Sins of my youth.
Hej hej, kära vänner
Jag tycker faktiskt att Karen O And The Kids är ett himla bra band, så lyssna på dem.
Himla-bra-soundtrack
Idag har jag som varje dag rastat min mulliga asksvarta pudel i mjukvintern som pågick idag, det var tre PLUS härliga plusgrader ute, jag dör. Det var verkligen ett perfekt väder ute och att prata med sig själv i telefon är också bra för då får man ju dem bästa svaren. (Jag kan inte skilja på de och dem, hemska öde)
Sedan skådade jag Hundhotellet (en mystisk historia) och den var riktigt bra. Har aalltid velat se den och fick chans till att göra det idag. Nu har jag ju lov så jag måste arbeta matte varje dag för att jag är jag och lite... udda.
(Vet inte varför, men min hals blir tjock och mina ögon våta när matten slinker in i något samtalsämne, så jag avslutar matematik-sammanfattningen med att jag tydligen inte måste byta skola, tomma hot och sånt där.)
Och sedan åt jag en osedvanligt god middag, räkpasta är min nya favoriträtt. The taste of heaven.
Ja, sedermera är jag jävligt ensam fast det gör liksom inte så mycket. Jag får oftast ut ganska mycket på att vara ensam för att jag kan roa mig själv. Jag passar både in i grupp och ensam fast helst inte två och två. Inte för mycket två o två, då kvävs jag. Fast ibland är jag dålig på att få ur mig det jag vill ha sagt, så det resulterar i att jag bara gör som alla andra vill med en suck och verkar frånvarande och distraherad (alternativt sur enligt vissa som är ouppmärksamma kring hur jag känner när jag alltid måste göra som alla andra vill och inte få bestämma själv).
Ja, det har gått cirka en-två veckor sedan jag var i Falun. Och jag har fortfarande inte letat slash hittat min vackra kamerasladd. Och jag har verkligen LOVAT mig själv att jag ska sluta äta kakor & chokladbarer & onyttigheter. Det har inte gått så himla dåligt faktiskt, måste medge att jag allt är lite stolt över mig själv! Fast det är himla jobbigt när min mage skriker efter föda och i fredags kändes det som att jag skulle tuppa av vid stationen i Spånga för att jag var så hungrig. Jag såg svarta linjer under ögonlocken och att mitt fotfäste inte alls var så stadigt som jag trodde att det var. Hur jag gled bort lite mer för varje sekund och att det var lite svårt att hänga med i vad mitt sällskap talade om.
-Jag vet att du vill ha, säger en kompis och viftar liksom med choklad framför mig.
- Jag vet inte... Det är ju ditt, känns ju liksom dumt att ta.
- Men ta bara herregud, du måste ta för dig nån gång. Det är ju bara en liten en. Jag vet att du inte skulle äta sånt... men det ska ju inte jag heller men gör det ändå. Grejen med dig är att du vågar aldrig fråga fastän du vet att du får. Om du vill, vilket jag vet.
*Tvekar och önskar att hon inte hade köpt så himla mycket choklad*
-Åh... okej då, bara en liten, då.
Jag åt nog tre. Fast en mådde jag illa av så den slängde jag bort (förlåt). Mår illa nu när jag äter massa skit för jag vet var allt sätter sig. Jag kanske VILL vara nyttig, jag vill inte få jättemycket löst sladdrande fett som hänger här o var för om fortsätter äta så som jag gör ungefär nu kommer jag att bli så. Tjock, jag kommer fan bli det. Och jag vill inte få ännu sämre självförtroende och ännu ett komplex med mig själv. Jag vill vara jag, och jag är inte tjock. Min personlighet platsar inte in där, jag... jag har inga ord, riktigt, men det är inte jag.
Jag vill se på Skins. Bra att jag bytte ämne, djävla himmel o pannkaka. Jag hade inget vettigt att säga iallafall.
Jag vill vara lite speciell. Fast sånt kanske ligger i generna, och jag vet inte vilka gener jag har ärvt eller vilken ögonfärg jag har ärvt för jag är ändå adopterad så whatsoever.
