mittprivatamoln

(Ja, det är en omedveten modell på bilden. Jag smygfotade lite.)

Lisa åkte nyss, hem till Blackeberg. Mitt huvud gör precis lika ont. Vi bestämde oss för att vi skulle dygna, och vi tröttnade på att titta på film runt tio i sex. Men vi vaknade halv tio, pigga.

Mamma och Tomas åkte på en Finlandsbåt igår kväll och lät mig och Lisa vara ensamma i mitt trånga radhus.
Och hon filmade mig när jag drack vodka och vitt vin och fick tårar i ögonen, lyckad kväll. Vi måste ha kollat på minst tio filmer och gått på toaletten för mycket.
Jag önskar att jag kunde ha det mer så här ofta, jag tröttnar på att vara ensam jag med. Jag älsk...ar.

Fredagen var mystisk, mina ögon löd mig inte. Jag ville inte gråta men jag låste in mig på toan tre gånger ochn grät. Försökte spy upp mat, för jag är sjukt trött på att äta lunch med människor som väger hälften så mycket som jag och dem är ÄNDÅ INTE NÖJDA.
"Jag är så jävla fet, usch jag har fullt med fett på mig, fyfan känn-"
"NEJ du är inte tjock, du är fan anorektiskt jämfört med mig!"
"...jag är fortfarande full med fett!"

Det är till ingen nytta, jag orkar knappt lyfta huvudet åt dem längre och argumentera emot. Det är ändå alltid någon annan som tar det. Någon tar kampen, eller kamp och kamp. Det finns inga ord, nej det fanns inga ord.

När jag fick en komplimang i fredgas kände jag hur det stänkte rött på mina kinder och jag började tjuta på en skoltoalett. Jag känner mig så hopplöst svag ibland, som en liten lort.
Allt är bara kladd, jag kommer inte långt med att distrahera mig själv.

Men ändå så har veckan varit rätt passlig, skaplig. Nästan trevlig, kanske jag kan uttrycka mig.
Torsdagen var nog bäst, för den var varmast. Fastän jag var ute i kylan och gick var den nog bättre än dem resterande dagarna av veckan. För jag tycker vissta att chailatte värmer en.

Jag vet allt inte varför jag varit så inaktiv, jag har inte skrivit på fem dagar. Någonstans. Bara lite i min engelska novell, som fortfarande inte är färdig än. Hmm, inte duktigt!

Jag tror mamma kommer hem runt fem och jag är så hungrig. Inatt var jag äckligt illamående av allt chips allt onyttigt all alkohol. Nu är jag bara hungrig. Jag sitter i mitt vardagsrum där jag spenderat de senaste tjugo timmarna, tror jag. Det känns nästan som att det bara finns ett vardagsrum och Explosions In The Sky, ganska ödsligt.

Jag undrar förresten hur många lärare som tycker jag är ful, jag tycker att många lärare är fula. Fast det håller jag alltid för mig själv, tänk om dem skulle vakna en morgon och inse att dem är så fula bara för att jag sagt det högt. Men fulhet är en oväsentlig fråga, jag borde inte säga något just nu. Mjukisbyxor, bandtröja och en smutsig skjorta, illa.

Åh, jag vill bara ladda upp bilder men jag orkar inte. Jag känner mig så lat och jag skäms en aning men jag är så sugen på att redigera mina bilder. Måste gå in på Weheartit.com, längtar!

Förresten började jag nästan gråta när jag såg att jag fått två kommentarer, nej jag är fullt normal.
Jag ligger efter, igen. Fastän man trott att man kämpat på så bra, så visar det sig att man ändå inte är ikapp planeringen. Det är som ett lopp, jag jagar solen fastän solen kan inte gå för den har inga ben, så det är ytterst olustigt att jag jagar efter något som jag inte ens kan mäta mig med. Hur jag än gör ligger jag ändå alltid snäppet efter, det grämer mig som fan.
Min mage kurrar, jag tror allt att den längtar efter lite sällskap. Mmmm, jag är så hungrig.
Jag kan inte förstå att jag skrattar åt mig själv, det här var icke ens kul.
Men det ser så lustigt ut, till och med min mage är ensam inuti.

~Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat mitt slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå~


Saknar... min pappa. Nej, jag saknar hur vi umgicks. När jag bodde tillsammans med honom, när vi kunde prata som en familj. När jag inte skämdes.
Hur vi brukade gå i skogarna i bro, prata och leka med hunden, när jag bara fick vara i naturen och var stolt över mig själv. När det var vårsol, och en tekopp efter det.
Jag önskar att han kunde säga att han är stolt över mig, varesig jag får MVG eller hamnar på IV.
Saknar att inte skämmas över mig själv varje dag, saknar när jag inte grät för att jag skrev att jag saknade min enda pappa.

Jag kan inte förstå mig på att jag skriver det här, jag orkar egentligen inte.
Nu måste jag äta, jag gör mig själv ledsen hela tiden.
John  Ajvide Lindqvist kunde få komma hit, om han ville. Men han har ett eget liv and God knows I got to live mine, God knows I got to live mine.

Nu låter jag så lätt, lätt som en deppig tonårsunge.

Förlåt, nästa inlägg ska bli mycket bättre, bättre med bilder.

A

Hej i världen,

här sitter jag och det mesta luktar hummus. Illa alltså.

Skoldagarna passerar och dem passerar med flyt, inget särskilt må hända där men i radhuset stramas spänningen åt allt hårdare, man vet inte riktigt vem som är vem längre och en iskall vinter råder därinne. Stormen tycks bara ha börjat, med det sagt.

Det mesta är väl inte så farligt, men jag, inte man, blir trött på enkelhetens vardagar som sipprar in genom ena örat och ut genom det andra. Inget att minnas, ingen att längta efter, inte någon att tänka på och inte något särskilt alls att se fram emot.


Är rejält med trött på samma gamla skola och samma slitna klass, alla är mest trötta och småflabbar åt sega skämt. Tjafsar om riktigt onödiga bagateller med handledaren och beter sig alldeles onödigt barnsliga. Man blir så trött bara, ibland.


Och det gör inte ont, det kan jag inte säga. Men det är ingen omfamnande känsla riktigt, den där självömkan när jag ser han som är så Fin och Som Har Allt och som är Så Otroligt Snygg gå förbi mig och inte ens... vända huvudet åt mitt håll. Inte ens vrida det, inte lite. Inte alls.

I hans värld existerar definitivt absolut aldrig någonsin jag. Det här var väl tråkigt, kan man säga.

Hummus som fan, ja det STINKER verkligen apa om allt som har att göra med det. Jag tänker i vilket fall inte agera beundrare, jag kan allt klara mig utan sånt. Men han känns lite som apan som liknar mig och det är ju så himla fånigt, allt. Nej, jag kan inte sätta ord på hur det känns för det känns inte så mycket.
Och det är nog bäst att behålla allt så, att stanna kvar i det ytliga. Annars kan jag sätta mitt ord och min högra fot på att jag är fast i det där... ja, den Olyckliga Kärleken.

(Jag vet var han har sitt djupblåa skåp. Och det ligger inte bredvid mitt.)

Och så går dagarna, in genom dörrarna och blickar genom flottsmutsiga fönster med utsikt mot dem rusande tågen.
Ut med hunden, isande kyla och konversationer med mig själv i telefonen, in med hunden.

Till skolan, samma nötta skola, med samma nötta människor i nya skepnader och former, osammanhängande meningar och pennor utan udd, fniss åt det mesta och sen hem igen.

Och det är ingenting att revoltera emot, ingen att sätta sig emot och jag är inte unik eller utstickande där. Jag finns mest bara. Och klantar till det lite. Hujeda, men det fungerar. Längtar dock till det där Livfet with a capital L.

Imorgon så minns vi Förintelsens dag, en man som överlevt nazi-tidernas grymma herravälde skall föreläsa för oss stirriga prepubertala ungdomar och förseningar är oacceptabla.
Jisses, hur skall detta sluta?

Jag och Cassie upptäckte förresten apropå ingenting att Andie egentligen är riktigt fult.
Fy och fasa mitt namn är fult och jag hatar egentligen det men jag är alltid Andie och så kommer det alltid vara, så jag kommer inte undan fula vokaler och konsonanter, fjantigt ihopslängda med varann till en klibbig sörja. En del av mig äro mitt namn och det är oundvikligt. Jag accepterar allt det, jag är en del av det. Men nog om det, det var bara något jag kom på och ville anteckna eftersom att om inte jag påpekar och analyserar mig själv kommer ändå någon annan göra det. Och jag hatar att bli analyserad.


