mittprivatamoln

Nu känns det som så, att dem bästa tynar bort. Eller, rättare sagt, att alla dem bästa redan är borta.
De ger sig av, de dör, de vill inte prata med mig längre, de känner mig kanske inte alls, inte över huvud taget.
De kanske inte ens fanns i begynnelsen, vem vet det nu när de redan är borta.

För det skulle vara så skönt att få gråta lite nu och då ska det också komma någon som tröstar mig och säger att jag får gråta, att det inte är en skam. Någon som trotsar mina ursäkter till varför vatten silar ner som askdroppar mina ögon, någon som förstår att jag bara inte är helt lycklig, någon som bara vill vara med mig för att dem helt enkelt vill det. Och inget annat.
(Men så blir det aldrig)


(Jag konstruerar en stol i BoF:en igen, olyckligtvis, och den är associerad med bruden däruppe och lite kort och såna grejer.)

Och så sitter jag och tittar på filmer med Allan Edwall. För att han är en utav Sveriges bästa skådespelare och så är det. Jag önskar att jag hade en morfar. och jag önskar att Allan Edwall skulle bli min morfar. Eller min farfar, för det har jag inte heller. Men mycket vill ungarna ha nu för tiden och ungar borde lära sig att veta hut, dem har mat och tak över huvet. Nog borde det räcka. Humbug.

Och så dog Per Oscarsson och sedan dog Lena Nyman. Och jag har inget bra att lägga till där, fastän jag ville att dem skulle stanna kvar. Jag ville inte att dem skulle dö för att jag vuxit upp med dem i tv-rutan och deras röster sprakande ur högtalarna. Men dem är ju bara människor, det var dem från början och nu sitter dem inte kvar längre. De kanske bara var gnuggisar, man kan skrapa eller gnugga bort dem med lite vatten och tvål och dem kan flagna bort med tiden.
 - Det är bara låtsas-tatueringar, du är inte lika cool längre. Bara så att du vet.


(- Det där är min leksak, Tore, han är en krokodil och undrar om han får o lov o skita i din hand?)

Det var också kaosartat idag, snön var nog en meter hög om inte mer än så och skolan var inte att tänka på. Ingenstans kom man, så hemma blev jag med en massa filmer, te plus choklad = tjockisdag och snö innanför skinn-imitation kängor.
Hoppas för fan att det är löst tills imorgon. Jag har redan bestämt mig utan återvändo att jag ska till den där boksigneringen och jag ska träffa John Ajvide Lindqvist. Punkt och slut. Även fast jag inte hittar och även fast jag är jätte-mega-super-nervös så ska jag inte välja att sitta hemma och vara trygg och tråkig. Jag hatarhatarhatar det, för min vardag består nästan bara utav dessa mellandagar. Och jag hatar verkligen vardagliga mögliga mellandagar. Snart börjar det väl växa mossa på mig, om jag stannar kvar här länge till.
Mitt sociala liv är handikappat nu och jag skulle nästan vilja börja med något. Börja om med något nytt, kanske dansa. Kanske inte. Kanske återuppta min banandoftande gitarr. Kanske för en gångs skull, lära mig hur man spelar munspel PÅ RIKTIGT.

Men jag har åtminstone satt mig ner med spretiga penslar och svarta ELLE muggar fyllda med vatten, pastellfärger och sedan lite skrynklade papper. Jag har åtminstone börjat måla igen.



Och tyvärr skymtar jag min lilla klassresa, som bär av på måndag.
MEN HALLÅ stopp o belägg dit vill jag inte. För där blir jag femton år och där blir jag... jag vet inte. Men där vill jag inte vara. Jag vill vara själv, i en egen lägenhet nånstans i centrala Stockholm, runt tjugo-strecket med en stabil ekonomi och en egenhet. Jag vill vara egen, och jag vill inte hela tiden jämt behöva förlita mig på min familj eller vänner. Jag vill inte bo ihop med massa andra, familj eller vänner. Jag vill bara växa upp.
Skaffa mig ett eget liv och sedan börja göra något av det också. Jag har förberett mig för det i fjorton snart femton år nu och det räcker för jag är mogen och redo och trött på att alltid hela tiden förbereda och planera. Det är inte jag, jag tänker och gör. Inte planerar, förbereder, väntar, rullar tummarna, samlar ihop mina papper, rättar till glasögonen, harklar mig, borstar bort lite dammkorn här o där och sedan med möda faktiskt gör något av mitt liv.

Nåväl, DET KOMMER, som alla säger. Livet kommer. Allt kommer. Det kommer.
Ja, men kom då för fan
(Jag är påväg, lugna dig)
Nej, jag orkar inte stå här som en idiot och trampa på ett och samma ställe KOM
(Kom säger dom, kom säger dom alla)
Men kom igen
(JAG KOMMER INGENSTANS, MIGUEL)
Varför inte
(Jag litar ju inte på dig, du är en främling jag går hem igen och kommer igen om ett par år NÄR DU HAR MOGNAT TILL DIG)
Jaha var sån då Tore
(Det är så jag är du får ha lite tålamod, min vän)
Ha ett bra liv Tore
(KALLA MIG INTE TORE, TORULF ÄR MITT NAMN)




Förresten är jag trött nu och mitt huvud gör en massa ont ont. Och så ska jag se Hundhotellet (en mystisk historia) snart. För den typ krockar med mig på något sätt och jag vill se hur det går, om smällen blir stor.
Så detta blir ett adjö?
Nej, ett varväl, min vän.
-Varväl-



Förresten funderar jag på varför en korp är som ett skrivbord.
Medan ni klurar på den gåtan så ska jag ta o koka min fjärde kopp te.