Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten
Vore det inte fint, att få vara en sån som bara behövde titta på en kille och sen nästa dag så blev han störtförälskad i en?
Men det händer inte mig. Kärlek är för blinda dårar. Jag är för rädd för intimitet och djupare relationer med människor som jag tycker om. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för att bli sviken och lämnad - eller om allt bara är ett stort skämt - eller för att jag är en sån som vet och inte tror. Jag vet att jag aldrig kommer bli tillsammans med någon, alltså någon som jag älskar och som älskar mig. Just nu gör det ont att ha den vetskapen inom mig medan alla mina kompisar växer upp och får någon som tycker om den för den dom är. Nervositet och darrande fingrar, hos en tankspridd, underlig fjortonårig flicka - det är väl inget kap direkt?
Säger dem inte - Du kan inte bli älskad av någon annan förrän Du älskar Dig själv? För om det är sant.
Då är jag körd.
Blott de tama fåglarna längtar. De vilda flyger.
Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek - det blir alltid blåmärken.
