tröjor eller stickade koftor och klistrande tajta stuprörsjeans på bena', ett påfågel-örhänge här o ett new age inspirerat halsband där med ett rött leende och två Joseph Gordon-Levitt sneda åskmolnsmelerade ögon. Något sånt. Googla honom förresten. Han äro snygg och medverkade i 500 days of summer, en film jag velat se sen somras. För att The Smiths låtar finns med i den filmen. I alla fall There is a light that never goes out. Härligt.


Det inre: Nervös men ändå lugn, väldigt intelligent men osäker på hur hon ska använda sig av det, kan verka känslokall enligt vissa, kreativ och upplysande, analyserar ofta situationer och läser ofta av människor bra och kan lätt tappa bort sig i sin egna värld där hon tänker i evigheter med ögonen öppna tills någon puffar henne på armen och drar upp henne över ytan igen, klarar inte av trångsynthet eller intolerans mot olika folkgrupper eller diverse sexualiteter och står för sina åsikter, kan lätt ignorera folk och glömma bort att hålla kontakten och blir ibland för inbunden hemma i sin tomma lägenhet där ingen nästan är hemma och hon vänjer sig vid ensamheten och anser att det inte finns ett annat sätt att leva sitt liv på och känner sig tryggast ensam hemma istället för att bjuda hem kompisar och leva livet som alla andra gör, dålig på praktiska och nödvändiga saker, bra på teoretiska kreativa ämnen, sarkastisk men i mellanåt lättsam humor och hatar att bli tillsagd eller bli trängd i ett hörn utan friheter fullproppad med regler och gränser och väggar som man inte kan bryta sig ut genom. Blöder ofta näsblod, orsak okänd. Vegeterian.



Intressen: Provocera dem bortskämda preppiga bratsen i hennes skola, skriva fina noveller och illustrera scener med ord och fotografera med en analog kamera, diskutera ämnen med vänner, lyssna på The Smiths, hennes döda guldfisk som hon inte förmår sig att slänga utan förvarar i en bunker med vatten och tar upp stryker lätt med fingrarna och berättar om sin dag för och den påminner henne om hennes svenska mamma som lämnade henne när hon var tio år och det var hon och hennes mamma som köpte den tillsammans i djuraffären där den feta expediten luktade svett och erbjöd dem rabatt på husdjursföda i sex månader och han tyckte Frank var en söt jänta och han klappade henne på kinden med en varm klibbig knubbig hand och det gillade inte Frank, vandra runt i London och titta på människor som går förbi henne på gatorna, vara den tysta upprorsmakerskan, titta på svenska filmer som mamman lämnat kvar utan att förstå ett enda ord, springa runt i lägenheten och låsa upp och sen låsa och upprepa detta flera gånger om tills allt omkring henne blir mycket lugnare och hon vet att inget kommer hända henne, vackra Paris och nyckfulla Stockholm.



Förebilder: Oscar Wilde, Morrissey, John Lennon är det jag kommit på nu.



Musik: The Smiths, The Cure, Dawid Bowie, Depeche Mode, The Clash, Ramones, R.E.M., Simon & Garfunkel.



Rädslor: Intimitet, att blotta sina privata hemligheter, att bli övergiven och lämnad ensam, skrik och röster som höjs, att inte lyckas med sina drömmar/karriärval.



Årstal: 1989, sen höst.



Miljö: Skolan och the streets of London, I suppose. Också hennes tomt gapande lägenhet med vinylskivor på mattorna och brödsmulor på borden. Ofta skoltoaletterna, där hon skriver korta citat och filosoferar tyst för sig själv.

Det var nog allt, som jag kan klura ut ikväll. Måste skriva en rejäl del imorgon bitti, den skall redovisas med Joanna och Cassie nästa vecka. Vecka tre är det då, antar jag. Är trött ( egentligen inte, ögonen är klara och jag skulle orka att sitta upp minst tre timmar till men måste vända lite på dygnet, som det så fint heter ) och nu vet jag icke mer vad som skall printas ner på tangentbordet. 


Goder natter, nu ska jag krypa ner i min säng och INTE SOVA - UTAN FILOSOFERA!



