mittprivatamoln

Min mage känns lite skum, vad det kan bero på vet jag icke ännu.
Jag tog nyss tre sömntabletter, kom nyligen in med pudeln min från en UPPFRISKANDE promenix ute i mörkret.
Förbrukade gåvan utav bror min, nickokick på hög nivå resulterade det i och jag började tralla på asfaltsvägen. Komponerade en alldeles egen låt, som jag döpte till "WOMAN, FEED ME!".
*Replik tagen ur Till Vildingarnas Land, o så originellt*

När jag kom in bryggde jag världens trevligaste dryck, Fanta Redberries tror jag det var och förkastligt lite vitt.
Det känns lite skumt nu, att mina öron är varma. Jag är trött, men stirrig ändå. Fast har visserligen haft huvudvärk hela dagen, och äckligt förbannat snorig. Fan, vi människor blir aldrig nöjda.
I helgen ska jag till Eskilstuna, måste ladda kameran och imorgon LOVADE min bror att jag skulle (denna gång) KÖPA vad jag begärde. Brorsor och pengar, vad är grejen med det? Attans.

VÅR-IG.
Hela dagen har varit vår-ig. Blåsig, torr, solsken, glassar och skratt. Sprungit runt på grus och sjungit högt bland människor med hundar, hejat lustigt på till synes folk som behövde lite lustiga hälsningar och utskällning av en lärare som luktar bajs. Utmärkt dag, med det sagt. Jag känner... jag känner mig fortfarande inte nöjd, vad kan fattas?! Jag känner mig nu, nästan tömd på energi och livslust, huvudtjock och svag.
Jag duger ändå inte. Det känns lite som att tabletterna ligger i halsen på mig, så jag sväljer men till ingen nytta.

Jag räknade faktiskt idag på vägen hem mellan Spånga Station och Kungsängens Station, bara utav ett litet infall jag fick, hur många tjejer som går runt med långt hår vita converse och svarta skinnjackor.
TRETTON TONÅRSTJEJER MED VITA CONVERSE, LÅNGT HÅR OCH SVARTA SKINNJACKOR, det blev summan.

- Synd att dem blir stöpta i samma form, och inte vågar vara sig själva, fnyser min mamma.
Intressant synvinkel där, mor. NU - MATA MIG!

Ja, jag är helt djävla utmattad och vill köpa en djurdräkt och morrhår. Och sova, det vill jag göra. Helst drömma, men allt får man inte här i världen. Mina drömmar är äckligt bisarra, kallsvettiga, underliga och inkonsekventa.
Djävlar, vilka ord jag uttrycker mig med. VUXENPOÄNG!!

Jag har skrivit en lapp, som jag har bestämt att ta med mig vart jag än går. Det är två meningar och dem är betydelsefulla, men något fattas. Det fattas lite rumpusstek, tror jag. Ska rita det tror jag, fast jag känner mig lite illamående nu. Kraftlös, jag borde sova. Huvudbry, hah!

Vilket dåligt inlägg, synnerligen osammanhängande. Yr i mitt huvud, imorgon måste bli bra en gynnsam dag.
Jag vill att alla dagar ska bli det, men det blir inte vad man gör det till. Jag ligger efter i terminsplaneringen också, men jag är alldeles för likgildig, jag orkar inte göra något åt det. Hela tiden bättra sig, jag vill bara skrika. Fast det orkar jag inte heller, försoffad som jag blivit. Äckligt lat, men det är ändå vår nu. Då blir det bättre, då löser det sig. Det gör det nog för det mesta. 
»Jag måste lösa mig själv, något är lite för knasigt här«

(Nej, detta inlägg raderar jag förmodligen i efterhand. Jag vet inte ens vad jag skriver om, jag tänker inte ens längre.) 
And complete distress won't make difference to us.

HAHA hon ser verkligen ut som Tjenare Läget-snubben!
Inte speciellt fager i min mening, alltså.

