mittprivatamoln

(Ja, det är en omedveten modell på bilden. Jag smygfotade lite.)

Lisa åkte nyss, hem till Blackeberg. Mitt huvud gör precis lika ont. Vi bestämde oss för att vi skulle dygna, och vi tröttnade på att titta på film runt tio i sex. Men vi vaknade halv tio, pigga.

Mamma och Tomas åkte på en Finlandsbåt igår kväll och lät mig och Lisa vara ensamma i mitt trånga radhus.
Och hon filmade mig när jag drack vodka och vitt vin och fick tårar i ögonen, lyckad kväll. Vi måste ha kollat på minst tio filmer och gått på toaletten för mycket.
Jag önskar att jag kunde ha det mer så här ofta, jag tröttnar på att vara ensam jag med. Jag älsk...ar.

Fredagen var mystisk, mina ögon löd mig inte. Jag ville inte gråta men jag låste in mig på toan tre gånger ochn grät. Försökte spy upp mat, för jag är sjukt trött på att äta lunch med människor som väger hälften så mycket som jag och dem är ÄNDÅ INTE NÖJDA.
"Jag är så jävla fet, usch jag har fullt med fett på mig, fyfan känn-"
"NEJ du är inte tjock, du är fan anorektiskt jämfört med mig!"
"...jag är fortfarande full med fett!"

Det är till ingen nytta, jag orkar knappt lyfta huvudet åt dem längre och argumentera emot. Det är ändå alltid någon annan som tar det. Någon tar kampen, eller kamp och kamp. Det finns inga ord, nej det fanns inga ord.

När jag fick en komplimang i fredgas kände jag hur det stänkte rött på mina kinder och jag började tjuta på en skoltoalett. Jag känner mig så hopplöst svag ibland, som en liten lort.
Allt är bara kladd, jag kommer inte långt med att distrahera mig själv.

Men ändå så har veckan varit rätt passlig, skaplig. Nästan trevlig, kanske jag kan uttrycka mig.
Torsdagen var nog bäst, för den var varmast. Fastän jag var ute i kylan och gick var den nog bättre än dem resterande dagarna av veckan. För jag tycker vissta att chailatte värmer en.

Jag vet allt inte varför jag varit så inaktiv, jag har inte skrivit på fem dagar. Någonstans. Bara lite i min engelska novell, som fortfarande inte är färdig än. Hmm, inte duktigt!

Jag tror mamma kommer hem runt fem och jag är så hungrig. Inatt var jag äckligt illamående av allt chips allt onyttigt all alkohol. Nu är jag bara hungrig. Jag sitter i mitt vardagsrum där jag spenderat de senaste tjugo timmarna, tror jag. Det känns nästan som att det bara finns ett vardagsrum och Explosions In The Sky, ganska ödsligt.

Jag undrar förresten hur många lärare som tycker jag är ful, jag tycker att många lärare är fula. Fast det håller jag alltid för mig själv, tänk om dem skulle vakna en morgon och inse att dem är så fula bara för att jag sagt det högt. Men fulhet är en oväsentlig fråga, jag borde inte säga något just nu. Mjukisbyxor, bandtröja och en smutsig skjorta, illa.

Åh, jag vill bara ladda upp bilder men jag orkar inte. Jag känner mig så lat och jag skäms en aning men jag är så sugen på att redigera mina bilder. Måste gå in på Weheartit.com, längtar!

Förresten började jag nästan gråta när jag såg att jag fått två kommentarer, nej jag är fullt normal.
Jag ligger efter, igen. Fastän man trott att man kämpat på så bra, så visar det sig att man ändå inte är ikapp planeringen. Det är som ett lopp, jag jagar solen fastän solen kan inte gå för den har inga ben, så det är ytterst olustigt att jag jagar efter något som jag inte ens kan mäta mig med. Hur jag än gör ligger jag ändå alltid snäppet efter, det grämer mig som fan.
Min mage kurrar, jag tror allt att den längtar efter lite sällskap. Mmmm, jag är så hungrig.
Jag kan inte förstå att jag skrattar åt mig själv, det här var icke ens kul.
Men det ser så lustigt ut, till och med min mage är ensam inuti.

~Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat mitt slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå~


Saknar... min pappa. Nej, jag saknar hur vi umgicks. När jag bodde tillsammans med honom, när vi kunde prata som en familj. När jag inte skämdes.
Hur vi brukade gå i skogarna i bro, prata och leka med hunden, när jag bara fick vara i naturen och var stolt över mig själv. När det var vårsol, och en tekopp efter det.
Jag önskar att han kunde säga att han är stolt över mig, varesig jag får MVG eller hamnar på IV.
Saknar att inte skämmas över mig själv varje dag, saknar när jag inte grät för att jag skrev att jag saknade min enda pappa.

Jag kan inte förstå mig på att jag skriver det här, jag orkar egentligen inte.
Nu måste jag äta, jag gör mig själv ledsen hela tiden.
John  Ajvide Lindqvist kunde få komma hit, om han ville. Men han har ett eget liv and God knows I got to live mine, God knows I got to live mine.

Nu låter jag så lätt, lätt som en deppig tonårsunge.

Förlåt, nästa inlägg ska bli mycket bättre, bättre med bilder.

A