Vous êtes un avi merde.

HÄR KOMMER EN HÄLSNING FRÅN ANDIE!



Många som sitter i väntan på det nya året, vad dem ska ha för löften och regler för sig själva; vilka begränsningar som ska muras upp i deras värld. Inte röka mer, äta mindre godis och plugga hårdare, sedan avsluta dagen med en fin kväll med familjen och varmt tée framför brasan.
Ack nej, inget sådant i min värld. Jag kan aldrig hålla löften för mig själv. Knappt åt andra människor heller, även fast jag piskar hjärnan blodig med högt tänkande och rasande befallningar " Andie, nu SKA du flytta på fläsket och UTFÖRA uppgiften!" men så sitter jag fortfarande kvar, dröjer och väntar och smådrömmer istället för att bara... ja, göra det som är lovat.

Ack ack. Men jag har dock önskningar om mig själv och fantiserar fram vad jag vill bli för slags människa varje år. Tjugohundraelva ska bli min tid.


Önskingar och andra förhoppningar om mig själv under 2011

...jag ska bli tunn och lite vackrare, finna thinspiration i något och bli lätt, som en fågel. Så att ingen kan slita tag i min hud när dem vill mig något, när dem vill hålla mig nere på jorden eller så att jag slipper studera dem få valkar jag har och bara känna mig mer stark, mer fylld av luft. Som en ballong som är på väg upp mot skyarna och inget kan hålla den nere mer. Förutom nålen, då. När jag blir tunn som luft, så blir jag nästan perfekt.



 ...skaffa mer attityd och plastas in i en lyxig sextiotals glansig förpackning som inget kan bryta sig igenom. Ingen levande själ ska få se in i mig och analysera mitt privata jag något mer. Någonsin. Jag ska vandra ensam på mitt moln och vill inte bli störd när jag går på den luddiga fuktiga gråa åskmolnsvägen mot Gymnasiet. MOT SJÄLVSTÄNDIGHETEN - OCH VIDARE! Eller något sånt.

...koncentrera mitt unga sinne mer på svåra mattetal och engelskaglosor istället för att begrunda mig över mitt svackande självförtroende och hur ful jag är. Ett gott råd som jag behåller: Har jag dåligt självförtroende - LÅTSAS ATT JAG HAR ETT BRA! Har jag dålig humor - LÅTSAS ATT JAG ÄR HYSTERISKT HUMORISTISK. Är jag ful som stryk med grädden på moset, en finne rätt på näsan - LÅTSAS ATT JAG ÄR VACKER OCH DYRKAD UTAV ALLA. Jag vet ju själv dock vad som är sant och inte sant. Men att drömma lite, skadar väl aldrig?
( Sluta drömma nu. Börja genomföra. Låtsas inte om att du är något som du icke är och att du klarar av saker bara för att motbevisa att du inte är förutsägbar. Du klarar det ändå aldrig.)


...gräva ner mig i mer ord och litteratur och spendera ännu mer riksdaler på BÖCKER. Måste bara fylla det här tomma hålet som jag pillar och sliter i allt oftare med något. Främmande Filmer som tränger in en i ett hörn och knockar en rakt i ansiktet, blodet forsar ur näsan och hur kan man då hålla tillbaka tårarna, med främlingens svarta ögon som borrar in sig i sina egna?
Musik som klingar melankoliskt i takt med pianot, gitarrstränger som sveper en mjuk varm hand mot ens kind i tystnaden, munspelssolon som ger mig rysningar och får det att bulta sådär, ni vet, i hjärtat och texter som ger en plötslig klarhet i missförståndens och förvirrningens röda gråtsprängda ögon.
Mjuka, kreativa Kläder som ska hjälpa mig att få den jag darrar för att kasta en hastig blick mot mig och kanske, bara för en liten sekund tycka om mitt yttre. Retrolicous.
Mat, som jag tröstar mig med men ändå inte hjälper när sinnet vill påfylla något tomt men magen som ändå är full bara ger mig uppstötningar och avsmak inför frosseri. Mja. Måste samla in mer pengar nu så att jag kan håva in allt jag behöver för att känna mig. Njae. (Kan man använda ordet.) Lycklig?

