Skulle du råna en bank för oss två?
Imorgon är det Håkan. Det kommer bli underbart.
Och jag ska byta blogg.
Så. Adjö.
/A.
Jag har gått på knä så många år i den här staden.
/A
Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut.
Jag har suttit i mitt rum idag och gråtit mig igenom Håkans låtar, och jag äcklas lite av att det rinner tonårsvatten ur mig hela tiden. Känns lite svagt men det kanske är behövligt, för jag vill så gärna flytta in till ett eget hem där inte alla skriker så djävla mycket, där stressen inte tiger ihjäl en.
Längtar ihjäl mig tills jag ska få se Håkan live, det gör liksom ont i hela mig just nu även fast det är väldigt snart, det är inte så långt ifrån verkligheten som det ser ut. Åtta dagar tror jag till och med att det är.
Inatt drömde jag bisarrt men jag minns väldigt mycket. Osammanhängande, kan man sammanfatta den.
Det viktigaste jag drömde var om en pojke som hittade mig genomfrusen på fuktig åker vid en motorväg. Han stod och höll om mig jättelänge fast han bara hade en grå t-shirt på sig. Exakt en sådan som jag har hemma. Som är köpt på herravdelningen. Hehe, fniss. Och det duggade men Depeche Mode sjöng i bakgrunden och en särskild vers återkom i alla deras låtar.
Enjoy the silence, Strangelove, Shake the disease och flera låtar var med i drömmen men i varje låt viskade dem i bakgrunden: Contact, contact, contact me, blend your skin with mine.
(Vad jag bryr mig om nu
i dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig.)
Håkan fyller mig med förväntan och en smula tragik istället för skepsis.
(Hans röst skär i mig som en kniv.)
Alla är så arga här. Varför kan man inte bara bry sig om hur snygg jag är?
Uppgivenheten sätter igång i min kropp, längtar tills morgonen är här men jag önskar att skolan låg i ett fjärran land så att jag slapp ens smaka på ordet jobba i min mun.
Jag vill inte prata med någon mellan fyra ögon, jag vill att någon ska höra av sig och inte glömma mig.
Jag önskar att jag fick flytta till pappa.
It's hateful - and it's paid for and I'm so grateful - to be nowhere.
Det känns lite som att livet står still, samtidigt som tillvaron är flummigt spejsad!
Hemma vill jag inte va, för jag vill inte ha. Det är ett kallt krig som de säljer, nånting dem vill ska.
Jag har verkligen inte skrivit på länge, så det känns bra att börja om lite igen. Det var tre dagar och en vecka sedan jag skrev här sist.
Jag kan säga som så att jag känner mig verkligen inte hemma hos mamma längre, efter helgen som var så mådde jag som en askgrå döende svala, fast tillståndet har förbättrats blivit mindre dåligt.
Hela dagen har jag varit så trött att jag skrattat tills jag nästan tappade andan, jag är nog rätt nöjd med min onsdag. Det är fortfarande ljust ute, bravo våren! Trodde nästan aldrig våren skulle släppas in under tjudohundraelva, det snöade ju något förfärligt för ungefär en månad sen men titta vad jag hitta; jag hittade en springa ljus i allt!
Nu ska jag bomba bloggen med Gifs, för det är lustigt med sådant!
Jag återkommer med något bättre om en stund. YO!
Du förlät mig, jag kunde inte se dig ögonen, förlåt älskling. (Jag gör det snart igen)
Såhär var det aldrig när jag var fyra år gammal, eller sju eller nio.
Mina händer är värdelösa, jag orkar inte. Mjölksyra i fingrarna. Jag kan inte ens skriva, allt är meningslöst. Jag vill få gråta igen, igen o igen.
