mittprivatamoln

Jag skrev en insändare nyss till min egna tidning i svenska steg nitton slash tjugo. Duktigt, ju!
Den urartade sig mycket väl, och det känns som sommaren när jag var nio år.
(Det är inte årstiden som räknas, det är känslan som spelar roll)

Då var sommaren äventyrlig, vänlig och sval, inte ångestfylld, svettig och klibbig. Varför har somrarna blivit så varma, nuförtiden?! För härligt, säger många. Förfärligt, säger få. För jävligt SÄGER JAG, alldeles för hett för mig.
SOMMAREN SKA VARA SVAL, om jag vill ha en trettiofem-graders sommar kan jag ju fan boka en resa till Cypern etc. Irriterande det där, med växthuseffekten och Olsson-skiktet, Irriterande.

Förresten har jag lyckats fånga upp en blåsa på mig tunga, ett munsår alltså. Har säkerligen nämnt det tidigare.
Den är ytterst liten men ettrig, röd och svider som in i helskotta. Varför alltid jag?
Jag vet inte riktigt exakt HUR jag lyckades dock, men nu har jag den och den tänker tydligen stanna och terrorisera mig. Apagurk, vilket lidande.

Himlen är pastellfärgad, små ljusblåa drag över den och lite blåsigt i luften. Solsken ligger över trädtopparna, och det drar lätta skuggor över stammarna. Sommar.
Dagiset utanför mitt fönster är vitfläckat och tomt, brisen är lagom kylig. Är det vår nu?
Har väntat så jävla länge, jag tror trädtopparna nickade åt mig nyss. Eller så var det bara vinden.

Vill att min vår är här nu, för våren är min. Jag känner mig inte så instängd och ensam när det är vår, och känslan avgör om årstiden är någorlunda god eller inte.

Jag ska tydligen äta en försenad födelsedags-middag med pappa snart, han ringde mig och påstod det.
Valet utav en lämplig restaurang ligger hos mig, och senaste åren har vi ätit på ett ställe i Jakobsberg. 
Det är en grekisk restaurang kallad Kofu Grill, tror jag. Jag älskar nämligen baklawa, busigt! De gör den bästa, anser jag iallafall.

Antecknar mer sedan, tror jag. När jag är på bättre tankar och med något vettigt att skriva om också.

Dåså.