   ...besöka festivaler och konserter och bara smälta in i klungan av människor som skriker för livet och sjunger för kärleken och dansar fastän deras hjärta brister.

...återknyta, eller i vilket fall försöka sy ihop banden med vänner som jag inte riktigt vet om jag förlorat eller bara blundat för en tid som inte riktigt var den klaraste i mitt liv eller den ljusaste heller. Jag är så dålig på att hålla kontakten att jag inte funderar kring att ni själva, kanske inte heller är så framåtgående och vågar ringa och skicka leenden genom texter som jag inte är. Jag är ganska osäker på sånt. Vågar inte tro på att ni vill vara med mig, eller våga hoppas på att allt är som förr, som igår men det är ju Men ni kanske inte saknar mig sådär som jag kan sakna er (ibland).


...utveckla eller skapa någon form utav talang eller begåvning. För vartfan ska jag göra av mig själv om jag inte brinner med något och utför det med glöd och precision? Har jag redan något inom mig som jag kan livnära mig på, något som jag kan pressa saften ur och dricka det om och om igen, införa ny energi varje sekund jag förbrukat den; något som aldrig tar slut? Jävla värdelösa självkänsla, varför lämnar du mig jämt ensam så fort jag faktiskt stämmer möte med dig och du lovar att dyka upp och ge mig svaren. Varför behöver jag alltid bekräftelse, men ändå föraktar att bli kritiserad. Jag vet inte i huvudet längre, när ögonen bländas av skärmens bländande vita leende och jag måste blicka ner igen, för datorn framför mig hånler stort och föraktfullt mot mig när jag söker hjälp. Mina ord är allt jag har. Men jag kommer aldrig bli utmärkande i mitt skriveri där jag målar upp scener och känslor som går in i min axel och fastnar i skinnet, kryper igenom förhuden och glider in i blodcirkulationen, och klibbar fast i hela kroppen och springer marathon i och tänker inte sluta springa ifrån mig förrän jag satt mig ner framför datorn och samlat allting i en klunga, formade till meningar på skärmen som aldrig slutar le det där sliskiga, vita leendet som kan betyda alltifrån att han har förberett en present till mig i hemlighet eller att han ska fälla krokben för mig i klassrummet när alla ser på. Jag kommer aldrig lyckas. Manusförfattare. Nej. Det kanske jag inte ens vill när jag blir stor och svår. Då kanske jag fått det tryckt i pannan med en stämpel att det är inte så som det känns i hjärtat, så som du föreställt dig, det är grått och slaskigt och DU KOMMER ALDRIG BLI MANUSFÖRFATTARE. Förresten är jag inte säker på om det är det jag vill. Jag vet ju inte mycket om författandet, då kan man inte direkt vara säker och trygg i sin längtan om att bli något annat än vad man är nu. Och idag. Är jag inget. Inget värt att nämnas, åtminstone.


Mer om 2011 har jag väl små drömmar om men dem behåller jag för mig själv. I alla fall till att börja med, jag vill ju inte direkt bygga upp ett flygplan, se hur den startar och flyger, flyger långt upp men sedan hur snabbt den kraschar och brinner nere på asfalten där jag en gång började mina drömmar om flykt till något nytt. 

Ge hit lite stigma
Visa mig en sekt
Ge mig nånting o tro på när ljuset är släckt

Adjö då, med er. Det ligger en grön engelskabok med gulnade sidor som väntar på att bli läst, väntar på att jag ska avsluta den inom en snar framtid. Väntar på att bli slagen igen, med stängda sidor och vikta blad så kommer någon annan, någon ny och tar över efter mig.

NEJ. Nu skall datorn stängas av och jag ska tvätta bort sminket. Efter det ska jag bara fundera - titta ut genom fönstret och virra runt i tankarna så som jag kan göra i flera timmar. Längtar redan.

Från Sigurd till er alla - en riktigt trevlig GOD NATTS SÖMN.