Åh, jag vill verkligen ladda över bilder men nej nej. Får nöja mig med gamla bilder från förrförrförra veckan. Ve och fasa.
(Åh, Trolltider. Den bästa julkalendern genom alla tider. Tröttnar aldrig någonsin. Och nej, jag har inte sett Till Vildingarnas Land än. Men det vill jag gärna eftersom att jag älskade den historien när jag var liten.)
Jag redovisade min stol inför HELA klassen i fredags, och mitt hjärta grillades i halsgropen och det fladdrade ansiktsburkar i mina fingrar, hela jag blev ju självklart dallrig men stenhård samtidigt så jag var extremt nervös. Men eftersom att jag är så djävla grym, så spelade jag säker och modig. Det löser sig alltid, lite skådespeleri och badabim-badabom du är cool och chill, all of the sudden. Capische?
Ja, jag är oerhört stolt över mitt mästerliga uppträdande även fast jag trodde att alla genomskådade mitt dåliga spelande. Men det verkade som att jag gjorde bra ifrån mig, rodnade eller stammade inte en enda gång. Och jag är verkligen en stammare ibland, när jag ska berätta om något tappar jag bort mig och hamnar i min hjärna och i min hjärna är det ständig aktivitet. Så då blir jag lite svamlig och oförståelig. Så nu över jag mycket på att tala ren och korrekt svenska, artikulera och formulera mig själv som en riktig fullflärdig förnäm stockholmare. Fy farao, jag borde ha en egen Tora Holm, hon skulle hjälpa mig med mitt talesätt och öva bort mitt pubertala djävla svamlande. Hujeda, vilken osis jag har som inte kan hålla reda på mig själv, eller tider eller hur jag går. Jag kan aldrig gå rakt, jag kan aldrig hålla koll på mig själv när jag överanalyserar.
Jag målade dessa för några veckor sedan när jag var nattligt trött. Dålig kvalite för att jag fotat. Dålig inspiration för att jag blivit trött på att alla sagt åt mig att sluta rita hela tiden. Det skrämmer mig, allt som jag var duktig på förut, alla dem talangerna tappar jag bort för att jag inte får kladda ner och klottra sönder mina loggböcker eller fokusera på det viktiga och inte bara sitta och skriva massa noveller och historier bara för att det är underhållande.
Fan vad jag är tråkig, hemsk tråkig.
Äsch, jag har lockat håret idag för första gången på jävligt länge och har en ilsken orkester min mage. Ont.
Hoppas jag fick bra betyg på min unika lilla stol, prydd med värdefulla detaljer och målningar av mig själv. Det var det enda riktigt fina med den lilla pallen, eftersom att det inte går att sitta på den. Eller luta sin tyngd mot den. Men ändå, det är ju trots allt en stol och vad ska man med en stol till? Man ska knappast sitta på den, det är ju befängt. Rent nonsens, en stol är minsann en njutning för ögat och den som säger emot mig har alt fel. En stol ska vara snygg och konstig. Vad är egentligen snygg, kan man ju fråga sig. Jo, ta en titt på denna snygging så får ni iallafall ta del av min "snygga" syn på snygg. Simma lugnt!
Adjö,
A
Sigh no more.
Som alla mornar försov jag mig, tappade bort hörlurarna men jag sprang för första gången under tjugohundraelva till bussen. DET NI!
Nitton komma sex grader stod termometern på men att värma sig i en buss går väl också an. Fast jag hade tårar i ögonen hela vägen till stationen, ett sådant misslyckande, en sådan jävla människa.
Och så smsar Emmy mig från ingenstans. Tänk om hon skulle hoppa fram från ingenstans och hälsa på, tänkte jag då och blev lite entusiatisk. Och så, väl på tåget dyker hon upp och förgyllde min morgon lite. Jag har saknat henne och att se henne och Hanna tillsammans känns ända in i mina vener, för dem två är någon av dem som betytt mest för mig under dem senaste två åren.
