Oh but don't mention love! I'd hate the pain of the strain all over again.

BONSOIR,



hälsar jag er, så att jag låter lite mer mångkulturell-&-sofistikerad.

De resterande dagarna som gått har varit färgranna och trevliga. Dock jobbiga med tanke på "Forever Alone" och att jag hatar att lösa upp knutar, kamma ut tovor, lösa saker som man helst förtränger. Merde. ( Vet ni inte vad det betyder så får ni banne mig slå upp det, googla det eller nåt, herregud nåt får ni väl göra själva. Dagens ungdomar, orkar inte ens lyfta på arslet längre och plocka ut en ordbok ur bokhyllan. Ack. )

Med magont skriver jag om ingenting och någonting som luktar som vaniljte utspätt med albinomjölk och kletig honing. Mumma.


Är inte ensam, egentligen. Vänner har jag och en viss familj, väldigt splittrad dock men en familj finns det ännu.

Men jag har inte mycket att lägga känslorna på. Därför planerar jag in att äta nyttig mat, dricka varmt te, rasta hunden i bitande kyla, shoppa upp dem sista pengarna, chilla gunilla med fin musik, råplugga och bara stänga ute alla känslor som finns kvar och som vill ha nånstans att ta vägen och låtsas att det är lycka.


Äsch, jag får väl nöja med det här. Allting måste inte vara perfekt. Förresten älskar jag att säga det. Perfekt. Det liksom rullar så fint på tungan, när man säger det. Perfekt. Nog bara jag som märkt det.

Nu så tittar jag på Dårfinkar och Dönickar, Simone trodde jag att min dotter skulle heta när jag var liten. Bara för att jag älskade Simone i den serien. Nu ba " Whaaaat, vem fan vill ha barn?"
 Usch filibubba, om jag skulle ha ett barn så skulle det vara tyst. Och när den väl talade, så skulle den endast säga såna dära smarta, kluriga saker. Ordspråk och motton och fånga-dagen-citat osv. Nej jag vet inte men den skulle nog behöva vara ansvarstagande eftersom jag inte sätter upp några regler och inte tar hand så mycket om mig själv eller någon annan, egentligen. Jag kan, men jag orkar liksom inte. Förresten får man inte barn, bara för att man tror att livet går ut på det eller för att man känner för det. Man måste ju knulla fram ett också, och jag tror inte det kommer inträffa. Alltså, att en annan människa ba ' Yeah let's skaffa barn' och så är han seriös också. Jag skulle nog inte våga. Skulle hellre vilja ha en fågel. Eller en guldfisk. För guldfiskar pratar inte så mycket, utan dem finns bara. Simmar runt, blubb blubb, simmar ett varv till, blubb blubb, simmar, stannar upp, pluppar, simmar ett varv till och blubb blubb på dig med.



Då skulle jag döpa den till något fint. Något långt vackert namn, så att den blir mer betydelsefull och förstår att den betyder mycket för mig. Även fast jag inte är så kelig och full med mjuk gräddfylld kärlek ( Joho, det är jag visst, bara det att jag förtränger sådana löjliga nonsens ting ) så skulle guldfisken med ett vackert långt namn veta att jag finns där och att det är möjligt för den att få en bra kontakt med mig, eftersom att jag skulle lyssna på den om den kände för en snackis och mata den med fisksnacks. Haha! Underbart.



Frank och Björk är vackra namn till en dotter. Och Lovis för att jag älskar den där Ronja-filmen. Och alla vet vilken film jag menar. Hade en jättemörk baby born docka när jag var sex år som jag älskade dyrt och heligt och den var från Afrika och hette Ronja, adopterad som jag även fast jag icke är från Afrika dock, och den var söt och kunde kissa och fisa och det skröt jag högt om. Fisandet och kissandet, då. Ädla egenskaper det där alltså.




Nu rann orden ur mig, ligger utspridda i högar och stycken på den vita skärmen och jag lutar mig tillbaka och ska förmodligen lyssna mig genom några låtar med White Lies, som jag läste en artikel om idag ( och klippte ut, såklart ). Mest för att R.E.M. och The Smiths var nämnda ett fåtal gånger and I was like happyface etc.

 
Och åh, fint och spännande ( fult ord det där, spännande, fult som stryk. Kan gärna för mig döden dö, fula saker borde inte existera ) att jag ska skriva en novell i engelskan och jag vet på ett ungefär hur vågorna ska flyta och molnen glida. Jag glider!


Namn: Frank eller något sådant fint.

Ålder: Hmm, möjligen sexton sjutton? Gymnasiet ska det vara, eftersom fitt-lärarna envisas med att det måste utspela sig i skolmiljö. Måste ni sabba en vacker novell genom att klämma in skola i allt? Äsch. Ba skoja, ni äro inga fittor. Fult ord att säga, borde vårda språket lite mer innan jag åker på stryk. Har blivit lite väl uppstudsig och det kommer väl till slut leda mig in på den dära vägen, ett slag i fejset och BAM jag ligger på marken som en annan Snooki och vet varken ut eller in eller var mitt löshår tog vägen.