Och så försöker jag plugga, två steg ska redovisas om två dagar och jag skjuter undan dem där tankarna som får mig att känna mig helt jävla hopplös och otillräcklig och ska bara bli klar med allt tills på fredag, jag tänker inte hamna efter igen för det orkar jag fanimig inte något mer.

Nu är det mesta som spelas Per Gessle, Patrik Isaksson och Lars Winnerbäck och jag har förberett en liten prydlig hög med svenska filmer på datorn som skall beskådas och analyseras av mig inom en snar framtid.

(Nej, det är faktiskt inte töntigt att lyssna på Per Gessle. Han är en klassiker sen jag var åtta år och jag brukade sitta i bilen på väg till mina ridlektioner och hålla i Mazarin cdn och sjunga med i låtarna. Det var väldigt fint, och i femte klass satt jag med gitarren på mitt rum framför stereon och lyssnade på Mazarin och försökte hitta ackorden och sjöng med gjorde då också. Fast med slutna ögon. Det måste vara något av det mest pinsamma jag gjort, sjunga med i låtar med gitarren och slutna ögon. Damn.)

Patrik Isaksson har jag alltid gillat, och jag minns när vi hade någon Absolut Hits skiva och jag kan ha varit fem sex år då och Kent var med på baksidan. Jag var jätteosäker då, var Kent ett band eller en artist? Var det Patrik Isaksson, det lät som han.
Och tänk att jag minns det där, det borde ha suddats ut med tiden men det kanske är skrivet i bläck? Kanske har det en mening, kanske kommer det ha en stor betydelse för mig om tjugo år? Äsch, jag brukar minnas massa konstiga bisarra helt onödiga ting från barndomen som bara jag minns och ingen annan och det är väl inga konstigheter må jag anta.

Förresten måste jag berätta om Fröken Sverige, som jag såg. Först en gång hos Lisa, sedan ännu en gång för måhända två dagar sedan?
Den är riktigt bra men jag såg den två gånger och den var en aning rörig, många ämnen sammansatta i samma film och jag förstod lite mer andra gången jag såg den. Fast det kanske var för att första gången jag skådade filmen så var det mitt i natten.

Och, pinsamt nog, måste jag fan erkänna att jag fick en crush på Jens i filmen.
Leo Hallerstam, du som spelat Jens, jag vet inte om du har samma frisyr nu som du har i filmen men jag förmodar att det inte är så; snälla snälla du var så jävla snygg i den frisyren, jag kollade egentligen andra gången på filmen bara för att se Jens så om du inte ser ut så längre så snälla snälla klipp dig så igen!
Och tänkt så läser han det här också. Nej det gör han självfallet inte, men jag dog lite inombords, mitt frusna hjärta tinades upp och se här nu pillar jag ju nästan ihop en liten kärleksdikt bara för karaktären Jens skull.



 It's the guy to the left. Are you sure? Yes. I'm sure.


Eh, ja. Fint.

Jag känner mig väldigt tömd, på ord och känslor. Nu skall jag nog titta på I Rymden Finns Inga Känslor, bara för att jag känner mig ratslös - när det egentligen finns en miljon saker att göra.

Adjö

Hej hej hemskt mycket hej!


Världens finaste mest Siggeliciuosly låt med Hemliga Byrån, 1987 tror jag året var? Den låten har varit min favorit sedan femman "Ehehe den bosig jak var den bel femman ehehe, for den var den ente tillotet! Ente tillotet! Bel bosig jak var den!!! Ehehe haram den var man ente fick lissna den låten ihihihi men jak var den bosig!". Håhå man märker att jag har tittat mycket på AnaGina show osv. Marvelous, just, MARVELOUS! Ett annat mysigt och la gött band är Placebo. Den du.

