mittprivatamoln

HÄR KOMMER EN HÄLSNING FRÅN ANDIE!



Många som sitter i väntan på det nya året, vad dem ska ha för löften och regler för sig själva; vilka begränsningar som ska muras upp i deras värld. Inte röka mer, äta mindre godis och plugga hårdare, sedan avsluta dagen med en fin kväll med familjen och varmt tée framför brasan.
Ack nej, inget sådant i min värld. Jag kan aldrig hålla löften för mig själv. Knappt åt andra människor heller, även fast jag piskar hjärnan blodig med högt tänkande och rasande befallningar " Andie, nu SKA du flytta på fläsket och UTFÖRA uppgiften!" men så sitter jag fortfarande kvar, dröjer och väntar och smådrömmer istället för att bara... ja, göra det som är lovat.

Ack ack. Men jag har dock önskningar om mig själv och fantiserar fram vad jag vill bli för slags människa varje år. Tjugohundraelva ska bli min tid.


Önskingar och andra förhoppningar om mig själv under 2011

...jag ska bli tunn och lite vackrare, finna thinspiration i något och bli lätt, som en fågel. Så att ingen kan slita tag i min hud när dem vill mig något, när dem vill hålla mig nere på jorden eller så att jag slipper studera dem få valkar jag har och bara känna mig mer stark, mer fylld av luft. Som en ballong som är på väg upp mot skyarna och inget kan hålla den nere mer. Förutom nålen, då. När jag blir tunn som luft, så blir jag nästan perfekt.



 ...skaffa mer attityd och plastas in i en lyxig sextiotals glansig förpackning som inget kan bryta sig igenom. Ingen levande själ ska få se in i mig och analysera mitt privata jag något mer. Någonsin. Jag ska vandra ensam på mitt moln och vill inte bli störd när jag går på den luddiga fuktiga gråa åskmolnsvägen mot Gymnasiet. MOT SJÄLVSTÄNDIGHETEN - OCH VIDARE! Eller något sånt.

...koncentrera mitt unga sinne mer på svåra mattetal och engelskaglosor istället för att begrunda mig över mitt svackande självförtroende och hur ful jag är. Ett gott råd som jag behåller: Har jag dåligt självförtroende - LÅTSAS ATT JAG HAR ETT BRA! Har jag dålig humor - LÅTSAS ATT JAG ÄR HYSTERISKT HUMORISTISK. Är jag ful som stryk med grädden på moset, en finne rätt på näsan - LÅTSAS ATT JAG ÄR VACKER OCH DYRKAD UTAV ALLA. Jag vet ju själv dock vad som är sant och inte sant. Men att drömma lite, skadar väl aldrig?
( Sluta drömma nu. Börja genomföra. Låtsas inte om att du är något som du icke är och att du klarar av saker bara för att motbevisa att du inte är förutsägbar. Du klarar det ändå aldrig.)


...gräva ner mig i mer ord och litteratur och spendera ännu mer riksdaler på BÖCKER. Måste bara fylla det här tomma hålet som jag pillar och sliter i allt oftare med något. Främmande Filmer som tränger in en i ett hörn och knockar en rakt i ansiktet, blodet forsar ur näsan och hur kan man då hålla tillbaka tårarna, med främlingens svarta ögon som borrar in sig i sina egna?
Musik som klingar melankoliskt i takt med pianot, gitarrstränger som sveper en mjuk varm hand mot ens kind i tystnaden, munspelssolon som ger mig rysningar och får det att bulta sådär, ni vet, i hjärtat och texter som ger en plötslig klarhet i missförståndens och förvirrningens röda gråtsprängda ögon.
Mjuka, kreativa Kläder som ska hjälpa mig att få den jag darrar för att kasta en hastig blick mot mig och kanske, bara för en liten sekund tycka om mitt yttre. Retrolicous.
Mat, som jag tröstar mig med men ändå inte hjälper när sinnet vill påfylla något tomt men magen som ändå är full bara ger mig uppstötningar och avsmak inför frosseri. Mja. Måste samla in mer pengar nu så att jag kan håva in allt jag behöver för att känna mig. Njae. (Kan man använda ordet.) Lycklig?

