mittprivatamoln

Hej hej!



Jag har jobbat idag, slitit lite hemma med bläckpennor som bara skär svaga streck i papperet, man kan trycka så hårt man bara kan men dragen blir lösa och veka ändå. Spanskan är klar. Typ jippi. Okej inte helt klar. Men vi låtsas det just nu, lite busigt haha!




Åh, idag när jag gick från skolan med Bambi-vinglande stickor till ben på knagglig, grusig is så tittar jag snabbt upp för att spana lite efter honom. Självklart, där går han ju. Ensam, bärandes med sin väska och balanserar lika fokuserat på isen som jag. Jag skulle kunna hitta honom bland tusental, jag behöver bara titta upp och så ser jag honom. Det blir plötsligt så svårt att slita blicken ifrån honom, mina kinder hettar till lite och hjärtat slår ett litet extra-slag men sen kastar jag blicken mot marken, den grusiga asfalten för det är ju där den hör hemma. Inte hos honom.


( Han är bara vacker, inget mer )



Äsch, han är värdelös ändå, vad ska jag med såna känslor till? Ännu en sådan där olycklig kärlek är det minsta jag behöver. Det är fan bara löjligt och SVAGT herregud jag är väl inte tio år längre. Någon gång får jag ge mig och bara bygga en riktig jävla mur av cement och stänga ute alla onödiga kärlekskrävande känslor och inte låta den rivas ner bara för att han ger mig ett litet leende eller för att jag tror att det faktiskt kan bli något. När det är klart och tydligt, skrivet i pannan på mig att det aldrig kommer bli något sådant där, sådant där fint. Något fint i en någon slags tvåsamhet. Det kommer aldrig bli något sådant.

Ensam är stark.



Min överlevnadsstrategi i kärlek lyder ( och JA, kärlek är ett fjantigt ord. Borde heta kräklek, allt sådant där gulligt och fluffigt får mig bara att vilja spy så det passar bättre. Kräklek. Jag är KräkarN ) :


- Hämta en spade och en skottkärra


- Allt det där hårda och starka du har inom dig, allt det som gör ont och skaver som en sten i skon, bygg upp en mur av det och se till att det inte finns en liten spricka och inte en enda liten glugg, inget ska få tränga igenom muren som ska säkra dig ifrån hjärtesorg och gryningar utan ljus och hopp med en väntan om att den du "älskar" ska återvända igen och aldrig mer lämna dig


- Du får vara hur larvig och mesig som helst, men bara innanför muren. Där kan ingen se dig eller röra dig, alltså: Du blir oförstörbar och perfekt och kommer ta dig igenom allt som ens har ordet kär i åtanke



- Och du, glöm inte att ta med dig ett glatt humör och ett leende när du kliver utanför muren. Det leder till positivet bland kollegorna och din chef kan allt ge dig en extra bonus om du sprider lite glädje i arbetslivet. Simma lugnt!

MVH// Bosse, kärleksdoktorn och specialisten på töntiga romcom akward-hjärtekrossar scenarion.





My Bloody Valentine och Duran Duran är ju bara för bra, alltså.

Förresten. Jag kanske kommer få en privatlärare i matematik. För att jag är så dålig, såklart. Det kommer kosta skjortan, säger dem men är du villig att satsa? Sir, yes sir!


Nej. Jag vet inte riktigt hur man satsar allt i matte. Börjar alltid gråta när jag inte förstår och får spasmiska ryck av frustration och en vilja som innehåller tv+fönsterruta= EXPLOSION, MOTHAFUCKA!
Och njae, jag vågar aldrig be om hjälp i det ämnet.
 Men det kanske är det en privatlärare är till för? Äsch, orka vara smart. Skyll på samhället, det blir alltid bra. Som min klasskompis säger;

DET ÄR SAMHÄLLETS FEL!

Förra natten var det svårt att sova, så jag utnyttjade timmarna med ett nytt tidsfördriv: Nightly Booth Photo Shoots. Haha, ballt. Fast tyvärr blev det minnet fullt. Jävla usla moderatkamera. HAHA! Längtar tills jag får se Tjenare Kungen igen, bästaste filmen på många år och dar. ( Varför känns det som att det bara är jag som är djupt insatt och förlorad i filmernas värld? Min mamma säger att jag har en fallenhet för film, att inte alla har det och att jag säkert kommer ta till vara på det när jag är vuxen. Som en manusförfattare, regissör etc. Vi får väl se hur det blir, lille pojk. Vi får se. Om jag är bra nog. Om jag vill allting tillräckligt mycket. Om jag har vad som krävs! )



Adjö, möjligen återkommer jag senare. Möjligen inte. Vi får se.


 Bjuder på ett litet leende.

Came in from a rainy Thursday
On the avenue
Thought I heard you talking softly



                                                 "Pride will tear us both apart"




                                        Well now pride's gone out the window
Cross the rooftops.
Run away.
                                       Left me in the vacuum of my heart