Gratulerar Herbert Joakim Berg på fyrtioen-årsdagen, gratulerar på din bemärkelsedag!
Ohja, jag har ett liv. Jag är så häftig, verkligen.
P.S. Ha en god namnsdag också, tack för... allt. Ja, jag är fullt allvarlig. Haha! D.S.
Okej... det här blev ett pinsamt inlägg. Men äsch, just ignore it, darling! And stay fabulous.


Strangelove, strange highs and strange lows.

Adjö.

Det ser ut som om vinden navigerar sig fram över dem svarta trädtopparna, jag tror inte vinden vet vart den ska gå. Idag visste jag vad jag skulle göra, jag tror jag gjorde hälften. Nu är det alldeles mörkt ute, och jag kan inte urskilja någon droppande snö ikväll inte. Det är väl för mörkt, antar jag.

Idag på bussen mötte jag en kompis ifrån kickboxningen, som jag slutade på för några månader sedan, och hennes äldre bror bekantade jag också mig med. Det var trevligt, och väldigt slumpartat, typ. De var roliga, men varför blev jag tvungen att vara så blyg?
Nåväl, kompisen bjöd mig på att få hänga med till någon klubb, som låg vid... jag tror att det var Tekniska Högskolan, om jag inte minns fel! Det fanns tydligen random gäng där, låter väl trevligt! Skulle faktiskt vara kul eftersom att the story of my life byggs vidare på Forever Alone-figuren.

Fast nu är jag så djävla arg på mig själv, för att jag KAN verkligen inte plugga, min kropp blockerar sig och vägrar. Jag får panik av det, och jag var kallsvettig för några timmar sen av smärta. Djävla mensvärk, den har visserligen lugnat ned sig men det värker ändå.

Jag läste åtminstone ut kanonboken idag på några få timmar, det var måhända ganska bra gjort av mig. Och jag som tyckte att den var som Mehmet, min tungblåsa, den första sidan i boken. Den var jättebra, verkligen. Den förtjänar fan att vara en kanonbok, fast det var synd att jag blev tvingad att läsa den. Det tar ju bort väldigt mycket, eftersom att jag hatar när man blir tvingad att läsa eller göra något annat dylikt. Istället för att man väljer vad man själv vill göra MED HJÄRTAT om man säger då.
"Möss och Människor" av John Steinbeck.

Det är tydligen Desperate Housewifes idag. Fint.
Och jag är inte mottaglig för musik idag, väldigt skumt. Kansk den där hemska djävla mensvärkens fel.
Nej, det är samhällets fel! Fnys, det är det alltid.

Imorgon väntar mitt äckliga förfärliga matte-prov på mig klockan nio. Jag kommer dö, om jag får en till blackout imorgon så dör jag. Jag hatar mig själv när jag är så pinsamt dålig i ett ämne. Och jag hatar också världen och siffror när jag blir tårögd av frustration och skam när jag inte klarar av att be om hjälp. Skäms, jag är ett litet ego. Äsch, det går väl som fan imorgon. Fan får avgöra hur det går för mig - i allt svårt.

Mitt huvud gör dessutom extremt ont, fast det är väl dock ingen ovanlighet. Är det en tillfällighet, är det en förutbestämd plan eller är det självförvållat? Huvet känns tjockt och tungt, det stelnar till och jag har axlarna högt uppe vid öronen märker jag. Jag ser säkert livrädd ut, som att någon ska attackera mig när jag sitter på det där viset. Som en kutryggig människa. Gud ska veta att det inte är behagligt, iallafall.

 

Insåg nyss, det är alldeles glasklart. Jag förstår. Jag är så ensam, på riktigt. Det kan inte förnekas. Det är lite sorgligt. Det är inte sant, egentligen.

Men det är sant.


Vill måla, vill rita, vill skriva. Men jag måste sova. Och tänka över mitt liv;
ska det vara såhär för alltid?

