mittprivatamoln

Jag upptäckte nyss varför jag älskar The Cure. Har lagt dem på hyllan sedan i somras tror jag och det var verkligen dags att damma av er, håhå det må jag säga.

 Den här grismasken köpte jag till min lillebror och han blev väldans glad över den! Jojomensan! Visst ä jag snögg?! Ä jante dä? Äru döm i hövvö älle?

Och nej. Jag har ingen att spendera jullovet med. Jag har fy bubblans inte ens en enda kontakt på MSN. Så nån får lägga till mig, om denne vill. Så kan vi skicka ful-smileysar till varann och länka roliga youtube-videos till varandra och skriva slumpartade roliga fraser, ge varandra hysteriska skrattanfall via text. Desperat och peppad på att socialisera mig. Min mama säger att jag borde socialisera mig och inte bara stänga in mig på mitt rum men det är bara där jag känner mig fulländad, trygg och rätt så belåten med min värld. Där skrattar jag och skriver och lyssnar på musik och målar och redigerar bilder och tar egoistiska bildar framför spegeln *pose* och tjockar mig med godis och vågar vara ful och funderar och ligger i sängen och stirrar i taket och tittar ut genom fönstret och gör mig vacker och skriker och gråter och bara är. Ensam är jag, men vad är felet med det? Ibland är ensamheten det enda jag behöver, så fort jag går utanför rummet känner jag mig inte trygg eller bara rastlös och jag går alltid tillbaka in igen. Jag är ganska fäst där, har byggt ett bo där som jag egentligen aldrig behöver lämna. När jag väl lämnar mitt bo vill jag åka långt bort eller sitta i stan och fika eller umgås med kompisar någonstans eller vandra runt på ett ställer där ingen kan viska om mig, känna igen mig eller veta något om mig som kanske inte ens är sant. Jag vill inte till skolan eller någon annanstans där jag inte får vara jag. Jag sitter bara hemma nuförtiden höhö och umgås junte med en enda människa utanför skolan. Skumbanan, fan min lillebrorsa har inte direkt mer kompisar än mig men han umgås med dem på kvällarna och dagarna och helgerna. Jag har aldrig vågat ta steget och liksom bjuda ut en kompis sådär hehe för jag är rädda för att dem ska tycka att jag är tråkig. Och jag har aldrig vågat i hela mitt liv bjuda hem en kompis. Det bara är så att jag är rädd för att folk ska tycka att jag är tråkig och att tiden ska fyllas med pinsamma tystnader och frågor som jaha vad ska vi göra då?
Jag vet inte i huvudet längre alltså. Så rastlös jag blir, när jag inte sitter på mitt rum med min kära dator. Ifall nån annan har tråkigt så adda gärna min MSN (mobba inte namnet om någon nu läser det här and you would'nt dare calling me desperate cause I'm just a gurl who for the FIRST TIME takes the initiative and doing something memorable of her christmasbreak or w/e you dicks call it) och JAG VET att jag härmar en massa deschperata männskor runt om i landet nu men nu skriver jag upp den såatteh ni får ehe gärna adda mig. Fast kanske inte kåta fyrtiofemåringar. Ni vill nog inte veta vad jag gjorde nyss. MMMHM DIRTY HARRIET. Nej men ärligt vafan min morsa och hennes sambo pippar i rummet intill och jag är oduschad och rastlös och vill bara stänga av alla tankar och min lillebror har ett socialare liv ÄN MIG! WÖÖHÖ på allt som Cassie skulle sagt. WÖHÖ på dig och WÖHÖ på att våra väggar är papperstunna så jag kan höra igenom ifall nån får en tresekunders orgasm eller när någon snackar skit om mig eller när någon fiser. EUUWW skrev jag nyss det där?
[email protected]
Ehrm ja. Kan absolut inte förstå hur i hela friden jag skrev det där. Nåväl...
Next stop duschen antar jag för jag luktar inte hallonbåt, mmm, det må jag säga. MÅSTE PARFYMERA MIG, FÖR DET GÖR ÄKTA FRANSYSKOR SOM LEVER PÅ VITT PUDER, SJUTTOHUNDRATAL OCH LYXIGA BAKELSER OCH ÅTSTRAMANDE KORSETTER. FABULEUX, inte sant?