mittprivatamoln

Insåg nyss, det är alldeles glasklart. Jag förstår. Jag är så ensam, på riktigt. Det kan inte förnekas. Det är lite sorgligt. Det är inte sant, egentligen.

Men det är sant.


Vill måla, vill rita, vill skriva. Men jag måste sova. Och tänka över mitt liv;
ska det vara såhär för alltid?

Jag ska alltid låtsas som om ingenting rör vid mig, för jag ska vara gjord av sten och naiv, jag ska tro på att det kommer en förändring. Nej, det är så det ska vara som det är nu, jag kan inte förändra mig bara för att jag fyllt tjugofem. Men jag ska låtsas om att det inte rör mig i ryggen ens, att jag är ensam.

Behöver förresten en ny skrivbok. Attans.
Nej, nu har jag inte tid längre. Nu ska jag tänka.

A