Kakor konsumerades och även fast jag kände tårarna brinna bakom ögonlocken så tänkte jag ändå FÖRSÖKA göra det bästa av dagen, kämpa för allt. Mig själv är mitt allt.
Jag fick hjälp i matten och klart att det var riktigt jobbigt, jag vill bara gråta ur all min frustration och kasta papprerna ut genom fönstret för att frustrationen tär så jävla mycket på mig, mina krafter räcker nästan inte till i matten men när man kämpar för sitt allt och måste bevisa för alla att man visst är stark så får man som vanligt bita ihop käkarna och blunda bort vredestårarna.
Och ikväll åt jag middag hos pappa, var lite skumt i början som vanligt, men nu försöker vi bygga lite igen, bygga upp lite vardag och åtminstone lite gemenskap och lite familjkänsla. Pannkakor som alltid på torsdagar hos pappa.
Pannkakstorsdagar plus diskussioner huruvida jag platsar på estetiska linjer (frågetecken) och media i gymnasiet och lite dryga syskonkommentarer här o var.
Jag har verkligen försökt plugga matte på eftermiddagen nu och det gick helt okejokej.
Min vackra stol är äntligen målad och klar och så fin, så jävla fin.
Och lagad, ack ack.
Fast självklart har jag huvudvärk nu. Och det är endast för att jag sitter under täcket med en cancerframkallande laptop i knäet. Mysigt, för jag skulle gärna vilja sova men när datan väl är på har jag ingen jävla tanke på att ens stänga ner den. Och jag träffade Daniel Paris också, iih. Han var minsann lika trevlig och gullig som på sin blogg och i teverutan. En speciell människa, han. Jag skall allt berätta om det imorrn, för mitt huvud sprängs snart.
Och ja. Jag är forever bitter.
Men jag har pengar, äntligen. Jag ska köpa lyckan, o lycklig är han som har en sådan vän -
Skoltrött och det borde sättas in en bild bredvid ordet misslyckande i lexikonet på mig, för så känner jag mig.
(Jag vet allt vad jag pratar om, för jag - du - ger inte mycket. Hela jag är som en lång iskall vinter.)
Nej jag är fan trött. Måste juica upp mig och sova. Pigg ska jag vara imorrn. Jag ska prata inför hela klassen och jag tänker inte dö. Herregud, jag har känt dem i två år.
Adjö, ska snart nån gång tåga runt för att köpa lite kläder och fin musik för mina ovärdeliga sedlar!
A
Jag finns här för dig.
Tjohejsan svejsan!
"Kan. Ingen. Inse. Att:
Kärlek är ett sammansatt ord, med sex bokstäver, fyra konsonanter och två vokaler.
Kärlek är något vi själva fantiserat fram för att låtsas att vi inte är så ensamma som vi egentligen är. Själsfränder och tvillingsjälar; det finns inte.
Man kan nog älska någon. Men det är inte kärlek.
Kärlek är patetiskt önsketänkande och slöseri med tid.
OCH VEM FAN GÖR EN ALLA-JÄVLA-HJÄRTANS-DAG? VEM SKAPAR NÅGOT SÅDANT LÖLJIGT?
NI ÄR BESATTA AV PENGAR, MÄRK MINA ORD, EN SÅDAN DAG ÄR ENDAST TILL FÖR ER ATT TJÄNA IN PENGAR GENOM VALENTIN-KORT, PRALINCHOKLAD-ASKAR, GOSIGA FLUFFIGA LEKSAKER OCH BLOMMOR.
BAH, jag ska minsann tala om för er att Alla-Hjärtans-Dag är minsann en vanlig arbetsdag, och den som säger emot får smaka på heta potatisar.
Så förnedrande genant att gulla med sin pojkvän och gulla med sina mysiga tjejvänner på gulliga tjejmiddagar och gulliga små fekkes och shoppa gulliga små lill-lördags-outfits och gulliga one-pieces till gulliga events och gulliga myskvällar med gulliga pojkvännen etc.
Gull=knull you. "
Förra veckan var vi ju som sagt uppe i Falun, otroligt bra och jag ska posta en sammanfattning om den. När jag orkar, vilket kanske inte ens händer. Äsch, vi får se.
