mittprivatamoln

VÄLKOMMEN,



och jag har inte sovit något inatt. Två timmar var det men det kändes som att jag bara blunda' i en sekund och i nästa så skulle jag slita mig ifrån min varma trygga säng och rusa iväg till skolan.


Så mamma ska köpa ut sömntabletter åt mig imorgon för att jag klarar inte av att ha det så här längre. Alltså alla ändlösa grusiga oroliga nätter utan sömn = bort.


Någon måste ha fyllt mina ögon med citronsaft och äntligen sparkat till mig rejält i huvudet, för jag tror nog att mister greppet om allt nu. Nu anar jag nästan, vad som väntar bakom den där röda högen med tegelstenar, den där muren som någon byggt upp åt mig för att jag ska kunna riva den. Jag anar nästan vad som väntar på mig och jag känner mig bara vilsen. Mitt huvud snurrar bara av tankar och det känns som att nu har sömnbristen plötsligt blivit min vän; den följer med mig i vått och torrt och vill hålla min hand.


Explosions in the sky, kan alla lyssna på. Deras låtar förklarar allting så mycket finare och intensivare än vad jag någonsin kommer kunna göra med en massa svarta ord kastat på vita lögnhalsar.




Allt och inget av det jag skriver kan ens komma i närheten av hur det känns av att vara fast i något så jävla oroligt, som trycker min hand alldeles för hårt med naglarna i min handflata och viskar att den aldrig kommer släppa taget, att den för alltid är mig trogen. Mina händer skakar, röda och fläckiga och låt mig få frid.



                                     Six days at the bottom of the ocean.