mittprivatamoln

Hej i världen,

här sitter jag och det mesta luktar hummus. Illa alltså.

Skoldagarna passerar och dem passerar med flyt, inget särskilt må hända där men i radhuset stramas spänningen åt allt hårdare, man vet inte riktigt vem som är vem längre och en iskall vinter råder därinne. Stormen tycks bara ha börjat, med det sagt.

Det mesta är väl inte så farligt, men jag, inte man, blir trött på enkelhetens vardagar som sipprar in genom ena örat och ut genom det andra. Inget att minnas, ingen att längta efter, inte någon att tänka på och inte något särskilt alls att se fram emot.


Är rejält med trött på samma gamla skola och samma slitna klass, alla är mest trötta och småflabbar åt sega skämt. Tjafsar om riktigt onödiga bagateller med handledaren och beter sig alldeles onödigt barnsliga. Man blir så trött bara, ibland.


Och det gör inte ont, det kan jag inte säga. Men det är ingen omfamnande känsla riktigt, den där självömkan när jag ser han som är så Fin och Som Har Allt och som är Så Otroligt Snygg gå förbi mig och inte ens... vända huvudet åt mitt håll. Inte ens vrida det, inte lite. Inte alls.

I hans värld existerar definitivt absolut aldrig någonsin jag. Det här var väl tråkigt, kan man säga.

Hummus som fan, ja det STINKER verkligen apa om allt som har att göra med det. Jag tänker i vilket fall inte agera beundrare, jag kan allt klara mig utan sånt. Men han känns lite som apan som liknar mig och det är ju så himla fånigt, allt. Nej, jag kan inte sätta ord på hur det känns för det känns inte så mycket.
Och det är nog bäst att behålla allt så, att stanna kvar i det ytliga. Annars kan jag sätta mitt ord och min högra fot på att jag är fast i det där... ja, den Olyckliga Kärleken.

(Jag vet var han har sitt djupblåa skåp. Och det ligger inte bredvid mitt.)

Och så går dagarna, in genom dörrarna och blickar genom flottsmutsiga fönster med utsikt mot dem rusande tågen.
Ut med hunden, isande kyla och konversationer med mig själv i telefonen, in med hunden.

Till skolan, samma nötta skola, med samma nötta människor i nya skepnader och former, osammanhängande meningar och pennor utan udd, fniss åt det mesta och sen hem igen.

Och det är ingenting att revoltera emot, ingen att sätta sig emot och jag är inte unik eller utstickande där. Jag finns mest bara. Och klantar till det lite. Hujeda, men det fungerar. Längtar dock till det där Livfet with a capital L.

Imorgon så minns vi Förintelsens dag, en man som överlevt nazi-tidernas grymma herravälde skall föreläsa för oss stirriga prepubertala ungdomar och förseningar är oacceptabla.
Jisses, hur skall detta sluta?

Jag och Cassie upptäckte förresten apropå ingenting att Andie egentligen är riktigt fult.
Fy och fasa mitt namn är fult och jag hatar egentligen det men jag är alltid Andie och så kommer det alltid vara, så jag kommer inte undan fula vokaler och konsonanter, fjantigt ihopslängda med varann till en klibbig sörja. En del av mig äro mitt namn och det är oundvikligt. Jag accepterar allt det, jag är en del av det. Men nog om det, det var bara något jag kom på och ville anteckna eftersom att om inte jag påpekar och analyserar mig själv kommer ändå någon annan göra det. Och jag hatar att bli analyserad.


Och så försöker jag plugga, två steg ska redovisas om två dagar och jag skjuter undan dem där tankarna som får mig att känna mig helt jävla hopplös och otillräcklig och ska bara bli klar med allt tills på fredag, jag tänker inte hamna efter igen för det orkar jag fanimig inte något mer.

Nu är det mesta som spelas Per Gessle, Patrik Isaksson och Lars Winnerbäck och jag har förberett en liten prydlig hög med svenska filmer på datorn som skall beskådas och analyseras av mig inom en snar framtid.

(Nej, det är faktiskt inte töntigt att lyssna på Per Gessle. Han är en klassiker sen jag var åtta år och jag brukade sitta i bilen på väg till mina ridlektioner och hålla i Mazarin cdn och sjunga med i låtarna. Det var väldigt fint, och i femte klass satt jag med gitarren på mitt rum framför stereon och lyssnade på Mazarin och försökte hitta ackorden och sjöng med gjorde då också. Fast med slutna ögon. Det måste vara något av det mest pinsamma jag gjort, sjunga med i låtar med gitarren och slutna ögon. Damn.)

Patrik Isaksson har jag alltid gillat, och jag minns när vi hade någon Absolut Hits skiva och jag kan ha varit fem sex år då och Kent var med på baksidan. Jag var jätteosäker då, var Kent ett band eller en artist? Var det Patrik Isaksson, det lät som han.
Och tänk att jag minns det där, det borde ha suddats ut med tiden men det kanske är skrivet i bläck? Kanske har det en mening, kanske kommer det ha en stor betydelse för mig om tjugo år? Äsch, jag brukar minnas massa konstiga bisarra helt onödiga ting från barndomen som bara jag minns och ingen annan och det är väl inga konstigheter må jag anta.

Förresten måste jag berätta om Fröken Sverige, som jag såg. Först en gång hos Lisa, sedan ännu en gång för måhända två dagar sedan?
Den är riktigt bra men jag såg den två gånger och den var en aning rörig, många ämnen sammansatta i samma film och jag förstod lite mer andra gången jag såg den. Fast det kanske var för att första gången jag skådade filmen så var det mitt i natten.

Och, pinsamt nog, måste jag fan erkänna att jag fick en crush på Jens i filmen.
Leo Hallerstam, du som spelat Jens, jag vet inte om du har samma frisyr nu som du har i filmen men jag förmodar att det inte är så; snälla snälla du var så jävla snygg i den frisyren, jag kollade egentligen andra gången på filmen bara för att se Jens så om du inte ser ut så längre så snälla snälla klipp dig så igen!
Och tänkt så läser han det här också. Nej det gör han självfallet inte, men jag dog lite inombords, mitt frusna hjärta tinades upp och se här nu pillar jag ju nästan ihop en liten kärleksdikt bara för karaktären Jens skull.



 It's the guy to the left. Are you sure? Yes. I'm sure.


Eh, ja. Fint.

Jag känner mig väldigt tömd, på ord och känslor. Nu skall jag nog titta på I Rymden Finns Inga Känslor, bara för att jag känner mig ratslös - när det egentligen finns en miljon saker att göra.

Adjö