(JAG HAR FÅTT EN SYSTEMKAMERA!!!!!! Äntligen. Eller jag fick det i fredags, lycka på det.)
Nu är jag bara allmänt förbannad och upprörd just nu. Igår låg jag i söngen på natten och grät under täcket för att... jag var rädd, och förstod att jag var ensam och misslyckad.
För någon dryg timme sedan eller så kom mamma in i mitt rum.
"Har du redovisat matten?"
Nej, det hade jag inte men det står ändå att jag ska göra det denna vecka så vad gör det om jag bara redovisar den efter sportlovet? (Jag har otroligt svårt för att ta tag i matten visserligen och är usel på att räkna osv)
Då får hon utbrott och massa skrik om att nej, det spelar inegn jävla roll vad du säger eller tycker nu, Andrea redovisar inte du på rfedag; då BYTER du skola.
Hur fan tänker hon? Visst, mattestödet går jag på men förihelvete vi sitter inte ens och jobbar med stegen på stödet? Läraren går igenom steg som jag inte ens är på än och så har vi prov ibland. Ja, så ligger det till och självklart blev jag upprörd på mamma och försökte förklara att det var en omöljgihet att hinna färdigt med ett piss-steg på bara två dagar. Men nej.
Ingen lyssnar. Hon vill inte ens hjälpa mig för att hon säger att hon inte kan. Hon vill inte ens försöka. Och jag önskar att jag hade en egen lärare i matten, som kunde hjälpa mig att ta tag i allt och gå igenom allt så att jag inte blir frustrerad utan förstår och LÄR mig. Tårarna bara sprutade och jag välte stolar och pennor i fönstret sulades och jag skrev fina små ord som DÖ på min vita dörr. Men det finns ingen som vill krama mig, eller trösta mig längre när jag hyperventilerar i en darrig vrå. Därför hatar jag kramar.
Mjölkpaketet hånar mig;
"Man kan aldrig kramas för mycket"
JO DET KAN MAN VISST
Och så vägrar mamma låta mig gå på båda Håkan-konserterna. EN måste jag välja utav dem.
Jag får panik, jag klarar inte mer bråk just nu med allt om ingenting och så tänker jag mig att någon ska komma och trösta mig, det är ingen fara, det ordnar sig, men min framtid är redan här. PRAOen är borta och gymnasiet har jag ingen aning om vart jag ska leta.
NU vill jag vara liten och ynklig, få vara tillåten att bli lugnad och få tillåtas att vara arg och ledsen och få släppa all stress och få bara vila.
Och så är det något fel med mina äckliga tänder (ingen smärre nyhet), tandläkaren drog i mina kinder och riktade ljus i min gom och så måste jag tydligen operera mina käkar om jag skulle vilja ha fina raka tänder.
Nu är jag bara så stressad att jag inte kan tänka och så upprörd att det är hemskt svårt att jobba.
(Ja, jag är en tönt och mina ögon svider för att mascaran har kletat in sig i mina tårar som jag inte ville låta rinna ner inför alla förut och mitt pluggande går förjävligt ikväll fast jag kämpar på med svenskan och det är grymt bra tycker jag)
Jag är lite jävla trött på vinter ensamhet inuti odrägliga mjölkpaket ouppnåeliga MVG:n
min fulhet.
(En skärmsläckare kan va' bra o ha
Caroline af Ugglas värmer min da')
Okej, nu äro jag inte lika arg och skräckslagen längre, mest lite småsur och pissed-off-låt-mig-va-ensam-männ'ska.
(Nu som alltid så skjuter mamma bort att vi precis bråkat och vill att jag ska va social och artig och Gud nåde mig om jag ignorerar henne vilket jag gör och vilket hon skiter i men jag vill skita i allt fast jag ska ändå kämpa vidare, för att jag är så jävla grym och smart och stolt och stark. Ja, och ingen kan ta det ifrån mig, ingen kan få mig att byta skola. För jag ska kämpa för - allt)
När mamma äntligen åker härifrån till Pappa bort till min brors flickväns föräldrar så kan jag gå ner i köket och brygga mig själv en proteinrik kopp te. Kommer bli skönt, för jag dricker oftast te efter att jag har gråtit och skakat. Det lugnar och värmer, som en blöt kram fast inuti kroppen.