Jag grät hos pappa när han gick ut, för när jag brukade läste om Elefanten Ottilia när jag var liten och när jag brukade bläddra igenom Till Vildingars Land, när jag var kreativ, fantasifull, ambitiös i skolan mådde jag aldrig såhär förfärligt. Jag vill sluta hata mig själv, men jag gråter bara inuti min kropp, mitt huvud är bara en flod av gamla löften. Jag lovar mig själv att bättra mig, men jag orkar inte kämpa. Jag bara gråter inombords då, det är så djävla svagt. Jag vill också bli Andie-i-mig-själv. Men jag orkar inte, jag har ingen styrka eller energi till det. Därför är allt så meningslöst. Och jag måste le. Förlåt mig.
Jag återkommer.
P.S. Varför måste solen skina?! D.S
Och vi kan bara inte vänta med att göra fler misstag.
Min mage känns lite skum, vad det kan bero på vet jag icke ännu.
Jag tog nyss tre sömntabletter, kom nyligen in med pudeln min från en UPPFRISKANDE promenix ute i mörkret.
Förbrukade gåvan utav bror min, nickokick på hög nivå resulterade det i och jag började tralla på asfaltsvägen. Komponerade en alldeles egen låt, som jag döpte till "WOMAN, FEED ME!".
*Replik tagen ur Till Vildingarnas Land, o så originellt*
När jag kom in bryggde jag världens trevligaste dryck, Fanta Redberries tror jag det var och förkastligt lite vitt.
Det känns lite skumt nu, att mina öron är varma. Jag är trött, men stirrig ändå. Fast har visserligen haft huvudvärk hela dagen, och äckligt förbannat snorig. Fan, vi människor blir aldrig nöjda.
I helgen ska jag till Eskilstuna, måste ladda kameran och imorgon LOVADE min bror att jag skulle (denna gång) KÖPA vad jag begärde. Brorsor och pengar, vad är grejen med det? Attans.
VÅR-IG.
Hela dagen har varit vår-ig. Blåsig, torr, solsken, glassar och skratt. Sprungit runt på grus och sjungit högt bland människor med hundar, hejat lustigt på till synes folk som behövde lite lustiga hälsningar och utskällning av en lärare som luktar bajs. Utmärkt dag, med det sagt. Jag känner... jag känner mig fortfarande inte nöjd, vad kan fattas?! Jag känner mig nu, nästan tömd på energi och livslust, huvudtjock och svag.
Jag duger ändå inte. Det känns lite som att tabletterna ligger i halsen på mig, så jag sväljer men till ingen nytta.
Jag räknade faktiskt idag på vägen hem mellan Spånga Station och Kungsängens Station, bara utav ett litet infall jag fick, hur många tjejer som går runt med långt hår vita converse och svarta skinnjackor.
TRETTON TONÅRSTJEJER MED VITA CONVERSE, LÅNGT HÅR OCH SVARTA SKINNJACKOR, det blev summan.
- Synd att dem blir stöpta i samma form, och inte vågar vara sig själva, fnyser min mamma.
Intressant synvinkel där, mor. NU - MATA MIG!
Ja, jag är helt djävla utmattad och vill köpa en djurdräkt och morrhår. Och sova, det vill jag göra. Helst drömma, men allt får man inte här i världen. Mina drömmar är äckligt bisarra, kallsvettiga, underliga och inkonsekventa.
Djävlar, vilka ord jag uttrycker mig med. VUXENPOÄNG!!
Jag har skrivit en lapp, som jag har bestämt att ta med mig vart jag än går. Det är två meningar och dem är betydelsefulla, men något fattas. Det fattas lite rumpusstek, tror jag. Ska rita det tror jag, fast jag känner mig lite illamående nu. Kraftlös, jag borde sova. Huvudbry, hah!
Vilket dåligt inlägg, synnerligen osammanhängande. Yr i mitt huvud, imorgon måste bli bra en gynnsam dag.
Jag vill att alla dagar ska bli det, men det blir inte vad man gör det till. Jag ligger efter i terminsplaneringen också, men jag är alldeles för likgildig, jag orkar inte göra något åt det. Hela tiden bättra sig, jag vill bara skrika. Fast det orkar jag inte heller, försoffad som jag blivit. Äckligt lat, men det är ändå vår nu. Då blir det bättre, då löser det sig. Det gör det nog för det mesta.