NU SOV. ELLER DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ

Jag har ont förresten i hela mig och vinet skvalpas runt i halsen. INTE KRÄKAS. INTE OKEJ. My stomach hurts! Well BUHU on you, I don't give a damn.



Goder natter.


Du gav mig en bomb under bron
Tänk att det bara krävs ord
Låt mig behålla det här
Det kan väl jag vara värd
Kom och slå sönder min värld
Det är allt jag begär

Sigurd

• ... sliskiga jullåtar framförda av diverse artister så som Carola, Arvingarna, Dödödö. Surrender or DIE
• ... när människor RÖR mig, PILLAR på mig, TAFSAR, KLÄNGER, KRAMAR mig osv i allt som har med beröring att göra. JAG ÄR INTE INTIM SÅ VAD HAR JAG SAGT OM ATT FOLK RÖR VID MIG?! JUST DET JAG HATAR NÄR FOLK RÖR VID MIG, HAR JAG SAGT! För in i helvete vad ni är tröga alltså måste man lära er allting eller? Era störda sverigedemokrater JUST DET NI HÖRDE MIG hahahaha läs nu och observera: VAR VÄNLIG MATA ELLER RÖR EJ MÄNNISKAN HON BITS. Skoja ba, hatar att bitas jag kommer göra kaos på dig istället. Just det. Kaos.
• ... mig själv. Punkt slut. The end. Eller dot end kanske man skriver MEN I DON'T GIVE A DAMN. *nonchalant&tjugohundratiohighfashion*. För att jag äger ändå ut er alla på Kent singstar.
• ... falska lärare som ringer hem till mitt hus var eviga dag om mitt psykiska välmående, icke inlämnade uppgifter, att ni bryr er om mig. Snälla? Om ni nu ska stalka mig för att ni älskar moi så mycket kan ni väl åtminstone börja med att stå utanför mitt rum om nätterna och kasta upp kärleks hot dogs i mitt rum med våra initialer inristade i ketchup och senap. Men det första ni gör är att ringa hem till MIN MAMMA och föreslå BUP. Big fail på er. I know you love me! Så ni kan väl åtminstone börja göra det där med korvarna. Det låter så fint i mitt huvud. Och sjunga hot dogs in the sky with diamonds. Ack ack denna vackra värld blir så mycket bättre med mina idéer.
• ... när äckliga fittor med kluvna toppar kallar mina vackra bröder för negrar. Alltså. Jag kommer ta era efternamn. Jag kommer klippa er tounga.  Jag kommer dräpa er med mitt star wars laser svärd från rusta för 39 :- om någon säger så igen. Ni är bara avundsjuka på deras BUS skin all year long. Inte sant?
• ... KAN DU SLUTA SMASKA? Det är något av det mest vidriga som finns. Så sluta bara smaska i mitt fjorton åriga öra. Du ger mitt öra seriösa men för livet. Men säg aldrig att jag smaskar. Då klipper jag din öran. Och din toung.
• ... skolan. Nej tack du!
• ... los matematicas. Go fuck your self. Then burn in hell.
• ... nu ska jag vara lite ultra meger super duper djup här. Haha ne ba skoja. För nu ska jag vara mig själv igen, ett patetiskt fjortonårigt kent-fan som googlar jocke berg all night long och hatar Dom Andra. För det är ju sant. Jag hatar dem andra. Imorgon i skolan skall jag vara så dryg och elak och fittig mot alla lärare som det bara är möljigt att vara. De tillhör mainstream gruppen och jag hatar mainstream. Därför är jag emot allting som är bra. Och så tänder jag på Draco Malfoy när han gråter på toaletten i Harry Potter and the half-blood prince. MUMS.
• ... fan vad jag är arg. Jag är riktigt bitter och vidrig och för att inte nämna hatisk. Nej jag måste verkligen lugna ner mig med Sigur Ros och Depeche Mode nu.

Jag räknar bara dagarna tills jag blir arton år. Då ska jag dricka öl till frukost och börja dagen med en morgoncigg. Sedan ska jag vandra runt i stan och betala för en riktigt fin tauering på handleden. Efter det ska jag nog titta runt i tidningen efter lägenheter till salu och avsluta aftonen med en spontan spelning på någon fin klubb med arton års gräns där mitt favoritband spelar. Jag ska nog bara vara också. Bara känna friheten av att få kontrollera mig själv och få göra alla spontana aktiviteter som jag känner för att prova på och bara vara självständig.