Helt och fullt kan du aldrig bli min. För aldrig kan jag, och aldrig ska jag träda in i ditt skinn
Nu känns det som så, att dem bästa tynar bort. Eller, rättare sagt, att alla dem bästa redan är borta.
De ger sig av, de dör, de vill inte prata med mig längre, de känner mig kanske inte alls, inte över huvud taget.
De kanske inte ens fanns i begynnelsen, vem vet det nu när de redan är borta.
För det skulle vara så skönt att få gråta lite nu och då ska det också komma någon som tröstar mig och säger att jag får gråta, att det inte är en skam. Någon som trotsar mina ursäkter till varför vatten silar ner som askdroppar mina ögon, någon som förstår att jag bara inte är helt lycklig, någon som bara vill vara med mig för att dem helt enkelt vill det. Och inget annat.
(Men så blir det aldrig)
(Jag konstruerar en stol i BoF:en igen, olyckligtvis, och den är associerad med bruden däruppe och lite kort och såna grejer.)
Och så sitter jag och tittar på filmer med Allan Edwall. För att han är en utav Sveriges bästa skådespelare och så är det. Jag önskar att jag hade en morfar. och jag önskar att Allan Edwall skulle bli min morfar. Eller min farfar, för det har jag inte heller. Men mycket vill ungarna ha nu för tiden och ungar borde lära sig att veta hut, dem har mat och tak över huvet. Nog borde det räcka. Humbug.
Och så dog Per Oscarsson och sedan dog Lena Nyman. Och jag har inget bra att lägga till där, fastän jag ville att dem skulle stanna kvar. Jag ville inte att dem skulle dö för att jag vuxit upp med dem i tv-rutan och deras röster sprakande ur högtalarna. Men dem är ju bara människor, det var dem från början och nu sitter dem inte kvar längre. De kanske bara var gnuggisar, man kan skrapa eller gnugga bort dem med lite vatten och tvål och dem kan flagna bort med tiden.
- Det är bara låtsas-tatueringar, du är inte lika cool längre. Bara så att du vet.
(- Det där är min leksak, Tore, han är en krokodil och undrar om han får o lov o skita i din hand?)
Det var också kaosartat idag, snön var nog en meter hög om inte mer än så och skolan var inte att tänka på. Ingenstans kom man, så hemma blev jag med en massa filmer, te plus choklad = tjockisdag och snö innanför skinn-imitation kängor.
Hoppas för fan att det är löst tills imorgon. Jag har redan bestämt mig utan återvändo att jag ska till den där boksigneringen och jag ska träffa John Ajvide Lindqvist. Punkt och slut. Även fast jag inte hittar och även fast jag är jätte-mega-super-nervös så ska jag inte välja att sitta hemma och vara trygg och tråkig. Jag hatarhatarhatar det, för min vardag består nästan bara utav dessa mellandagar. Och jag hatar verkligen vardagliga mögliga mellandagar. Snart börjar det väl växa mossa på mig, om jag stannar kvar här länge till.
Mitt sociala liv är handikappat nu och jag skulle nästan vilja börja med något. Börja om med något nytt, kanske dansa. Kanske inte. Kanske återuppta min banandoftande gitarr. Kanske för en gångs skull, lära mig hur man spelar munspel PÅ RIKTIGT.
Men jag har åtminstone satt mig ner med spretiga penslar och svarta ELLE muggar fyllda med vatten, pastellfärger och sedan lite skrynklade papper. Jag har åtminstone börjat måla igen.
Och tyvärr skymtar jag min lilla klassresa, som bär av på måndag.
