mittprivatamoln

Vad jag önskar att jag kunde skriva riktigt fint, fint så att hjärtat slår snabbare, så fint att tårar bildas och det brinner i fingrarna, för att man vill skriva mer, man kan skriva mer.


Men det enda jag kan är citat; texter från låtar som satt sig i min hjärna och som härjar vilt när känslorna inte riktigt når ut med mina egna ord. Jag som ändå älskar att skriva. Det har jag alltid gjort. Att skriva Att se visioner Att skapa scener och filmer Fånga minnen som jag bär med mig i ord eller bilder men jag tror jag är en sån som aldrig lyckas beröra. Jag lyckas aldrig skära in i djupet Jag är en sån som snuddar vid ytan Slår ett hårt slag men nuddar bara lätt med fingertopparna En ögonfrans som faller Klättrar nerför kinden men inget mer. Ett tåg. Som vill krocka. Men aldrig kommer så nära Som alltid får köra parallellt med något annat tåg Ett snabbare tåg som kör snabbt snabbare snabbast Jag hinner aldrig ifatt.


Jag är smutsig. Med fläckar, fläckig med fläckar som aldrig går ur. Kör hundratusen grader i tvättmaskinen men jag går aldrig ur. Klibbar fast vid mig själv men ryggar tillbaka för världen runt om mig. Ibland känns det som att jag är död Du är levande. Och nu är jag tom med naglar som spricker men för full för att ens kunna riva tillbaka Ska riva dig hårt nästa gång så att det känns.






Jag kommer aldrig närmare än så