Nu, vidare till gårdagen och dess gåvor. Detta fick jag motta från diverse människor igår;

Mamma, titta vad jag hitta! En halsduk, tumvantar und ein basker. VISST ÄR JAG COOL, FÖR VISST ÄR MAN DET OM MAN BLOGGAR OM SINA JULKLAPPAR ELLER HUR VA VA??? AM I PRETTY YET?! *PSYCHO*



Från John då ra. NAAAWWW. ♥ Titta, jag gjorde ett hjärta. Visst är jag snäll. Eller. Hur. Jätte. Positiv. Och. Inte. Alls. Pessimistisk. Och. Trist. Punkt. Blev det jobbigt att läsa nu? Bra. Det var allt jag ville uppnå, skapa lite kaos. Lite smärta. Lite frustration. Lite mald Johannesört i era ögon.

Lite sisådära sjuttiotals romantisk filmnostalgi på det däringa omslaget.

 


Knappast priceless för mig! Eller vad säger du, svennemorsan Bettan?





Gult - är kult på restaurangen. HAHA. Gult - är ganska fult sådär på momangen. Sedan när man vant sig lite, liksom vant ögonen vid den starka färgen, först då kan man uppskatta ärligheten och positiviteten som den självlysande färgen ändå medför i dem bittraste och mest falska stunderna. Bajs, fyfan vad bra jag är på att rimma, ändå.




Naw danke schön Broder Johnski, danke schön.





Mama, keep goin' gurl while your on top, that was a FIIINEE gift, you still got your swag! MM-MHM!

La goa yllestrumpor ^





So fabuolus and so fancy! Cha-cha-liciuos. Höhö nej men typ. Signerad o allt var den.





Haha och när jag läste ut boken så låg denna i? Ja ba ne men man tackar och bockar, mmm, hälsningar från, *slickslick* Greger *slick om läpparna* Hjortkloe von Tass, mmmm, håhå!




- Two tickets to H to da åkan, man it's gonna be sick, so wild n out, and so awesome, man I'm telling ya, this is some real shit, dawg, it's gonna get hot and a lots of sexy ass chicks is gonna be there! Gurl!
- ...Dude. Your white. Don't act like a wigga, please. It's just embarassing.
- SAY WHAT?
- What.
- No, I did'nt mean that you would answer, it's just at phrase dude, and take a chill pill by the way DAWG! YO AND ABO!
- GOD! I know it's a phrase, it was my friends dad who invented it! God your such an idiot...
- From H to da åkan FREAKY FREAKY YEAH! 




Fin va? En mus och dess mus matta! Eehhhh vänta nu..?

He wasn't making fun of asians, he was making fun of Elvis Presley being fat





Tack mamski.




Höhö mamma då, håhå (a)


Usch jag gjorde en smiley. Fan vad lågt. Jag känner mig så naken, rädd, exposed, blottad osv. Lite som en nittionia. Och om en nittionia nu läser detta; GÅ O LÄGG DIG! KLOCKAN ÄR ÖVER ÅTTA, VET DIN MAMA OCH DIN BABA ATT DU ÄR UPPE SÅ SENT?! VAD DU HAR PÅ INTERNESH O GÖRA, BEL BOLIBOMPA FÖR DIG SEN MARS DEN SÄNG FÖR DIG! DU ÄR DEN BLUMMA, DEN BLUMMA MÅSTE DEN SOVA! ANNARS DU INTE BLUMSTRA BEL VÅREN DEN! INTERNESH INTE TILLOTET! NEJ. INTE TILLOTET!



MAN TACKAR O MAN BOCKAR, MOR. MAN TACKAR O MAN BOCKAR. Mjooo. Greger Hjortkloe von Tass här, *slickslick om läpparna* nu skall vi krydda eder med våran Johannesört håhå och höhö mmm mumma *slickslick*.





SÅ JÄVLA FANCY OCH FABULÖS VÄSKA JAG ÆLSKER DEN DÄR BESTIS VESKIS JAG SKA ALLTID BÄRA DIG MED MIG OCH GÅ RUNT PÅ STAN MED ETT PAR LA GOA DR MARTENS, FUCK SNEAKERS OCH ADIDAS VÄSKOR JEEEG ÆLSKER DEEEG!!! BFF?

Ajökens

Idag var en sån där dag då man blev tvungen att vara glad fast man var riktigt arg - fy sjutton gubbar. Jag har spelat Zelda nu också, vackra nintendo åh. Fastän jag inte fattar ett piss så spelar jag det för att om man inte spelar Zelda - så är man en tönt!