MEN HALLÅ stopp o belägg dit vill jag inte. För där blir jag femton år och där blir jag... jag vet inte. Men där vill jag inte vara. Jag vill vara själv, i en egen lägenhet nånstans i centrala Stockholm, runt tjugo-strecket med en stabil ekonomi och en egenhet. Jag vill vara egen, och jag vill inte hela tiden jämt behöva förlita mig på min familj eller vänner. Jag vill inte bo ihop med massa andra, familj eller vänner. Jag vill bara växa upp.
Skaffa mig ett eget liv och sedan börja göra något av det också. Jag har förberett mig för det i fjorton snart femton år nu och det räcker för jag är mogen och redo och trött på att alltid hela tiden förbereda och planera. Det är inte jag, jag tänker och gör. Inte planerar, förbereder, väntar, rullar tummarna, samlar ihop mina papper, rättar till glasögonen, harklar mig, borstar bort lite dammkorn här o där och sedan med möda faktiskt gör något av mitt liv.
Nåväl, DET KOMMER, som alla säger. Livet kommer. Allt kommer. Det kommer.
Ja, men kom då för fan
(Jag är påväg, lugna dig)
Nej, jag orkar inte stå här som en idiot och trampa på ett och samma ställe KOM
(Kom säger dom, kom säger dom alla)
Men kom igen
(JAG KOMMER INGENSTANS, MIGUEL)
Varför inte
(Jag litar ju inte på dig, du är en främling jag går hem igen och kommer igen om ett par år NÄR DU HAR MOGNAT TILL DIG)
Jaha var sån då Tore
(Det är så jag är du får ha lite tålamod, min vän)
Ha ett bra liv Tore
(KALLA MIG INTE TORE, TORULF ÄR MITT NAMN)
Förresten är jag trött nu och mitt huvud gör en massa ont ont. Och så ska jag se Hundhotellet (en mystisk historia) snart. För den typ krockar med mig på något sätt och jag vill se hur det går, om smällen blir stor.
Så detta blir ett adjö?
Nej, ett varväl, min vän.
-Varväl-
Förresten funderar jag på varför en korp är som ett skrivbord.
Medan ni klurar på den gåtan så ska jag ta o koka min fjärde kopp te.
The boy with the thorn in his side.
Åh nostalgi, vad vore man utan den.
( Jag duger inte. )
Mitt liv är grått blått isigt disigt mulet halt grusigt och jag kan inte göra mycket åt alting.
När kommer våren hit igen?
Något gngaer i mig och jag kan absolut inte klura ut vad det är.
Jag kan aldrig vara fullkomligt glad, verkar det som. Och jag är trött på att vara trött, nu.
Så adjö och god afton fan imorgon är det morgon och en ny dag och jag är trött på det.
Oh, no and everybody's got to live their life. And god knows I've got to live mine, I've got to live mine.
Förresten fotade jag min allra första vattenbild, klart man måste få prova på baskunskaperna om man sedan vill kunna fotografera Professionellt.
Mina fina naglar förresten. Glittrigt-hare-rama-krishna-kosmos-Di-Leva-discofunk- inspirerat. Typ.
HAHA! Jag har alltid trott att Pippi varit ett sådant där evil-exorcist-soulless-ginger-barn. Följ bara bildspelet nedan, så ska ni få se...
Mobbing och besprutning mot oskyldiga barn på högsta nivå.
Här ser man ju tydligt hur hon terroriserar en oskyldig stackars åldersbestigen expedit.
Vems jävla arm har du kapat nu då, din helvetes unge?
Typ nån orch-snubbe som Pippi börjat skolka med. De hänger och tjyv-röker på rökrutan, med alla tuffa balla elever på Norra Flygeln.
Hms, min humor kan fan inte sjunka lägre än såhär tror jag.
Dit ska jag. Kanske. Förmodligen. Förhoppningsvis. Möjligen. Vem vet.
Jag är en opålitlig människa.
En oduglig människa.
Jag blir minsann aldirg nöjd med mig själv. Aldrig.
Adjökens
Let the wrong ones go, they cannot do what you want them to do.
HEJ HEJ HEMSKT MYCKET HEJ,
kära kamrater.
