mittprivatamoln

VAR ÄR HJÄRNAN/ HÄR ÄR VÅLDET

Jag hatar mammas beteende just nu. När hon blir... vansinnig, så som hon uttrycker sig. Jag har fan inte sett någon annans mamma bete sig så.
Bara min fd mormor som inte vill prata med mig längre och som har stängt ut mig ur släkten, bara hon beter sig såhär. Och mamma, när en diskussion uppstår och någon har en annan åsikt ser man hur hennes ilska stiger gradvis. Man kan till och med höra det på trappstegen. Jag misstänker att när hon blir lika gammal som mormor är nu, kommer hon också bli så jävla elak. Min fd mormor var så jävla elak. Hyttar med fingret i ansiktet, fräser så att spottet flyger, väser sammanbitet fram små hot, höjer rösten mer och mer. Hon har skrattat åt mig när jag skrikit, gråtit, darrat i panik och ilska. Min mamma har tyvärr gjort samma sak, en gång. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se henne i ansiktet igen när det hände. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bo här igen.
Jag vill inte se henne nu, jag vill gråta och vara ensam. Hon ska inte jobba ikväll, så jag kommer säkert bli kvar i mitt rum här uppe. Jag vill inte möta henne efter något sånt här, en sådan onödighet.

Jag kan vara lugn och sval, oberörd och behärskad - då är jag arrogant, och ska fanimig bara vara tyst, knipa igen.
Är jag ilsken och förbannad av att hon "gör en höna av en fjäder" - då är det JAG som beter mig illa och det är JAG som ska ha ännu mer skäll.
Gråter jag och skakar - då ska jag sluta tjuta och förstå att med tårar kommer man ingenstans.

Min mamma är inte såhär hela tiden, men när man argumenterar, diskuterar, tjafsar, eller helt enkelt BARA HAR EN ANNAN ÅSIKT, då är hon för djävlig. Då finns det ingen nåd.
Fast det lite lustiga med allt det som hände nyss var att jag hade ingen annan åsikt ens, jag nickade till allt hon sa och svarade okej på hennes enorma vredesutbrott, allt hon sa. Jag bad henne att lugna ned sig, att andas också mellan orden och att jag förstod vad hon menade, att det var nog. Jag var så himla lugn, och försökte att inte titta henne i ögonen eller låta smilbanden dras upp till ett leende.

Ibland när jag bråkar med någon kan det hända att jag ler. Det är genant, och inte kul men när någon skriker åt mig som en galen paranoid kärring är det så svårt att inte se det lustiga i det hela. Jag var som en buddhistisk munk, alldeles sval och betänksam innan jag svarade henne. Och hon blev förbaskat arg och skrek att jag var arrogant, och att jag skulle sluta med mina spydiga kommentarer.
- Okej, svarade jag helt oberört.
- DU SÄGER INTE "OKEJ" TILL MIG!!! DU KNIPER IGEN! Du ska bara vara TYST!
- Nähe... Men vad SKA jag svara då...?
*Ger mig en ond, sammanbiten blick fylld med ilska*
- Okej... jag är väl... tyst, då?
- DU! Kom Enrico, gå ut ur hennes rum.

Så gick hon ut ur mitt rum med min pudel och smällde igen dörren.
Orkar. Inte. Seriöst.
Det är förbaskat svårt att försöka plugga nu med en för djävlig mensvärk, en för djävlig morsa och en orkeslöshet efter ett bisarrt bråk. Fast jag bråkade faktiskt inte idag EGENTLIGEN, det var väl det som var så bisarrt.

Jag ska på tantgympa ikväll, för att skratta åt folk. Fst jag har en grovt jobbig mensvärk nu, så det kanske inte är så lägligt. Mitt huvud kokar lite, mina kinder är varma men mina händer är kyliga.
Mina händer är fulla av blommor.

Åh, jag är så trött nu. Orkar inte skriva något, min mage ropar och kurrar. Jag vill verkligen inte gå ner till köket nu, för mamma är på nedervåningen och jag anar att hon är i köket.
Okej, mamma har säkerligen en dålig dag, idag. Troligtvis. Men MIN dag har inte varit så angenäm heller, och jag vill bara vara ifred när man är trött och irriterad. Men hon vill skrika och tjafsa, om något meningslöst. 
I många lägen är det djävligt skönt med ett eget boende, detta är säkerligen ett av dem. FNYS, SÄKERT!

Himlen är alldeles ljus, och solen vilar på dem högsta kronbladen igen, vid samma tider står solen i en sådan position. Några få briser ute på balkongen, som lätt rör vid min vinröda kofta som hänger där ute på sträcket.
Jag är verkligen trött och hungrig, vill vara i min ensamhet. 
Jag förmodar att det är kallt ute, för vindarna som drar i min jacka på morgonen är kalla. Så det är nog rätt kallt ute. Jag vill sova och vakna upp i mitt hus tömt på onögiheter, min mamma är just nu en av dem. 
Meningslösa självklarheter, meningslösa.

Jag tror allt att jag ska gå på tantgympan med en kompis, så att jag kan få skratta åt hur jädra fult vissa dansar. 

- JAG.

- MAMMA, HAHA! 

 Adjö!

P.S. Ja, jag är så himla mogen, verkligen. D.S.