mittprivatamoln

MARHABA!


Under helgen har jag inte gjort mycket.

Lördagen inleddes med ett smärre äventyr när jag for till stan och fikade i Hötorgshallen (Kan man säga så? Jag gör det iallafall.)
Buss och-tågresan dit var rätt lång pga att bussarna tydligen bara åkte en gång i halvtimmen. Skit! mumlade jag för jag blev då tvungen att vänta på min hållplats från fem över elva till halv tolv. Bara stå där och glo. Men ack ack jag hade åtminstone med mina hörlurar, bra där! Jag stod där i möjligen tjugo minuter helt ensam och det var skönt, utan en hop med människor som ger mig panik och gör mig orolig.
Och framförallt osäker på mig själv då.
Sedan när jag tittade mot tunneln vandrade det ett par ut därifrån, kanske trettio-plus. De ställde sig tio meter ifrån mig och hade det trevligt och tittade på i smyg, om jag får säga det så. Störande  var det, jag blev lite psykad. Kände mig plötsligt olustig och kunde inte hålla huvudet rakt och ville endast att bussen skulle flyga in på asfaltsvägen. Jag lyssnade på musik på musikernas vägar, mycket passande.

Till slut kom den och jag satt ensam på bussen tills en tjej i min ålder med fjällräven jacka valde sig att sätta sig bredvid mig. Mystiskt, typ ingen i min ålder sätter sig bredvid mig. De verkar sky mig som pesten. Bara äldre pensionärer väljer att sitta bredvid mig, what's up with that?

Jag kom till centralen runt tjugo över tolv dock, inte så pjåkigt men jag började känna mig allt mer olustig och framför allt irriterad på omvärlden. Det var inte kyligt alls, mycket behagligt faktiskt och vädret smakade vår. Skön...t.

Jag åt lunch på någon snabbrestaurang som försenade min mat länge och sprang runt och var allmänt hetsiga. När jag vågade mig fram för att fråga om min vegetariska pizza inte var klar än så fick jag självfallet fråga minst tre gånger om för att min ynkliga röst inte hördes genom bruset av flygande tallrikar och tjattrande människor.
Attans.

Sedan traskade jag till Beyond Retro och köpte direkt en svart, varm, bred och lite väl lång rock slash kappa. Lite för manlig insåg jag när jag väl var hemma och ångrade det då så magnifika köpet jag gjort i affären. Borde sluta impulsköpa, det slutar ibland illa.

Såg den sjukt bra filmen Black Swan. Darrade av skräck och tjusning efteråt. Måste fan se den igen, jag blev vettskrämd några gånger under filmen och ville bara att huvudkaraktärens lidande skulle ta slut, lite äckligt var filmen också. Men så himla fin, och skitbra foto. Det var liksom närgånget och jag började betvivla min igen psykiska hälsa till slut, jag började fan känna mig som huvudkaraktären och bönade och bad om att det skulle vara ljust ute när filmen var slut. Och det var den också, haha!
Filmen får, hmms, fyra av fem räkor. Skapligt betyg, minsann.
(HAHA!)

Drack en varm men lite för osötad chailatte också. Varför har inte cafeér koppar med öron, VILL dem att vi ska bränna oss?
Visserligen kastade han i kassan en minimal servett i min famn med ursäkt av att teet var varmt.
Man tackar, man tackar. Fnys!

När jag begav mig hemåt var benen rätt trötta och jag tog farväl av mitt sällskap och satte mig på Bålsta-tåget hem. Satt mitt emot en kraftig beige tant och bredvid en späd liten pensionär med en svart basker på huvet, precis som jag.
Fick hålla upp Beyond Retro-påsen högt i famnen och mobilen i knäet ovanpå det och hörlurar i ena örat. Lyssnade på lugn, gitarrklingande episk landskapsmusik som passade väl mitt mående för stunden då. Jag blundade med ena ögat, musiken som viskade i vänstra örat och släppte blygt in tåg bruset i det högra örat. Blickade ut över en rosa skimrig himmel med djup-blåa pastell moln på, svarta granar och passerande tågräls.

Att skita i alla problemen och bara luta sig tillbaka var så skön...t.
Jag kopplade verkligen av, på riktigt den gångn. Var för en gångs skull helt lugn. Ingen stress, ångest eller samvetskval. Bara lugn inuti.
Med den nya svarta rocken om mig kände jag mig åtminstone lite mer jävla lugn, och jag borde sluta se kärleken i alla mina saker. Men den var ändå lite faderlig för mig, haha! För stor och alldeles för bred för mig egentligen men min var den.

När jag vandrade framåt i tåget, så att jag skulle vara närmre stationens dörrar osv så tittade jag på en kille som satt på ett säte. Han kastade en lång sned blick mot mig och allt det mjuka inom mig försvann, Jag blev så arg och sött, för jag kände igen hans hånfulla ansikte. En från min förra skola, vilken odräglig unge.
Han lutade sig fram mot den som han satt med och viskade i hans öra. Och sedan vände sig båda mot mig och smålog lite föraktfullt. Jag knäckte till huvudet och höll det högt, gick så rakt jag kunde gå även fast paniken bröt sig fram och svetten rann för min rygg, ilskan grävde ett hål som jag bara ville knuffa ner dem i. De kunde allt gärna få ligga i mitt vredes-hål men bara när ingen ser.
(HAHAHA misstolk.)

Jag satte mig längst fram och mitt emot mig satt ett gäng manliga ungdomar som slog på rutan, skrek, slickade sig om läpparna, låtsas-juckade och skrev könsord på väggarna. Jag suckade och orkade knappt med dem.
Blir så jävla trött, dem var sjutton arton år och består verkligen deras liv av sånt där?
Jag suckade ännu mer och hörde gnälliga tjejröster, också sjutton arton år. Alla med pälsar, långt silkeshår. Varannan var brunett och varannan blondin. Så som det alltid är, tydligen. Deras diskussion bestod av läppglans, plattänger och fekkes. Orkar. Inte. Seriöst.
Skona mig, jag visste inte ens att såna stereotyper existerade längre.
Så meningslöst, alltihop. Åt helvete med skiten, orkar inte ens sucka åt dem.
Men vad gör man inte för publiken?

Jag åt middag hos pappa och sov över där. Första gången jag gjort det under tjugohundraelva och första gången på kanske... sex månader, tror jag?
Gud herre, mitt liv är meningslöst. Verkligen. Äsch, sån skit skriver jag bara i mina journaler, HAHA!

Är trött och mitt huvud gör ont, som varje jävla dag. Är rejält trött på huvudvärken men vad gör man åt det liksom?

Nej just det.
Ingenting.

Nu ska jag lyssna på min pappas favoritmusik; heavy metal och hårdrock. Rockklassiker, mmm.

(Nej, jag vill inte erkänna att jag saknar min pappa. Men det gör jag, han har sina blåa ögon men jag har aldrig varit i närheten av nåt så blått. Nej, just det. Jag flyr undan för ofta.)