   ...besöka festivaler och konserter och bara smälta in i klungan av människor som skriker för livet och sjunger för kärleken och dansar fastän deras hjärta brister.

...återknyta, eller i vilket fall försöka sy ihop banden med vänner som jag inte riktigt vet om jag förlorat eller bara blundat för en tid som inte riktigt var den klaraste i mitt liv eller den ljusaste heller. Jag är så dålig på att hålla kontakten att jag inte funderar kring att ni själva, kanske inte heller är så framåtgående och vågar ringa och skicka leenden genom texter som jag inte är. Jag är ganska osäker på sånt. Vågar inte tro på att ni vill vara med mig, eller våga hoppas på att allt är som förr, som igår men det är ju Men ni kanske inte saknar mig sådär som jag kan sakna er (ibland).


...utveckla eller skapa någon form utav talang eller begåvning. För vartfan ska jag göra av mig själv om jag inte brinner med något och utför det med glöd och precision? Har jag redan något inom mig som jag kan livnära mig på, något som jag kan pressa saften ur och dricka det om och om igen, införa ny energi varje sekund jag förbrukat den; något som aldrig tar slut? Jävla värdelösa självkänsla, varför lämnar du mig jämt ensam så fort jag faktiskt stämmer möte med dig och du lovar att dyka upp och ge mig svaren. Varför behöver jag alltid bekräftelse, men ändå föraktar att bli kritiserad. Jag vet inte i huvudet längre, när ögonen bländas av skärmens bländande vita leende och jag måste blicka ner igen, för datorn framför mig hånler stort och föraktfullt mot mig när jag söker hjälp. Mina ord är allt jag har. Men jag kommer aldrig bli utmärkande i mitt skriveri där jag målar upp scener och känslor som går in i min axel och fastnar i skinnet, kryper igenom förhuden och glider in i blodcirkulationen, och klibbar fast i hela kroppen och springer marathon i och tänker inte sluta springa ifrån mig förrän jag satt mig ner framför datorn och samlat allting i en klunga, formade till meningar på skärmen som aldrig slutar le det där sliskiga, vita leendet som kan betyda alltifrån att han har förberett en present till mig i hemlighet eller att han ska fälla krokben för mig i klassrummet när alla ser på. Jag kommer aldrig lyckas. Manusförfattare. Nej. Det kanske jag inte ens vill när jag blir stor och svår. Då kanske jag fått det tryckt i pannan med en stämpel att det är inte så som det känns i hjärtat, så som du föreställt dig, det är grått och slaskigt och DU KOMMER ALDRIG BLI MANUSFÖRFATTARE. Förresten är jag inte säker på om det är det jag vill. Jag vet ju inte mycket om författandet, då kan man inte direkt vara säker och trygg i sin längtan om att bli något annat än vad man är nu. Och idag. Är jag inget. Inget värt att nämnas, åtminstone.


Mer om 2011 har jag väl små drömmar om men dem behåller jag för mig själv. I alla fall till att börja med, jag vill ju inte direkt bygga upp ett flygplan, se hur den startar och flyger, flyger långt upp men sedan hur snabbt den kraschar och brinner nere på asfalten där jag en gång började mina drömmar om flykt till något nytt. 

Ge hit lite stigma
Visa mig en sekt
Ge mig nånting o tro på när ljuset är släckt

Adjö då, med er. Det ligger en grön engelskabok med gulnade sidor som väntar på att bli läst, väntar på att jag ska avsluta den inom en snar framtid. Väntar på att bli slagen igen, med stängda sidor och vikta blad så kommer någon annan, någon ny och tar över efter mig.