mittprivatamoln

HEJ IGEN,



och nu har jag lugnat ner min stirriga kropp med lite varma Lars Winnerbäck-melodier sakta strömmande ur mina datorspeakers.
Mitt hjärta och hjärna har gått på så många högvarv och snurrat lite väl snabbt men nu känns det som att jag återhämtat mig lite. Okej.
Jag är inte perfekt. Men jag gör så gott jag kan.



Och jag kan inte pressa mig hårdare nu, jag måste släppa lite på mina tyglar och bara våga erkänna att jag inte kan fylla upp dom tomma hålen och tomma stegen i trappan med att försöka bli något oförstörbart, en tjej som är fylld med slagkraft och aldrig ger upp.

 För en sån människa är inte jag. Tack Lars, du gav mig några tankar som var värda att filosofera kring en stund. Tack Lars, för att du är så bra.

Jag är inte trött-och-less längre ( på att vara trött och less ).
Nu är jag trött. Men stolt. Stolt som tuppen, jag har gjort vad jag kunnat idag och ingen människa kan uppnå allt. Jag vet ju det, för jag är en intelligent människa. Men jag vill bara fylla det dära tomma, meningslösa hålet, den där sprickan som saknar en röst jag aldrig hört, saknar en okänd kärlek som jag aldrig hört om, ja jag vill fylla det där tomma med något annat.

Beroendeframkallande ting, Melankolisk musik som spelar i takt med höstens moll, Mat som ska ge mig tröst och fylla mig med något gott och bara slita ut kroppen så att jag är så trött i slutet av dagen att jag glömmer bort hur det känns att vara ensam.
Jag vill inte känna hur det känns längre att för alltid vara den där flickan som ger upp, som inte orkar bli besviken och bara drar ifrån allting som har att göra med Intimitet och Intensivitet så därför försöker jag gömma mig bakom allting.

Böcker och vårlängtan, en lättnad över att den för djävligaste hösten är död nu, och jag skyler ansiktet bakom ett oigenkännligt leende som inte visar att jag saknar något, att jag faktiskt också törstar efter något men alla får inte dricka ur fallet. Vissa står bakom och gömmer sig för att böja huvudet ner mot porlande vatten, låta håret hänga som det vill och bara öppna sig. Vissa står bara för jämnan med svackande blickar. Och får aldrig känna den där eviga sommaren, kylande fuktig och omfamnande varm med brisar och mygg sånt är vackert tycker jag.

Men jag är aldrig på nära håll. Så jag får låtsas, spela väl och agera vanlig. 

Nej, jag vet inte i huvudet. Men jag ska bara hålla huvudet högt som en påfågel och vara lätt som en vind. Vad kan jag annars göra?

Så farligt är det inte. Jag har alltid kunnat klara mig, klara mig utan en hel jävla orkester och bara vandra dem grusade vägarna fram med ett mumin-munspel och trasiga hängslen. Bara vandra vidare, ingen jävla dirigent här och inte några noter. Bara jag och mig själv, ingen trasig kärlek för man kommer ändå ingenvart med det.

Men med trasiga hängslen kan man komma långt, det kan jag lova er. De sviker en inte. De stannar kvar hos en och säger aldrig som det är. Bara hänger trasiga där och det är allt jag nånsin kan behöva.

Så nu ska jag bara slappna av och gå och lägga mig med stolthet. Jag somnar förmodligen inte men som en stolt fågel ska jag bara ligga där och falla. Jag faller.
 

Jag vill ha Dig nu
som Jag hade Dig förut.