Sammanfattning;

Jag vred mig i sängen imorse, jag var alldeles för trött för att dra mig upp ur den. Men jag hade ett löfte - jag skulle komma i tid idag. Åtminstone lite i tid. Så fem i sju släpade jag mitt fläsk ner för trapporna och drömde fortfarande. Jag var helt jävla borta och satt mest och pillade i frukosten medans mammas sambo kekade på för fullt bredvid mig, han ville samtala med mig men jag är ganska omottaglig på morgonen så jag mulade mest fram grymtande svar till honom och jag lät som Gramse från Bumbibjörnarna. Gramse är bitter och pessimistisk, såsom jag har blivit men ändå? Jag vill inte låta som honom, han är elak. Så då gick jag upp till min älskade säng igen och smekte den och lovade att aldrig lämna den ensam igen. Sedan frös jag så mycket att knotterhuden kändes som tusen nålar. Sedan tog jag ett ninjaskutt från min tvillingsjäl som jag aldrig mer ska lämna sådär hastigt och brutalt och bäddade den prydligt ( läs slarvigt ).
Sminket gick fort och jag hade inga finnar idag. MUMMA. Fett hett säger man kanske och då åkte självförtroendet upp på tipp topp woopidoo. Ne skoja ba men ren hy är alltid snyggt.

Bussen kom i någorlunda tid och medan jag stod där på Musikernas vägar frös jag händerna av mig och två små blonda söta bästisar skrattade med varandra och höll i handen och viskade hemlisar och såg bara allmänt lyckliga ut. NAW. Skoja, FUCK OFF.
Anlände till skolan halv nio. Hmmph. Jaja, bättre sen än jätte mega ultra super duper sen antar jag.

Läraren min skrek åt mig och min kompis och hon gör alltid så att jag skrattar, hon gör så att ett suddigum kan bli världens roligaste misstolkning och jag kunde då inte hålla mig för skratt. Tydligen räckte våra kunskaper inom tekniken inte till så VI SKULLE STANNA KVAR. NO TO THE FREAKING WAY säger jag bara. NEJ NEJ NEEEJ. Jag hade matteprov och jag hoppas att allt gick bra.

Min handledare: Gick provet bra?
Jag: ... Jag-
Min handledare: Och säg INTE jag vet inte! Gick det bra eller dåligt?! JA ELLER NEJ?
*åhsåmångasvarsåmångafrågorvadskajagvälja?* *sitterietthörn&dunkarhuvudetigolvetsomenpsychokvinnaskullegöra*
Jag: ... Bra? Jag vet inte, kanske?
Min handledare *dunkarnävenibordetsomhanalltidgörnärhantroratthanärcool/allvarlig/respektingivande*: BRA DÄR! Hoppas att du klarade det!!
Jag: ... Ehe?
Handledaren: MMMMMMMMM. TEKNIKEN?!
Jag: Spelar ingen roll vad du säger. Jag stannar INTE KVAR IDAG.
Handledare: JO.
Jag: NEH. PUNKT SLUT


Två timmar senare runt klockan fyra har min vän och jag jobbat arslet av oss med att leta information efter bilar och kameror på internet. Här kan du köpa RATTmuffar för BILLIGT PRIS och SÅHÄR PHOTOSHOPAR JAG MED MIN KAMERA FÖR ATT BLI SNYGG.

Sån skit kommer fram om man söker på information osv om kameran och bilen.

Sedan började jag irritera mig rejält på min lärare och HAN SÄGER ÅT MIG ATT TAGGA NER? Han är hetsig, känslomässig, brusar lätt upp och börjar gapa för småsaker och HAN SA ÅT MIG ATT TAGGA NER?

Milda makaronilådor. Världen är ju fan sjuk ibland. Hatar honom. Lite. I alla fall. Han går mig på nerverna. Och han är fotbollsfantast, lite sådär smått irriterande. Hmm.
Sedan frågade han om jag ville ha pepparkaka men icke sa nicke det ville jag inte och sedan knaprade han bakom mitt öra. Läskigt säger jag. Sedan var jag bara arg på honom. För att det var alldeles kolsvart ute och så säger han fan fan fan ta honom att vi inte hade behövt stanna idag, för att vi skulle redovisa tekniken in the morning instead. Min vän skällde ut honom men fjäskade lite sen för en annan lärare, såatteh jag nästan kissade på mig för hon log jätte falskt mot en lärare som är en kossa och elak osv och jag visste inte om jag kunde vara allvarlig en sekund till.

