mittprivatamoln

Min mage känns lite skum, vad det kan bero på vet jag icke ännu.
Jag tog nyss tre sömntabletter, kom nyligen in med pudeln min från en UPPFRISKANDE promenix ute i mörkret.
Förbrukade gåvan utav bror min, nickokick på hög nivå resulterade det i och jag började tralla på asfaltsvägen. Komponerade en alldeles egen låt, som jag döpte till "WOMAN, FEED ME!".
*Replik tagen ur Till Vildingarnas Land, o så originellt*

När jag kom in bryggde jag världens trevligaste dryck, Fanta Redberries tror jag det var och förkastligt lite vitt.
Det känns lite skumt nu, att mina öron är varma. Jag är trött, men stirrig ändå. Fast har visserligen haft huvudvärk hela dagen, och äckligt förbannat snorig. Fan, vi människor blir aldrig nöjda.
I helgen ska jag till Eskilstuna, måste ladda kameran och imorgon LOVADE min bror att jag skulle (denna gång) KÖPA vad jag begärde. Brorsor och pengar, vad är grejen med det? Attans.

VÅR-IG.
Hela dagen har varit vår-ig. Blåsig, torr, solsken, glassar och skratt. Sprungit runt på grus och sjungit högt bland människor med hundar, hejat lustigt på till synes folk som behövde lite lustiga hälsningar och utskällning av en lärare som luktar bajs. Utmärkt dag, med det sagt. Jag känner... jag känner mig fortfarande inte nöjd, vad kan fattas?! Jag känner mig nu, nästan tömd på energi och livslust, huvudtjock och svag.
Jag duger ändå inte. Det känns lite som att tabletterna ligger i halsen på mig, så jag sväljer men till ingen nytta.

Jag räknade faktiskt idag på vägen hem mellan Spånga Station och Kungsängens Station, bara utav ett litet infall jag fick, hur många tjejer som går runt med långt hår vita converse och svarta skinnjackor.
TRETTON TONÅRSTJEJER MED VITA CONVERSE, LÅNGT HÅR OCH SVARTA SKINNJACKOR, det blev summan.

- Synd att dem blir stöpta i samma form, och inte vågar vara sig själva, fnyser min mamma.
Intressant synvinkel där, mor. NU - MATA MIG!

Ja, jag är helt djävla utmattad och vill köpa en djurdräkt och morrhår. Och sova, det vill jag göra. Helst drömma, men allt får man inte här i världen. Mina drömmar är äckligt bisarra, kallsvettiga, underliga och inkonsekventa.
Djävlar, vilka ord jag uttrycker mig med. VUXENPOÄNG!!

Jag har skrivit en lapp, som jag har bestämt att ta med mig vart jag än går. Det är två meningar och dem är betydelsefulla, men något fattas. Det fattas lite rumpusstek, tror jag. Ska rita det tror jag, fast jag känner mig lite illamående nu. Kraftlös, jag borde sova. Huvudbry, hah!

Vilket dåligt inlägg, synnerligen osammanhängande. Yr i mitt huvud, imorgon måste bli bra en gynnsam dag.
Jag vill att alla dagar ska bli det, men det blir inte vad man gör det till. Jag ligger efter i terminsplaneringen också, men jag är alldeles för likgildig, jag orkar inte göra något åt det. Hela tiden bättra sig, jag vill bara skrika. Fast det orkar jag inte heller, försoffad som jag blivit. Äckligt lat, men det är ändå vår nu. Då blir det bättre, då löser det sig. Det gör det nog för det mesta. 
»Jag måste lösa mig själv, något är lite för knasigt här«

(Nej, detta inlägg raderar jag förmodligen i efterhand. Jag vet inte ens vad jag skriver om, jag tänker inte ens längre.) 
And complete distress won't make difference to us.