»Jag måste lösa mig själv, något är lite för knasigt här«
(Nej, detta inlägg raderar jag förmodligen i efterhand. Jag vet inte ens vad jag skriver om, jag tänker inte ens längre.)
And complete distress won't make difference to us.
/Att dröja döden.
Jag kunde varit hon.
»O nej, jag vill inte som de flesta människor ha levt förgäves. Jag vill vara till nytta eller nöje för människor som lever runt omkring mig utan att känna mig, jag vill leva vidare, även efter min död!«
/Att fly är livet.
Halt, här får ingen passera. / Här kommer ingen förbi.
HAHA hon ser verkligen ut som Tjenare Läget-snubben!
Inte speciellt fager i min mening, alltså.
Vad var det jag sa?
Det är sant som det sägs, det är aldrig någon ide att bestämma något med mig, för det är ju allting nånting. Jag vet att jag har mensvärk och att jag inte kan hjälpa det för att det inte är mitt fel. Men du trodde verkligen att jag skulle följa med, men du hoppas att jag mår bättre sen, det är aldrig kul med mensvärk. Hjärta.
Jag har sagt att jag hatar mig och jag vet att det är sant. Jag vill våga säga förlåt, men jag är för feg och jag är för stolt.
Med tragisk blues tätt intill min ryggrad ikväll är jag för feg för att säga förlåt, skammen har jag fått ifrån allt jag sagt.
Jag måste säga något innan det är för sent.
***Precis som såret hade läkt och smärtan hade suddats ut
Kom du tillbaks till mig
Och fast jag lovat att aldrig mera, nej, aldrig mera
Reagera så för dig***
Ser du nån så skjut, jag står bakom tätt intill/Jag har ett kontrakt med gud så jag gör som jag vill.
Gratulerar Herbert Joakim Berg på fyrtioen-årsdagen, gratulerar på din bemärkelsedag!
Ohja, jag har ett liv. Jag är så häftig, verkligen.
P.S. Ha en god namnsdag också, tack för... allt. Ja, jag är fullt allvarlig. Haha! D.S.
Okej... det här blev ett pinsamt inlägg. Men äsch, just ignore it, darling! And stay fabulous.
Strangelove, strange highs and strange lows.
Adjö.
Du blev mitt sår, och jag blöder ihjäl.
Jag hatar mammas beteende just nu. När hon blir... vansinnig, så som hon uttrycker sig. Jag har fan inte sett någon annans mamma bete sig så.
Bara min fd mormor som inte vill prata med mig längre och som har stängt ut mig ur släkten, bara hon beter sig såhär. Och mamma, när en diskussion uppstår och någon har en annan åsikt ser man hur hennes ilska stiger gradvis. Man kan till och med höra det på trappstegen. Jag misstänker att när hon blir lika gammal som mormor är nu, kommer hon också bli så jävla elak. Min fd mormor var så jävla elak. Hyttar med fingret i ansiktet, fräser så att spottet flyger, väser sammanbitet fram små hot, höjer rösten mer och mer. Hon har skrattat åt mig när jag skrikit, gråtit, darrat i panik och ilska. Min mamma har tyvärr gjort samma sak, en gång. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se henne i ansiktet igen när det hände. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bo här igen.
Jag vill inte se henne nu, jag vill gråta och vara ensam. Hon ska inte jobba ikväll, så jag kommer säkert bli kvar i mitt rum här uppe. Jag vill inte möta henne efter något sånt här, en sådan onödighet.
Jag kan vara lugn och sval, oberörd och behärskad - då är jag arrogant, och ska fanimig bara vara tyst, knipa igen.
Är jag ilsken och förbannad av att hon "gör en höna av en fjäder" - då är det JAG som beter mig illa och det är JAG som ska ha ännu mer skäll.
Gråter jag och skakar - då ska jag sluta tjuta och förstå att med tårar kommer man ingenstans.