Jag ska alltid låtsas som om ingenting rör vid mig, för jag ska vara gjord av sten och naiv, jag ska tro på att det kommer en förändring. Nej, det är så det ska vara som det är nu, jag kan inte förändra mig bara för att jag fyllt tjugofem. Men jag ska låtsas om att det inte rör mig i ryggen ens, att jag är ensam.

Behöver förresten en ny skrivbok. Attans.
Nej, nu har jag inte tid längre. Nu ska jag tänka.

A

Jag skulle försöka ladda upp mina foton från systemkameran. Men nej. Lådan med sladdarna till just den kameran är borta. Försvunnen. SKIT.

Förresten gör min förgrymmade blåsa jävligt ont. SKIT. Jag vet att alla tycker att det är äckligt, men den gör ju ont OCKSÅ, wuäh. Vad kan man då göra?

JO, LADDA UPP FRÅN MIN DIGITALA KAMERA! Jippi.
P.S. Lite weheartit-bilder också. Som ni förmodligen förstår. Vilka ni?









A

Kom hem för en timme sedan, och jag har skämts mycketmycketmycket för mina fulafulafula tjocka jeans som INTE PASSAR MIG.
Jag har försökt gömma mig bakom folk för att jag hatat mina jeans, lite patetiskt. Borde jobbat mer än vad jag gjorde i dagen men det är så svårt att jobba i skolan, ibland.

Det är lite irriterande att antingen laddar den digitala kameran ur eller så är det systemkameran som dör.
Mitt liv, alltså. Nu laddar jag upp lite bilder från dagen som är, eller skoldagen som varit kanske jag borde säga.

Det är skönt att våren är här, på ett ungefär. Även fast jag har fått ett munsår så kan jag tänka bort det nu, för nun kännsdet lite som att det kanske kommer en förändring. Snart kanske något händer, känslan av hoppet förändras lite när man känner lukten av tö och inte skakar av köld inuti. Det har blivit svalt, ute och inuti.
Det droppar fortfarande snö på min balkong, snart kanske det kommer en förändring.





A

Har ont i magen. Nervös. Mår illa. Stackars emo-barn.

Inget steg är klart ännu, jag känner mig rätt dålig. Ingen verkar vara stolt över mig, FNYS!
Äsch. Jag är grym ändå.

Fuck. This. Shit.




Adjö!

- Känner du Jenny Ahl?
- Nej, tyvärr. Jag känner inte henne.
  *tystnad*
- Vad synd, då. För hon är ytterst genial!

HAHAHAH!

Mmm, jag kommer snart att sörja alla muminklubbor jag ätit upp. Nåväl, det finns åtminstone några få kvar!
Jag har sjukligt dålig humor, men annat kan man säga om humöret.
Ska logga in på skumma weheartit, det var så länge sen jag var inne där känns det som.

(Jag läste färdigt Människohamn för några få timmar sen. Mystiskt avslut, och jag ska skriva en bokrecension av den i svenskan. Spännande.)

(Ja, det är en omedveten modell på bilden. Jag smygfotade lite.)

Lisa åkte nyss, hem till Blackeberg. Mitt huvud gör precis lika ont. Vi bestämde oss för att vi skulle dygna, och vi tröttnade på att titta på film runt tio i sex. Men vi vaknade halv tio, pigga.

Mamma och Tomas åkte på en Finlandsbåt igår kväll och lät mig och Lisa vara ensamma i mitt trånga radhus.
Och hon filmade mig när jag drack vodka och vitt vin och fick tårar i ögonen, lyckad kväll. Vi måste ha kollat på minst tio filmer och gått på toaletten för mycket.
Jag önskar att jag kunde ha det mer så här ofta, jag tröttnar på att vara ensam jag med. Jag älsk...ar.