Kön: Fruntimmer. Ha!


Det yttre spektrat: Kantig och tunn, uppnäsa och svarta slingor som inte kan hålla sig fast i en knut, blek med en liten mun, 172 cm lång inte för att det spelar roll men men, raspig lugn röst med en antydan om att hon inte är riktigt nöjd med sig själv eller säker på hur hon ska agera i olika situationer, ett hickande skratt, ofta svart hatt och stora urbleka The Smiths tröjor eller stickade koftor och klistrande tajta stuprörsjeans på bena', ett påfågel-örhänge här o ett new age inspirerat halsband där med ett rött leende och två Joseph Gordon-Levitt sneda åskmolnsmelerade ögon. Något sånt. Googla honom förresten. Han äro snygg och medverkade i 500 days of summer, en film jag velat se sen somras. För att The Smiths låtar finns med i den filmen. I alla fall There is a light that never goes out. Härligt.


Det inre: Nervös men ändå lugn, väldigt intelligent men osäker på hur hon ska använda sig av det, kan verka känslokall enligt vissa, kreativ och upplysande, analyserar ofta situationer och läser ofta av människor bra och kan lätt tappa bort sig i sin egna värld där hon tänker i evigheter med ögonen öppna tills någon puffar henne på armen och drar upp henne över ytan igen, klarar inte av trångsynthet eller intolerans mot olika folkgrupper eller diverse sexualiteter och står för sina åsikter, kan lätt ignorera folk och glömma bort att hålla kontakten och blir ibland för inbunden hemma i sin tomma lägenhet där ingen nästan är hemma och hon vänjer sig vid ensamheten och anser att det inte finns ett annat sätt att leva sitt liv på och känner sig tryggast ensam hemma istället för att bjuda hem kompisar och leva livet som alla andra gör, dålig på praktiska och nödvändiga saker, bra på teoretiska kreativa ämnen, sarkastisk men i mellanåt lättsam humor och hatar att bli tillsagd eller bli trängd i ett hörn utan friheter fullproppad med regler och gränser och väggar som man inte kan bryta sig ut genom. Blöder ofta näsblod, orsak okänd. Vegeterian.



Intressen: Provocera dem bortskämda preppiga bratsen i hennes skola, skriva fina noveller och illustrera scener med ord och fotografera med en analog kamera, diskutera ämnen med vänner, lyssna på The Smiths, hennes döda guldfisk som hon inte förmår sig att slänga utan förvarar i en bunker med vatten och tar upp stryker lätt med fingrarna och berättar om sin dag för och den påminner henne om hennes svenska mamma som lämnade henne när hon var tio år och det var hon och hennes mamma som köpte den tillsammans i djuraffären där den feta expediten luktade svett och erbjöd dem rabatt på husdjursföda i sex månader och han tyckte Frank var en söt jänta och han klappade henne på kinden med en varm klibbig knubbig hand och det gillade inte Frank, vandra runt i London och titta på människor som går förbi henne på gatorna, vara den tysta upprorsmakerskan, titta på svenska filmer som mamman lämnat kvar utan att förstå ett enda ord, springa runt i lägenheten och låsa upp och sen låsa och upprepa detta flera gånger om tills allt omkring henne blir mycket lugnare och hon vet att inget kommer hända henne, vackra Paris och nyckfulla Stockholm.



Förebilder: Oscar Wilde, Morrissey, John Lennon är det jag kommit på nu.



Musik: The Smiths, The Cure, Dawid Bowie, Depeche Mode, The Clash, Ramones, R.E.M., Simon & Garfunkel.



Rädslor: Intimitet, att blotta sina privata hemligheter, att bli övergiven och lämnad ensam, skrik och röster som höjs, att inte lyckas med sina drömmar/karriärval.



Årstal: 1989, sen höst.



Miljö: Skolan och the streets of London, I suppose. Också hennes tomt gapande lägenhet med vinylskivor på mattorna och brödsmulor på borden. Ofta skoltoaletterna, där hon skriver korta citat och filosoferar tyst för sig själv.


 

Det var nog allt, som jag kan klura ut ikväll. Måste skriva en rejäl del imorgon bitti, den skall redovisas med Joanna och Cassie nästa vecka. Vecka tre är det då, antar jag. Är trött ( egentligen inte, ögonen är klara och jag skulle orka att sitta upp minst tre timmar till men måste vända lite på dygnet, som det så fint heter ) och nu vet jag icke mer vad som skall printas ner på tangentbordet. 


Goder natter, nu ska jag krypa ner i min säng och INTE SOVA - UTAN FILOSOFERA!



Vous êtes un avi merde.


Avtryck i vitt puder
Är det så du säger det, Melli?

White Lies <3

Hej, jag är lite smått random och som vanligt måste jag påpeka att dina texter är väldigt fina.

2011-01-16 @ 12:34:04
URL: http://cancerkropp.blogg.se/

First breath after coma:

Du
Vill du hållas vid liv, en gång till?

Tattoo your mind [bara himlen ser på]

Signatur

Skissade tankar

Trackback
RSS 2.0