Intressanta skeenden yttras icke i min värld. Ska möjligtvis träffa John Ajvide Lindqvist på lördag i stan och få mina böcker signerade * FLÄMT FUCKING DÖR FLÄMT*. Får se hur det blir med det. Nej men åh, han är så dystert rolig, jag älskar hans ypperliga indie hemmagjorda videos. Och så gillar han ju Morrissey och allt. Dock har jag fan inte råd med hans nyaste samling, " Låt dem gamla drömmarna dö".
Tragiskt. 
Fast jag redovisade stammade och rodnade idag, steg arton var det och jag klarade det mesta galant men var nervös såklart. Så det blev lite rödblommiga kinder när jag snubblade på uttalen och när alla små-fisiga-fjortis-nittiosjuar glodde på mig och lekte rövare.
Kan inte inse, att jag måste, absolut måste skridskoåka imorgon. Helvete heller!
Nog om det. 
Förresten är "Människohamn" jättebra, och jag skriver som en kratta denna afton men jag kom nyss in och mina istappar vill inte tina upp igen och lyda mina befallningar, skriva med ett lite större ordförråd. Min vokabolär är sämst.
Jag är sämst.
Jag duger inte. Jag kan minsann aldrig bli nöjd.
Jag vill inte fylla femton.
Jag vill inte bli firad av någon i Falun.
Jag vill inte.
Jag vill släppa taget om allt det felaktiga, tatuerat in bakom ögonlocken, men det går inte.
JAG-DU-GER.
INTE.
Fuck this shit.
Adjö
P.S. Jag fick ingen praoplats på Svt eller diverse tv-stationer. Så jag får praoa på Coop Forum istället. Flashigt, var nog ordet. Ja. Ljuvligt. D.S
What's the point of doing anything if you'll never notice.
Jag är dum i huvudet.
Snälla. Kan någon jävla mäniskovalp komma hem till mig på Klaverstigen och slå mig, rakt i ansiktet och tvinga mig att skriva min bokrecension?
Jag klarar det inte, självdisciplinen tvingas inte fram av mig själv och jag ska försöka hålla mig fåordig, om det nu ens går;
Kom hit och ge mig en hård jävla örfil bara. För det förtjänar jag. Man ska vara god mot sig själv. Men nu är jag självond. Och det fungerar inte så. För det finns inte ens ett ord som heter så. Bajs.
Jag är en osymptatisk lat envis känslokall oduglig protesterande överkörd idiot. Punkt slut och the end. Hejdå med er, era sabla pottfiskar.
(Everybody is stupid and so am I)
Så nu ska jag dricka te helt onödigt jag är rätt så onödig men hejdå då för nu ska jag studera hardcore english.
Good bajs!
The rox in the box.
Herregud. Vilken jävla överdos av nostalgi.
Ljuva femtiotal!
Men dock så skrämmer den australiska saken både mig och Cassie.
Hey Scenesters!
Kika på den, mina kära kamrater. Alltså om den där länkfittan tänker samarbeta med mig. Som den såklart inte gör. Förmodligen. Åh.
Äsch, jag prövar och ser hur det går:
http://open.spotify.com/user/kevlarheart/playlist/0rdUSRfUhNvSBCE50bNB84 Nåt nytt nåt lånat, nåt gammalt c:
Adjö!
Let go let your skin show. That you've been in the sun today.
HEJ HEJ ERA BAJAMAJOR,
och jag anar att visst visst har jag minsann (citerar Håkan) ramlat kär i någon som inte ens vet vem jag är, knappt vet mitt namn. Najs på det. Ursäkta, felstavning BAJS på det menade jag.
Redovisade svenska steg arton och hamnade på VG/MVG nivå for yall whom did'nt know that! Såååå ytterst nödvändigt att lägga till det i mina annars så poetiska och djupa inlägg. Verkligen, måste jag säga. 
