mittprivatamoln

Hej hej! Nej det finns inte så mycket att heja för.



Nu lyssnar jag på Irya's playground och citerar Kent;


Jag ville bara fly från mig själv, skära bort min otillräcklighet. Men med fläckar är jag född, jag hade nästan glömt.



Jag förstår mig inte på mig själv. Varför blir jag blödig, så ledsen och fylld med världens dåligaste samvete när en förälder ger en dåliga presenter.

Jag firade ju "jul" idag. Hos pappa då. När han ringde mig nån vecka eller så innan julafton frågade han vad jag ville ha. Jag visste ju inte om mamma hade köpt allt på min lista, men jag anade att hon hade gjort det eftersom att jag skrev så få saker. Så jag sa att jag ville ha Kent - Röd. Den är lättillgänglig, finns på coop forum och cdon och alla sådana affärer. Men jag fick så skumma presenter som inte alls är min stil, och det är som en kniv i hjärtat. Nej, jag är inte materialistisk men han borde väl ha vetat bättre än att ge mig en helvit t-shirt. Och en TURKOS collegetröja som skulle passa en elvaåring med formen, storleken etc. Och bara det gör lite ont. Att han inte ens bryr sig om att försöka hitta något som passar mig åtminstone lite. Nej förresten nu är jag dum för vadfan tänk om jag inte fått något alls. Jag har tak över huvudet, mat och kläder. Jag har haft tur. Om man jämför. Men jag får alltid så dåligt samvete och det tar emot i giporna när man pressar upp ett leende och försöker entusiastiskt pipa fram ett tack. Jag hatar att min blogg har blivit en gnällblogg, där jag öser ur allt mitt patetiska tjafs över hur orättvist allting är.


USCH på sånt. USCH på mig själv. FYFAN FÖR ATT VARA JAG.


Jag blir så frustrerad, jag räcker aldrig till känner jag och jag vill bara fly ifrån mitt darrande jag. Jag är så svag och feg och smal och intelligent. JAG ÄR INTE SÅN. Och mina fingrar flyger fram över tangentbordet men inte ens stava kan jag. Det blir fel till och med och jag vet inte i huvudet längre alltså. Så trött på att jag får dåligt samvete. Varför ska det vara så svårt att säga Det är inte min storlek, det är inte riktigt jag bara.

Hmm. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Men jag vill så gärna vara något speciellt. En Björk kanske. Eller en Frank. Slippa vara jag, hela tiden. Så enkelt. Jag får liksom ingen ordning. Så uttjatad jag är, så okoordineriserad. Fantasilös och förvirrad. Helt jävla apatisk ibland men har lätt för att gå ur styr och vräka ur mig massa konstigheter. Sedan låser jag in mig i mitt bo och sitter med händerna i kors i mitt huvud och bara är.  
Är så jävla onödig, hela jag. Kommer inte lyckas. Jag har förstått det. Ger upp skola och arbete och slit. Förbereder mig för framtida jobbet som sanitetsmästare. Jag ger upp nu, helt enkelt.



Tack för presenterna och så. Jag är bara en gnällapa. En frustrerad gnällapa som ger upp nununu. I don't deserve love. Because I don't give a damn.


Fyfan alltså. Jag känner hela tiden, otillräckligheten och hur minsta lilla sak plötsligt blir så svårt att jag bara ger upp tanken av att försöka göra något vettigt av mig själv. JÄVLA KÄNSLOR. Jag drar mig till tankarna istället, till huvudet med musiken pumpande ur ett par Sony Ericsson hörlurar.


Så blir livet bara en aning lättare att hantera.