mittprivatamoln

Jag har suttit i mitt rum idag och gråtit mig igenom Håkans låtar, och jag äcklas lite av att det rinner tonårsvatten ur mig hela tiden. Känns lite svagt men det kanske är behövligt, för jag vill så gärna flytta in till ett eget hem där inte alla skriker så djävla mycket, där stressen inte tiger ihjäl en.
Längtar ihjäl mig tills jag ska få se Håkan live, det gör liksom ont i hela mig just nu även fast det är väldigt snart, det är inte så långt ifrån verkligheten som det ser ut. Åtta dagar tror jag till och med att det är. 

Inatt drömde jag bisarrt men jag minns väldigt mycket. Osammanhängande, kan man sammanfatta den.
Det viktigaste jag drömde var om en pojke som hittade mig genomfrusen på fuktig åker vid en motorväg. Han stod och höll om mig jättelänge fast han bara hade en grå t-shirt på sig. Exakt en sådan som jag har hemma. Som är köpt på herravdelningen. Hehe, fniss. Och det duggade men Depeche Mode sjöng i bakgrunden och en särskild vers återkom i alla deras låtar.
Enjoy the silence, Strangelove, Shake the disease och flera låtar var med i drömmen men i varje låt viskade dem i bakgrunden: Contact, contact, contact me, blend your skin with mine.
(Vad jag bryr mig om nu
i dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig.)


Håkan fyller mig med förväntan och en smula tragik istället för skepsis.
(Hans röst skär i mig som en kniv.)

Alla är så arga här. Varför kan man inte bara bry sig om hur snygg jag är?
Uppgivenheten sätter igång i min kropp, längtar tills morgonen är här men jag önskar att skolan låg i ett fjärran land så att jag slapp ens smaka på ordet jobba i min mun.
Jag vill inte prata med någon mellan fyra ögon, jag vill att någon ska höra av sig och inte glömma mig.
Jag önskar att jag fick flytta till pappa.