Det mesta går bra. Dock äro jag icke lycklig. Men inte olycklig. Eller. Mja, visst är jag olycklig ibland. Men inte ofta. Det är liksom Otillräckligheten som slår ett omskakande atombomb-slag i magen. Så hårt så att man viker ihop kroppen som ett pappersflygplan, ögon blanka och glansiga och allting snurrar runt runt runt och så ligger man utsliggen på marken och bara tjuter. Fast tyst. Man tjuter invärtes, imploderar inifrån och välkomnar dem mentala sammanbrotten med en mega dunderfest. Fast aldrig visa det utåt, vänder på ett blad (citerar dock Konungen nu) och beter sig som ett rent jävla barn.
Jag tänker tragiska magiska sagolika tankar " Jag är grym!" "Jag klarar fy fasen detta" "Jag är stark, uthållig jag ska äga ut alla och stänga av känslorna" " Jag duger!"
JAG - DU - GER.
Jag duger.
Ibland.
Men alltså ÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Helvetes jävlapiss farao och jag bankar på dörren för NEJ jag vill inte öppna den för någon den ska vara stängd och jag tänker fanimig ICKE jag meddelar jorden och anropar Amor eller vafan han heter att jag INTE ALLS. Inte alls, att jag blir kär. I någon som jag knappt känner.
Jag kände han. Ja, jag kan nog allt med lite såndär påfågel-stolthet påpeka att jag, med lite nöd hit och lite näppe dit, kände honom. Han pratade med mig förut. Men bara ibland.
Och FAKTISKT, mina kära vänner så fick jag en lättsam vänskaplig kram av honom också. Den du.
Kan ingen förstå då att jag inte nu inte idag eller om två veckor heller, när vi ska bege oss till gamla nötta Falun i en hel vecka, att jag inte är med på detta. Nej, jag hänger inte med i kärleksflödet, den där lilla ån som rinner fram och alltid håller sig i rörelse. Jag vill inte vara en droppe i den ån. På vintertn stelnar ån. Och fastnar i något sorts mitt i mellan, ett lidande att jämföras med Den Unge Werther. Ån fryser ihop, drar samman alla molekyler eller atomer och baskilusker och dör lite.
Det är fint. Så nör man trycker Dr Martens-sulorna mot den frysna glitterpoppiga bäcken kan man höra hur den krasar och gnisslar. Hur allting spricker för det är inte sten, det är bara fruset vatten. Förstelnade kärleker som väntar på någon påhittad gud som skall frälsa dem upp ur den isande jävla skärselden eller nåt sånt.
Det är fint att känna hur någon annans naiva kärlekstankar kraschar mot marken och dör lite.
Fast den där någon annan. Det är nog ingen mindre än jag.
ÅÅH.
Så, jag måste bara få släppa ut min avsky inför mina osammanhängande Alexandra Nilsson aka Kissie texter.
Jag låter som f11 Misa, nybliven poet som tror hon vet något om allt och kan allting om inget.
Oh, attan alltså att Lissie har fått möta the fabulous Daniel Paris himself!
Se, Daniel. Haha, en fjortorn-snart-femton flicka med osammanhängande tankar hyllar dig. Finfint.
Jag skulle allt vilja träffa dig. OH. Caroline af Ugglas med. Jag bor ju ändå i Kungarnas (S) Ängar, och jag en fågel viskade i mitt öra för ett fåtal år sedan att du också bosatt dig här. Min pappa och min lilla bror John har ju för farao sett henne.
VARFÖR INTE JAG?
FÖRRESTEN så är the Cribs makalöst underbara. Och jj.
Kika in på spotify för där ligger dem och dammar lite. Tydligen bara jag som tittar till dem lite, ibland o ibland.
Och åh. jag köpte Edward Scissorhands och Elina som om jag inte fanns på coopan. Allvarligt, där har vi äkta kvalite. För att inte tala om kvantite, vilka skådespelare!
Riktigt fina filmer, och några av dem bästa scenerna också. Och jag har nyligen lärt mig själv hur man trixar in videos in i bloggen frå youtube. Coolt ju!
Jag är grym, grymmare än dig. För nu ska jag pluggplugga engelska. Självmant, så att jag kan redovisa imorgon.
Ajökens!