Jag måset bara få säga tack. Egentligen hatar jag tanken av att prata med någon men alla vet ju att jag måste dem säger "såhär får det ju inte fortsätta du får inte må såhär" men det är väl klart att jag vet eftersom att det skadar bara alla i min omgivning. Därför skämtar jag bort allt. Och. Vem bryr sig. Ingen. Jag måste bara få skriva det här också; FAN TA ALLA LÄRARE SOM ARBETAR I KUNSKAPSSKOLAN. Ring hem en gång till och jag blir galen. Jag kommer tappa mitt vett och sinne och hallucinera fram en jävla kanin som heter Frank och som är gjord av metall och dank. Jag kommer bli helt fricadeli galen snart. Jag har anat i hela mitt liv, anat och undrat om man kan ärva psykiska störningar och sjukdomar i huvudet. Något är ju fel, då har jag väl ärvt allt det här från min biologiska mamma. Jag vet hur hon är. Jag var ju med för två år sedan i Jakobsberg när hon fick utbrott. Så rädd jag blev, jag glömmer aldrig.

Och ja. Jag vet allt alla pratar om mig bakom min rygg. Jag är inte blind eller trög. Och det är något av det vidrigaste som finns. Hata mig, hata på men om ni nu undrar så in i helvete mycket kan ni väl spotta det i mitt ansikte. Istället för att dregla runt så fort ni tror att jag inte märker och le era enfaldiga leenden så fort jag kliver in i rummet och låtsas som att allt är luft, små briser och sommarsol och att världen är fluffig och mjuk för att sedan skrika frustrerat åt mig om att jag måste ta tag i allt.

Nej nu är jag jävligt  trött på er. Jag är knappt deprimerad längre jag är bara så in i helvete arg på er. FATTAR NI NU DÅ ERA EFTERBLIVNA ELAKA PAPEGOJOR. Och nej. Det finns inget i hela världen som kan omvända mig till en skolkurator, det finns inte bara att jag pratar med någon i SKOLAN. Man måste verkligen förklara och skrika ut allting som man vill ha sagt. Men det är dom små orden som är svåra ord och hårda ord är lättare. Jag vill bara bli som alla andra. Fast ibland så vet jag att jag är exakt som alla andra, värdelös och liten - jag vill bryta mig fri nu och visa exakt varenda jävla människa i världen hur stark jag är och att jag är unik.

Men orka.

Idag är det ungefär ett år med Kent. Jag hade tänkt fira det men det blev inte så bra jag har ju ingen att fira med. Förresten har jag fått utegångsförbud. Det enda jag tillåts göra är att åka till skolan och tillbaka hem igen och följa med på nån fittig julmarknad. Du kan ju lika gärna ta mitt liv, jag får inte åka till stan. DÖ, HELVETESSKOLA&ALLAANDRA, DÖ.


Jag har absolut ingen att vara med och ingen att prata med. Kult att sitta instängd på rummet med Kent i stereon och ingen alls. Bara röster från köket där dem käkar äcklig köttbiff och slemmig potatis.
Åh. Jag orkar inte med en dag till i skolan. Imorrn måste jag till bilden och göra färdigt planschen annars blir det ju IG och jag kommer säkert sitta tyst och inte samtala med någon och inte veta vad jag ska göra eftersom att jag inte vill göra dåligt ifrån mig. Och alla tycker säkert att jag är psyko och konstig varför sitter hon bara där med käften stängd och inte jobbar, då kan hon väl lika gärna gå.

Och idrotten idag var otroligt bisarrt. Vi skulle dansa med randiga rockringar och fula jenkor och kletiga klistrande idrottslärare och svettiga elever. A okej inte för jag blev svettig eftersom att jag inte ansträngde mig men äsch. Äsch på dem flesta. Idrottsläraren blev irriterad på att jag inte ville hoppa högt och anstränga mig. Men det är väl hennes ämne, kanske är det inte så konstigt att hon blir det men vet du vad noll gånger noll är? Så mycket bryr jag mig om att hoppa högt och vifta med händerna och lägga armarna på någons axlar och inte snubbla på mina egna fötter när jag studerar in larviga danssteg.