Min mamma är inte såhär hela tiden, men när man argumenterar, diskuterar, tjafsar, eller helt enkelt BARA HAR EN ANNAN ÅSIKT, då är hon för djävlig. Då finns det ingen nåd.
Fast det lite lustiga med allt det som hände nyss var att jag hade ingen annan åsikt ens, jag nickade till allt hon sa och svarade okej på hennes enorma vredesutbrott, allt hon sa. Jag bad henne att lugna ned sig, att andas också mellan orden och att jag förstod vad hon menade, att det var nog. Jag var så himla lugn, och försökte att inte titta henne i ögonen eller låta smilbanden dras upp till ett leende.
Ibland när jag bråkar med någon kan det hända att jag ler. Det är genant, och inte kul men när någon skriker åt mig som en galen paranoid kärring är det så svårt att inte se det lustiga i det hela. Jag var som en buddhistisk munk, alldeles sval och betänksam innan jag svarade henne. Och hon blev förbaskat arg och skrek att jag var arrogant, och att jag skulle sluta med mina spydiga kommentarer.
- Okej, svarade jag helt oberört.
- DU SÄGER INTE "OKEJ" TILL MIG!!! DU KNIPER IGEN! Du ska bara vara TYST!
- Nähe... Men vad SKA jag svara då...?
*Ger mig en ond, sammanbiten blick fylld med ilska*
- Okej... jag är väl... tyst, då?
- DU! Kom Enrico, gå ut ur hennes rum.
Så gick hon ut ur mitt rum med min pudel och smällde igen dörren.
Orkar. Inte. Seriöst.
Det är förbaskat svårt att försöka plugga nu med en för djävlig mensvärk, en för djävlig morsa och en orkeslöshet efter ett bisarrt bråk. Fast jag bråkade faktiskt inte idag EGENTLIGEN, det var väl det som var så bisarrt.
Jag ska på tantgympa ikväll, för att skratta åt folk. Fst jag har en grovt jobbig mensvärk nu, så det kanske inte är så lägligt. Mitt huvud kokar lite, mina kinder är varma men mina händer är kyliga.
Mina händer är fulla av blommor.
Åh, jag är så trött nu. Orkar inte skriva något, min mage ropar och kurrar. Jag vill verkligen inte gå ner till köket nu, för mamma är på nedervåningen och jag anar att hon är i köket.
Okej, mamma har säkerligen en dålig dag, idag. Troligtvis. Men MIN dag har inte varit så angenäm heller, och jag vill bara vara ifred när man är trött och irriterad. Men hon vill skrika och tjafsa, om något meningslöst.
I många lägen är det djävligt skönt med ett eget boende, detta är säkerligen ett av dem. FNYS, SÄKERT!
Himlen är alldeles ljus, och solen vilar på dem högsta kronbladen igen, vid samma tider står solen i en sådan position. Några få briser ute på balkongen, som lätt rör vid min vinröda kofta som hänger där ute på sträcket.
Jag är verkligen trött och hungrig, vill vara i min ensamhet.
Jag förmodar att det är kallt ute, för vindarna som drar i min jacka på morgonen är kalla. Så det är nog rätt kallt ute. Jag vill sova och vakna upp i mitt hus tömt på onögiheter, min mamma är just nu en av dem.
Meningslösa självklarheter, meningslösa.
Jag tror allt att jag ska gå på tantgympan med en kompis, så att jag kan få skratta åt hur jädra fult vissa dansar.
- JAG.
- MAMMA, HAHA!
Adjö!
P.S. Ja, jag är så himla mogen, verkligen. D.S.
Nånstans slog klockan fyra, och ute faller regn.
Noone dare disturb the sound of silence.
Grovt irriterad på emotionellt handikappade fail-gothare som inte var såna människor för ett halvår sedan. Och jag har mensvärk, ja.
HEMSKA VÄRLD, SKONA MIG.
Du är inte ensam, i din fåfänga omsorg.