Fredagen var mystisk, mina ögon löd mig inte. Jag ville inte gråta men jag låste in mig på toan tre gånger ochn grät. Försökte spy upp mat, för jag är sjukt trött på att äta lunch med människor som väger hälften så mycket som jag och dem är ÄNDÅ INTE NÖJDA.
"Jag är så jävla fet, usch jag har fullt med fett på mig, fyfan känn-"
"NEJ du är inte tjock, du är fan anorektiskt jämfört med mig!"
"...jag är fortfarande full med fett!"

Det är till ingen nytta, jag orkar knappt lyfta huvudet åt dem längre och argumentera emot. Det är ändå alltid någon annan som tar det. Någon tar kampen, eller kamp och kamp. Det finns inga ord, nej det fanns inga ord.

När jag fick en komplimang i fredgas kände jag hur det stänkte rött på mina kinder och jag började tjuta på en skoltoalett. Jag känner mig så hopplöst svag ibland, som en liten lort.
Allt är bara kladd, jag kommer inte långt med att distrahera mig själv.

Men ändå så har veckan varit rätt passlig, skaplig. Nästan trevlig, kanske jag kan uttrycka mig.
Torsdagen var nog bäst, för den var varmast. Fastän jag var ute i kylan och gick var den nog bättre än dem resterande dagarna av veckan. För jag tycker vissta att chailatte värmer en.

Jag vet allt inte varför jag varit så inaktiv, jag har inte skrivit på fem dagar. Någonstans. Bara lite i min engelska novell, som fortfarande inte är färdig än. Hmm, inte duktigt!

Jag tror mamma kommer hem runt fem och jag är så hungrig. Inatt var jag äckligt illamående av allt chips allt onyttigt all alkohol. Nu är jag bara hungrig. Jag sitter i mitt vardagsrum där jag spenderat de senaste tjugo timmarna, tror jag. Det känns nästan som att det bara finns ett vardagsrum och Explosions In The Sky, ganska ödsligt.

Jag undrar förresten hur många lärare som tycker jag är ful, jag tycker att många lärare är fula. Fast det håller jag alltid för mig själv, tänk om dem skulle vakna en morgon och inse att dem är så fula bara för att jag sagt det högt. Men fulhet är en oväsentlig fråga, jag borde inte säga något just nu. Mjukisbyxor, bandtröja och en smutsig skjorta, illa.

Åh, jag vill bara ladda upp bilder men jag orkar inte. Jag känner mig så lat och jag skäms en aning men jag är så sugen på att redigera mina bilder. Måste gå in på Weheartit.com, längtar!

Förresten började jag nästan gråta när jag såg att jag fått två kommentarer, nej jag är fullt normal.
Jag ligger efter, igen. Fastän man trott att man kämpat på så bra, så visar det sig att man ändå inte är ikapp planeringen. Det är som ett lopp, jag jagar solen fastän solen kan inte gå för den har inga ben, så det är ytterst olustigt att jag jagar efter något som jag inte ens kan mäta mig med. Hur jag än gör ligger jag ändå alltid snäppet efter, det grämer mig som fan.
Min mage kurrar, jag tror allt att den längtar efter lite sällskap. Mmmm, jag är så hungrig.
Jag kan inte förstå att jag skrattar åt mig själv, det här var icke ens kul.
Men det ser så lustigt ut, till och med min mage är ensam inuti.

~Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat mitt slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå~


Saknar... min pappa. Nej, jag saknar hur vi umgicks. När jag bodde tillsammans med honom, när vi kunde prata som en familj. När jag inte skämdes.
Hur vi brukade gå i skogarna i bro, prata och leka med hunden, när jag bara fick vara i naturen och var stolt över mig själv. När det var vårsol, och en tekopp efter det.
Jag önskar att han kunde säga att han är stolt över mig, varesig jag får MVG eller hamnar på IV.
Saknar att inte skämmas över mig själv varje dag, saknar när jag inte grät för att jag skrev att jag saknade min enda pappa.