Och sedan att byta om var inte så enkelt heller eftersom att vi hade dansat i grupper och bara våran grupp vägrade uppträda med patetiska dansförsök och att bjuda på oss själva. Eller jag vägrade inte direkt, satt mest tyst och kollade ibland på en kompis och skrev min meritförteckning på plastgolvet med naglarna.

En lång tjej som har för korta byxor och ganska stort besserwisser huvfud kommenterade att vi var sämre än killarna bara för att våran grupp inte uppträdde; därmed var vi sämre men vi hade kanske inte sämre om vi bara försökt enligt henne. Kanske sant men och? Ingen bryr sig.

Lagkaptenen i min grupp (enligt mig) har ganska starka åsikter och hon frågade alla andra i gruppen om någon av oss ville uppträda inför hela klassen. Alla vi tre andra i gruppen skakade på våra huvuden och mumlade fram små och stora nej och jag tror inte det och det spelade inte så mycket roll för mig.

Då säger en kompis högt inför klassen som jag brukade umgås med rätt ofta förut men vi har liksom glidit ifrån varandra gått sönder lite och det bara är en sak som är att det inte är så konstigt att Andrea inte vågade göra det, Andrea är ju så feg! Andrea förlåt men det är ju sant! *skratt*


Då gömmer jag mig bakom mitt hår och blundar önskar bara att jag kunde försvinna långt bort från en stinkande gymnastiksal och bråkande föräldrar och stereotyperna i tonåren. Tårarna får glida in igen. Jag vågade inte byta om när alla såg. Men så har det alltid varit. Nåväl.

Och en ginger tjej flashade sitt rumphål. Den bilden hade jag och min kompis kunnat leva utan. HAHA! Det var faktiskt lite roande när vi satt ensamma i omklädningsrummet efter att alla hade gått och diskuterade människor som stör och skrämmer men sedan var det helt tyst i hallen. Var var alla? Vi kom försent till BG-samlingen fast det var en bra dag idag tycker jag allt. Jag tror förresten att jag såg JB-killen idag. Han tog nollåtta:tjugofyra tåget precis som jag. Riktigt fint må jag säga. 


Men så fort jag kommer hem påminns jag om verkligheten. Och nu sitter jag framför datorn igång igen och musiken i mitt rum får inte ta slut och jag undrar ifall många hatar mig för att jag är så ful eller för att jag blivit så tyst. Jag vill bort från allt nu. Jag mår inte tipptopp alltid och förevigt ni är så larviga och barnsliga skär er med naglarna på fel sida av armarna och ni är så djupa och ledsna för att ni inte får äta vegetarisk mat eller dömer ut alla som emon fjortisar sedan får resten vara nördar och statister. Och så kommer jag in i allt det. Jag är för vuxen för allt det här. Inombords är jag liksom vuxen och hör inte hemma i åttonde årskursen och tonåren men på utsidan ser jag ut som dom som en en rödhårig kort flicka med kent väska svarta brallor stickade tröjor och ylleskjortor. Och ni tror att jag är tonårsdeppig att jag inte vet något om det där att jag bara tror på att jag är djup på grund av min underbara musiksmak men jag hör verkligen inte hemma i en vitpudrad förort lärare elever föräldrar som vrider mig åt rätt håll och det är synd om mig för att jag inte jämt skriker och skrattar utan ibland väljer att sitta tyst i frontlinjen med rusande finniga pubetertsproblematiska ungjävlar med tovigt hår runt omkring mig vart jag än går. Att det aldrig kan bli riktigt tyst. JAG HÖR ABSOLUT INTE ALLS HEMMA I ÅTTONDE KLASS MEN JAG SKA GÖRA VAD JAG KAN.



