mittprivatamoln

Det ser ut som om vinden navigerar sig fram över dem svarta trädtopparna, jag tror inte vinden vet vart den ska gå. Idag visste jag vad jag skulle göra, jag tror jag gjorde hälften. Nu är det alldeles mörkt ute, och jag kan inte urskilja någon droppande snö ikväll inte. Det är väl för mörkt, antar jag.

Idag på bussen mötte jag en kompis ifrån kickboxningen, som jag slutade på för några månader sedan, och hennes äldre bror bekantade jag också mig med. Det var trevligt, och väldigt slumpartat, typ. De var roliga, men varför blev jag tvungen att vara så blyg?
Nåväl, kompisen bjöd mig på att få hänga med till någon klubb, som låg vid... jag tror att det var Tekniska Högskolan, om jag inte minns fel! Det fanns tydligen random gäng där, låter väl trevligt! Skulle faktiskt vara kul eftersom att the story of my life byggs vidare på Forever Alone-figuren.

Fast nu är jag så djävla arg på mig själv, för att jag KAN verkligen inte plugga, min kropp blockerar sig och vägrar. Jag får panik av det, och jag var kallsvettig för några timmar sen av smärta. Djävla mensvärk, den har visserligen lugnat ned sig men det värker ändå.

Jag läste åtminstone ut kanonboken idag på några få timmar, det var måhända ganska bra gjort av mig. Och jag som tyckte att den var som Mehmet, min tungblåsa, den första sidan i boken. Den var jättebra, verkligen. Den förtjänar fan att vara en kanonbok, fast det var synd att jag blev tvingad att läsa den. Det tar ju bort väldigt mycket, eftersom att jag hatar när man blir tvingad att läsa eller göra något annat dylikt. Istället för att man väljer vad man själv vill göra MED HJÄRTAT om man säger då.
"Möss och Människor" av John Steinbeck.

Det är tydligen Desperate Housewifes idag. Fint.
Och jag är inte mottaglig för musik idag, väldigt skumt. Kansk den där hemska djävla mensvärkens fel.
Nej, det är samhällets fel! Fnys, det är det alltid.

Imorgon väntar mitt äckliga förfärliga matte-prov på mig klockan nio. Jag kommer dö, om jag får en till blackout imorgon så dör jag. Jag hatar mig själv när jag är så pinsamt dålig i ett ämne. Och jag hatar också världen och siffror när jag blir tårögd av frustration och skam när jag inte klarar av att be om hjälp. Skäms, jag är ett litet ego. Äsch, det går väl som fan imorgon. Fan får avgöra hur det går för mig - i allt svårt.

Mitt huvud gör dessutom extremt ont, fast det är väl dock ingen ovanlighet. Är det en tillfällighet, är det en förutbestämd plan eller är det självförvållat? Huvet känns tjockt och tungt, det stelnar till och jag har axlarna högt uppe vid öronen märker jag. Jag ser säkert livrädd ut, som att någon ska attackera mig när jag sitter på det där viset. Som en kutryggig människa. Gud ska veta att det inte är behagligt, iallafall.