Jag kan inte förstå mig på att jag skriver det här, jag orkar egentligen inte.
Nu måste jag äta, jag gör mig själv ledsen hela tiden.
John  Ajvide Lindqvist kunde få komma hit, om han ville. Men han har ett eget liv and God knows I got to live mine, God knows I got to live mine.

Nu låter jag så lätt, lätt som en deppig tonårsunge.

Förlåt, nästa inlägg ska bli mycket bättre, bättre med bilder.

A

MARHABA!


Under helgen har jag inte gjort mycket.

Lördagen inleddes med ett smärre äventyr när jag for till stan och fikade i Hötorgshallen (Kan man säga så? Jag gör det iallafall.)
Buss och-tågresan dit var rätt lång pga att bussarna tydligen bara åkte en gång i halvtimmen. Skit! mumlade jag för jag blev då tvungen att vänta på min hållplats från fem över elva till halv tolv. Bara stå där och glo. Men ack ack jag hade åtminstone med mina hörlurar, bra där! Jag stod där i möjligen tjugo minuter helt ensam och det var skönt, utan en hop med människor som ger mig panik och gör mig orolig.
Och framförallt osäker på mig själv då.
Sedan när jag tittade mot tunneln vandrade det ett par ut därifrån, kanske trettio-plus. De ställde sig tio meter ifrån mig och hade det trevligt och tittade på i smyg, om jag får säga det så. Störande  var det, jag blev lite psykad. Kände mig plötsligt olustig och kunde inte hålla huvudet rakt och ville endast att bussen skulle flyga in på asfaltsvägen. Jag lyssnade på musik på musikernas vägar, mycket passande.

Till slut kom den och jag satt ensam på bussen tills en tjej i min ålder med fjällräven jacka valde sig att sätta sig bredvid mig. Mystiskt, typ ingen i min ålder sätter sig bredvid mig. De verkar sky mig som pesten. Bara äldre pensionärer väljer att sitta bredvid mig, what's up with that?

Jag kom till centralen runt tjugo över tolv dock, inte så pjåkigt men jag började känna mig allt mer olustig och framför allt irriterad på omvärlden. Det var inte kyligt alls, mycket behagligt faktiskt och vädret smakade vår. Skön...t.

Jag åt lunch på någon snabbrestaurang som försenade min mat länge och sprang runt och var allmänt hetsiga. När jag vågade mig fram för att fråga om min vegetariska pizza inte var klar än så fick jag självfallet fråga minst tre gånger om för att min ynkliga röst inte hördes genom bruset av flygande tallrikar och tjattrande människor.
Attans.

Sedan traskade jag till Beyond Retro och köpte direkt en svart, varm, bred och lite väl lång rock slash kappa. Lite för manlig insåg jag när jag väl var hemma och ångrade det då så magnifika köpet jag gjort i affären. Borde sluta impulsköpa, det slutar ibland illa.

Såg den sjukt bra filmen Black Swan. Darrade av skräck och tjusning efteråt. Måste fan se den igen, jag blev vettskrämd några gånger under filmen och ville bara att huvudkaraktärens lidande skulle ta slut, lite äckligt var filmen också. Men så himla fin, och skitbra foto. Det var liksom närgånget och jag började betvivla min igen psykiska hälsa till slut, jag började fan känna mig som huvudkaraktären och bönade och bad om att det skulle vara ljust ute när filmen var slut. Och det var den också, haha!
Filmen får, hmms, fyra av fem räkor. Skapligt betyg, minsann.
(HAHA!)

Drack en varm men lite för osötad chailatte också. Varför har inte cafeér koppar med öron, VILL dem att vi ska bränna oss?
Visserligen kastade han i kassan en minimal servett i min famn med ursäkt av att teet var varmt.
Man tackar, man tackar. Fnys!