Jag önskar så in i norden att någon kunde spola över skoltiden för jag har redan lärt mig allt jag har kommit hit nu och tänker aldrig återvända jag tänker vända ryggen och springa till centralen där jag är trygg igen där man får vara ensam.


Jag blir ju bara dömd hela tiden som en stereotyp jaha hon lyssnar på kent thåström broder daniel ett försök till att verka djup eller, är det därför du sitter med nedböjt huvud och aldrig jobbar längre vem försöker du vara snälla säg då lilla unge jag måste kunna placera in dig i ett lämpligt fack en kategori för alla är en sån alla blir stereotyper kom hit jag finns här för dig berätta allt för mig snälla låt mig svika dig igen.


Idag har det bara varit Kent för att hylla året som gått med dem som idoler.
Fint. Jag vill fira med brännande klunkar & grå rök men äsch.


Donc me tiens serré, tiens-moi chéri maintenant


/A

Jag vet inte vad det är men något måste det vara för jag blir så varm när någon berömmer mig för något som jag skapat alldeles själv men ändå så skäms jag.




Nu sitter jag på mitt rum med illamående i magen, huvudvärk, tankar som snurrar och en analys över dagens gång; missade självklart hela BG-samlingen och kom till skolan tio över nio. Hmmmph.

Sedan så blev inget skolarbete gjort förutom mattestödet. Jag samverkade dock under bild-workshopen även fast knappt något blev gjort; jag satt i mina egna tankar och lyssnade också på när andra diskuterade om ämnen som jag kan en hel del om men jag lade mig såklart inte i diskussionen utan satt och såg säkert tråkig och fundersam ut hela tiden. Jag vågar nästan aldrig lägga mig i en diskussion om dem inte tilltatlar mig. Det är ju liksom inte så att jag inte står för mina åsikter, tvärtom, men jag känner mig mest påträngande om dem liksom inte ber om mina åsikter och så känns det som att dem inte lyssnar och då lyssnar jag hellre på när andra diskuterar och argumenterar om diverse ämnen.


Bildläraren ville också att jag skulle tagit med mig bilder som jag gjort hemma och visa upp för honom men ÄR DU LITE DUM'LE? Jag har way to low confident för att visa upp något jag själv målat, även fast jag vill att dem ska kritisera och kommentera inte bara om den var fin utan varför den var fin osv.


Nu för tiden är jag nästan aldrig seriös längre med mitt målande; om jag inte är hemma.

Nu för tiden är jag aldrig allvarlig med mina texter; om jag inte är hemma.


Jag ville diskutera idag, med någon, om något som betyder något men jag är för feg. Jag får chanser men jag tar dem aldrig för jag är för vek för att berätta om mina känslor, jag vill inte att dem ska rygga tillbaka.


Vad är det här för tjej, henne vill vi inte ha, hon är störd; ut med packet.

Jag vill inte att dem ska känna sig inträngda i ett hörn om jag berättar något känslomässigt eftersom att jag tror inte att någon av mina kompisar i skolan känner likadant. Jag tror ärligt på min mors bröd att ingen av mina kompisar mår såhär. Jag vill inte klibba fast i deras tankar och göra så att dem känner sig obekväma; vi kan hålla det ytligt istället. Jag tror dem bryr sig om mig men jag vill också ha förståelse. Jag behöver det, och det får man inte av medlidande eller självömkan. Och sådana saker kanske man inte ens berättar för någon eller några som bara är ens kompis?

Jag har fått höra flera gånger under tjugohundratio om hur blyg jag har blivit och hur ledsen och liten jag framstår för omvärlden. Hur jag har förändrats, särskilt under hösten. Är det av omtanke vissa säger så, medlidande eller bara ren nyfikenhet? Anklagelser?



Om ni visste vad som hänt mig; skulle ni förstå.

Rena spekulationer men vad ska man göra när tankarna aldrig tar slut? Det bara fortsätter och jag flyr undan och ler och skrattar; ibland rakt från hjärtat och ibland så falskt och stelt.


Nu är deppanalysen fullkomlig. För minuten som slår just nu.



Nej det tar aldrig slut det är som ett hjärta som vägrar sluta slå när varje bön gått åt, fortsätt