Sedan skrek vi hela vägen till Spånga Station av skratt och roliga gubbar med svart krulligt hår i nacken och att hon fjärtade åt en gubbe och att våran handledare IS THE PSYCHO CLAUSE HIM SELF. HAHA. Vi är alltför störda. Mina kompisar får mig ALLTID att skratta. Alltid i skolan dör man av skratt åt deras små påhitt. I alla fall jag. Kanske för att jag skrattar så sällan här hemma på riktigt, alltså från själen då. Inte falskt och gällt, så som man skrattar när man vill lätta på stämningen när alla skriker i telefoner och gråter i köket och ber mig komma ner för att dem behöver prata med mig.

Nu ska jag dricka kiss ( äppelsaft ) och knarka synål ( pamol ).

Kurt öppnade dörren till mitt rum, långsamt öppnade han den. Som om han var rädd att den skulle gå sönder, att den var skör och bräcklig. Han ville att jag skulle komma ner.
- Varför skulle jag det?


 - För att mamma är ledsen.


Nej. Nej. Min klump i halsen växer sig bara större och större och jag orkar fan inte med en enda grej till. Stäng dörren. Stäng stäng STÄNG ut ur mitt liv.

Jag orkar inte mer. Jag vill bara vara ensam för alltid och aldrig mer träffa en enda människa som jag någonsin känt. Snälla snälla jag orkar inte be mer men om det finns en Gud någonstans, snälla snälla låt mig byta mitt liv mot någon annans. Jag kryper på marken och är svag och feg. Jag är bara ett misstag, allt som jag gör är fel. Ge mig min bytesrätt.



Jag hatar när man sitter i ett rum och alla smaskar och tuggar på och låtsas inte om spänningen. När ens förälder gråter och snyftar och jag önskar mig bort, jag hatar när folk gråter. Det är obekvämt och jag klarar inte ens av att öppna munnen, det känns som att det ska välla ut ångande stenar ur den. Om man bara vore ett sådant där barn, som inte var jordens största misstag. Jag är ett misstag. Om jag inte hade blivit adopterad hade väl jag hamnat på barnhem. Ingen behöver mig ingen vill ha mig längre. Jag får sådana skuldkänslor, för att allt jag gör bara river upp andras känslor hela tiden och jag är inte till någon nytta. Men vill blundar igen; Vi håller allt ytligt så gör det inte ont längre. Jag känner ingen smärta nu. Gör du?

Sigurd

Smärtan verkligen pumpar i nyckelbenet, jag håller nog på att tappa känseln i vänster benet och det känns som att Anna Anka bankar i mitt huvud ajajaj och så måste man ut i vinterlandet igen. Ge mig min tatuering nu. ELLER DÖ. Jag har ont överallt och kommer absolut not inte kunna vänta i FYRA år tills jag får min älskade tatuering. Jag klarar absolut inte en dag till i skolan, jag vill absolut bort härifrån! Ta mig nånstans, dit musiken kopplar bort omvärlden. Hela jag darrar och bränns.

Jag förtjänar så mycket mer än att vara fjorton år. Jag önskar så himla mycket att jag var född flera år tidigare, jag blir aldrig nöjd med mig själv. Antingen blickar jag tillbaka eller framåt men kan aldrig koncentrera mig på vad som händer nu. Jag är sprängfylld med en längtan som aldrig går ur.

Jag längtar så in i helvete efter den dagen då jag får visa alla att jag är något och att ingen i hela jävla Sverige kan säga åt mig vad jag ska göra. Ni vet väl om att jag analyserar er alla. Jag drar in er under mitt osynliga mikroskop, jag plockar isär era delar och vet exakt vilka ni är, jag vet hur ni agerar när ni blir rädda och jag vet vad ni döljer jag vet allt om er för att jag vet hur ni kommer reagera i olika situationer. Och så är det bara. Så sluta göra så mot mig. Mitt liv = mina regler = S T F U.
Jag är inte trög. Jag låtsas ibland om att jag inte lyssnar, att jag är i min egna välrd men jag hör allt som ni säger och allt det ni gör registreras i min hjärna. Jag är ingen grönsak.