När jag begav mig hemåt var benen rätt trötta och jag tog farväl av mitt sällskap och satte mig på Bålsta-tåget hem. Satt mitt emot en kraftig beige tant och bredvid en späd liten pensionär med en svart basker på huvet, precis som jag.
Fick hålla upp Beyond Retro-påsen högt i famnen och mobilen i knäet ovanpå det och hörlurar i ena örat. Lyssnade på lugn, gitarrklingande episk landskapsmusik som passade väl mitt mående för stunden då. Jag blundade med ena ögat, musiken som viskade i vänstra örat och släppte blygt in tåg bruset i det högra örat. Blickade ut över en rosa skimrig himmel med djup-blåa pastell moln på, svarta granar och passerande tågräls.

Att skita i alla problemen och bara luta sig tillbaka var så skön...t.
Jag kopplade verkligen av, på riktigt den gångn. Var för en gångs skull helt lugn. Ingen stress, ångest eller samvetskval. Bara lugn inuti.
Med den nya svarta rocken om mig kände jag mig åtminstone lite mer jävla lugn, och jag borde sluta se kärleken i alla mina saker. Men den var ändå lite faderlig för mig, haha! För stor och alldeles för bred för mig egentligen men min var den.

När jag vandrade framåt i tåget, så att jag skulle vara närmre stationens dörrar osv så tittade jag på en kille som satt på ett säte. Han kastade en lång sned blick mot mig och allt det mjuka inom mig försvann, Jag blev så arg och sött, för jag kände igen hans hånfulla ansikte. En från min förra skola, vilken odräglig unge.
Han lutade sig fram mot den som han satt med och viskade i hans öra. Och sedan vände sig båda mot mig och smålog lite föraktfullt. Jag knäckte till huvudet och höll det högt, gick så rakt jag kunde gå även fast paniken bröt sig fram och svetten rann för min rygg, ilskan grävde ett hål som jag bara ville knuffa ner dem i. De kunde allt gärna få ligga i mitt vredes-hål men bara när ingen ser.
(HAHAHA misstolk.)

Jag satte mig längst fram och mitt emot mig satt ett gäng manliga ungdomar som slog på rutan, skrek, slickade sig om läpparna, låtsas-juckade och skrev könsord på väggarna. Jag suckade och orkade knappt med dem.
Blir så jävla trött, dem var sjutton arton år och består verkligen deras liv av sånt där?
Jag suckade ännu mer och hörde gnälliga tjejröster, också sjutton arton år. Alla med pälsar, långt silkeshår. Varannan var brunett och varannan blondin. Så som det alltid är, tydligen. Deras diskussion bestod av läppglans, plattänger och fekkes. Orkar. Inte. Seriöst.
Skona mig, jag visste inte ens att såna stereotyper existerade längre.
Så meningslöst, alltihop. Åt helvete med skiten, orkar inte ens sucka åt dem.
Men vad gör man inte för publiken?

Jag åt middag hos pappa och sov över där. Första gången jag gjort det under tjugohundraelva och första gången på kanske... sex månader, tror jag?
Gud herre, mitt liv är meningslöst. Verkligen. Äsch, sån skit skriver jag bara i mina journaler, HAHA!

Är trött och mitt huvud gör ont, som varje jävla dag. Är rejält trött på huvudvärken men vad gör man åt det liksom?

Nej just det.
Ingenting.

Nu ska jag lyssna på min pappas favoritmusik; heavy metal och hårdrock. Rockklassiker, mmm.

(Nej, jag vill inte erkänna att jag saknar min pappa. Men det gör jag, han har sina blåa ögon men jag har aldrig varit i närheten av nåt så blått. Nej, just det. Jag flyr undan för ofta.)

Jag gick ner i köket och hämtade en risifrutti.
Mammas sambo - Vad ska du snarra på, då?
Jag - Ehrm... jag ska... snarra... på en risifrutti. Ja, en risifrutti.

HAHA, snarra. What's up with that?

Adjö