mittprivatamoln

Hej hej kära läsare!  (Typ en människa)




Som alla mornar försov jag mig, tappade bort hörlurarna men jag sprang för första gången under tjugohundraelva till bussen. DET NI!

Nitton komma sex grader stod termometern på men att värma sig i en buss går väl också an. Fast jag hade tårar i ögonen hela vägen till stationen, ett sådant misslyckande, en sådan jävla människa.

Och så smsar Emmy mig från ingenstans. Tänk om hon skulle hoppa fram från ingenstans och hälsa på, tänkte jag då och blev lite entusiatisk. Och så, väl på tåget dyker hon upp och förgyllde min morgon lite. Jag har saknat henne och att se henne och Hanna tillsammans känns ända in i mina vener, för dem två är någon av dem som betytt mest för mig under dem senaste två åren.
Kakor konsumerades och även fast jag kände tårarna brinna bakom ögonlocken så tänkte jag ändå FÖRSÖKA göra det bästa av dagen, kämpa för allt. Mig själv är mitt allt.

Jag fick hjälp i matten och klart att det var riktigt jobbigt, jag vill bara gråta ur all min frustration och kasta papprerna ut genom fönstret för att frustrationen tär så jävla mycket på mig, mina krafter räcker nästan inte till i matten men när man kämpar för sitt allt och måste bevisa för alla att man visst är stark så får man som vanligt bita ihop käkarna och blunda bort vredestårarna.

Och ikväll åt jag middag hos pappa, var lite skumt i början som vanligt, men nu försöker vi bygga lite igen, bygga upp lite vardag och åtminstone lite gemenskap och lite familjkänsla. Pannkakor som alltid på torsdagar hos pappa.
Pannkakstorsdagar plus diskussioner huruvida jag platsar på estetiska linjer (frågetecken) och media i gymnasiet och lite dryga syskonkommentarer här o var.

Jag har verkligen försökt plugga matte på eftermiddagen nu och det gick helt okejokej.
Min vackra stol är äntligen målad och klar och så fin, så jävla fin.
Och lagad, ack ack.

Fast självklart har jag huvudvärk nu. Och det är endast för att jag sitter under täcket med en cancerframkallande laptop i knäet. Mysigt, för jag skulle gärna vilja sova men när datan väl är på har jag ingen jävla tanke på att ens stänga ner den. Och jag träffade Daniel Paris också, iih. Han var minsann lika trevlig och gullig som på sin blogg och i teverutan. En speciell människa, han. Jag skall allt berätta om det imorrn, för mitt huvud sprängs snart.

Och ja. Jag är forever bitter.
Men jag har pengar, äntligen. Jag ska köpa lyckan, o lycklig är han som har en sådan vän -








Skoltrött och det borde sättas in en bild bredvid ordet misslyckande i lexikonet på mig, för så känner jag mig.
(Jag vet allt vad jag pratar om, för jag - du - ger inte mycket. Hela jag är som en lång iskall vinter.)

Nej jag är fan trött. Måste juica upp mig och sova. Pigg ska jag vara imorrn. Jag ska prata inför hela klassen och jag tänker inte dö. Herregud, jag har känt dem i två år.

Adjö, ska snart nån gång tåga runt för att köpa lite kläder och fin musik för mina ovärdeliga sedlar!

A