Men kan ni låta mig vara som jag är någon gång. Jag är inte lycklig. Jag kan bara inte bli helt jävla lycklig. Jag kommer alltid att ha min tillflyktsort med mig, mina tankar och mina förvirrade känslor. Jag kommer vandra vidare bland mina ensamma moln medan ni dödliga undrar vad jag har för mig där uppe. Det kommer aldrig finnas någon som kan nå in i mig för jag är för vuxen. Men jag vill ha tillit hos någon men det finns inte i någon. Så jag orkar inte försöka berätta för någon. Men jag har tydligen inget val den här gången. Det är så många som verkligen inte förstår hur bra dem mår. Jag önskar att jag kunde få bli naiv och ung i mitt sinne igen.


Det är bara sorgligt att sitta här med ingenting och vilja ha och vilja bli något annat.

Bara jag jag jag överallt. Kom nu, kan någon kasta sig in i mitt liv och riva upp kulisserna knuffa bort statisterna ta mig till alla riktningar och ge mig något som känns, ett slag eller en tillit som ger mig liv igen.
Junip får bli mitt ensamma moln nu. Fuck the rest.

Min framtid; sanitetsmästare på Burger King.  För att jag undviker så skickligt ämnen som leder någonstans.




År tjugohundratio.

ÅÅÅÅÅÅÅH. Fan vad jag ångar nu att jag inte gick på Håkan signeringen. Jag läste en blogg och ägaren till bloggen fick krama Håkan och prata osv. Jag tänkte typ i fredags w/e, det spelar ingen roll, jag kommer ändå inte få, mamma kommer påminna mig om mitt utegångsförbud, jag vågar inte åka dit ensam för jag har så dåligt lokalsinne och jag ville inte missa någonting och åka fel och jag hade ingen information om signeringen så jag orkade inte ens försöka. Men ack o ve jag borde ha åkt dit. För nu blev jag så himlans avundsjuk på den däringa flickan som fick träffa Håkan.



Ta dig och dina jävla signeringar Håkan. Nej förlåt jag borde faktiskt varit lite smidigare och inte bara läst det i tidningen utan agerat alert och frågat mamma på en gång eller ja, bönat o bett om att få åka dit, är väl ett bättre ordval. Gjort är gjort ändå, jag kommer ändå få se han i vår på cirkus så FU på alla er som inte gör det. För att jag är så jävla elite.
Så. Nu är jag inte riktigt lika pissed off på mig själv för att jag inte åkte dit. Och imorrse hahaha vaknade jag cirkus klockan sju och sedan halvsov jag och drömde fram tills halv åtta och jag kom på mig själv med att jag pratade i sömnen. Jag sa något om att jag skulle få råd, riktiga dyrbara råd från Kent på facebook och om man behövde mer vägledning så skulle man logga in på www.Kent.nu och skriva in någon kod.

Så jävla skum är jag. Sedan när jag såg exakt prick hur mycket klockan var fick jag en hjärnförlamning på högra hjärnhalvan och sprang ner och skulle äta frukost. Fast jag satte mig vid televisionsapparaten och kollade på tv istället i eh halvtimme såatteh jag missade minst tre tåg och kom cirka cirkus fyrtiofem minuter försent till min hemtrevliga skola.

                                      MIN HEMLIGA ÖNSKELISTA!!!!!!!!!!!!!

1. Att jag ska banta bort minst tio kilo och bli alldeles fabulous jagad smal och härligt tunn
2. Att imorgon skänker någon mig fyra år så att jag fyller arton och blir döhäftigt myndig
3. Att jag blir bäst i världen på att gå på konserter att jag går minst en gång i veckan så att jag blir underbar och älskad av alla mina favoritartister snedstreck band  

                    DU & JAG DATORN  -  TRETTIO ÅR SENARE    

    År tjugohundratrettio i en inte alltför avlägsen framtid... 

   (4. Att jag ska slippa gå på personal-julfesten.)
   (5. Att datorn ska titta på mig.)
   (6. Att jag och datorn ska blåsa liv i vårt förstelnade partnerskap.)
   (7. JAG ÄLSKAR DIG DATORN!!!!!!!!!!!!!!!!!!)