En isig vind över vattnet bär ett eko från de dödas värld En hälsning från ett svartsjukt hånfullt hav
Nu har jag för fan ledsnat. På att gå runt i mitt rum bara vänta räkna minutrar dagar år som är kvar tills jag får bli vuxen på allvar. Jag sitter ju för in i helvete på mitt rum och bara gör samma sak dag ut och dag in jag hör mamma gå runt i huset jag kan känna orden dem blir till slut som slag i ansiktet för att dem är sanna. Hon har rätt. Jag är lat Jag är slapp Jag gör ingenting Jag pratar knappt längre Jag försöker inte men det finns ju inget att kämpa för längre. Min glöd har liksom falnat den brinner inte längre och det finns inget att göra åt det. Blås inte liv i den du blåser bara aska i mina ögon och det gör för ont jag kan inte se längre jag kisar för jag vill inte göra något åt allting. Hatar alla mig. Hatar min pappa mig? Förlåt. Jag vill inte att all uppmärksamhet ska riktas mot mig förlåt för jag förtjänar den inte. Vi förtjänar inte varandra. Jag orkar inte svara längre när du ringer men jag ska anstränga mig så att det inte blir som förut när jag ignorerade dig och ignorerade den enda som ville vara min pappa. Men som "mormor" sa; Han är ju inte din riktiga pappa. Så han behöver ju inte mig pappa du behöver inte älska mig. Förlåt pappa men förstår du inte att jag inte vill bli lämnad? Jag orkar inte med det, du adopterade mig för att du ville ha mig medan min biologiska pappa inte orkade bry sig om mig så han stannade kvar hos sin egna lilla puttenutt familj och lämnade bort cp-ungen till någon annan. Men du tar inget ansvar för att jag ska ha det bra. Eller ser jag allt fel? Jag kanske är ond rakt i genom. Jag önskar att någon kunde ta mig långt härifrån så att jag slapp pressa upp ett leende varje jävla december dag. Vad ska vi göra av allt? Jag försöker, vad är det som är så svårt att se? Jag är bara så trött på att höra att jag inte ens försöker men jag vet inte hur man gör längre.
Jag vet att ingen bryr sig när dem ser mig gå med huvudet nerböjt jag vet vad ni tänker att jag låtsas vara någon som behöver något men min familj har verkligen nått botten. Som ett öppet sår i ett halvår och det torkar och drar sig ihop men det finns alltid kvar när man vidrör skorpan försiktigt och börjar pilla man vill ju bara veta vad som finns därunder om det finns någon som vill ha en, då läcker allt sarkastiskt blod det rusar som en kolsvart flod och det är alltid någons fel. Förlåt att jag inte orkar bry mig längre. Jag försöker men allt jag vill är att komma härifrån men snart finns det ingenstans att ta vägen för jag kastar bort min utbildning genom att hata den jag kastar stenar på allting. Jag vill bara bli nästan lycklig. Det går aldrig att bli riktigt lycklig, men nästan lycklig räcker gott och väl för mig. Jag vill ju bara snälla få veta var jag har er och vilká jag kan glömma redan nu. Jag har snart ingen pappa längre; jag måste få veta om du behöver mig eller inte för jag vill en riktig relation eller ingen alls. Nej förresten. Vi kommer aldrig bli som förr du kommer aldrig kunna bry dig och jag kommer aldrig mer kunna lita på dig och öppna mig för dog. Och jag vet inte ens varför men det är bara så allting har blivit men jag har ledsnat på att vänta på att få somna på att någon ska berätta hur allting kommer bli. Du brydde dig inte riktigt när jag var liten heller men när man var liten, då inbillade man sig så lätt, hela världen och alla handlingar alla ord var större då och nu betyder dem fan inte ett skit, SNÄLLA LÅT MIG FYLLA ARTON ÅR IMORGON JAG VILL INTE BEHÖVA IGNORERA DIG IGEN.
Jag är så trött på att behöva säga några få enkla ord; Jag vet att mitt liv har blivit misslyckat och jag vet att inte en själ på denna jord bryr sig ett skit om det.
Alla har väl problem, varför skulle någon slösa sin dyrbara tid och ödsla den på mig.
Jag är rädd livrädd för att vissa ska röra mig och krama mig och ens se mig över huvud taget. Varför har jag hela mitt liv varit livrädd för beröring när jag vet att det är det jag behöver mest?
Nu har jag mamma. Det är allt jag riktigt vet. Men jag behöver någon mer, varför har jag så svårt att lita på människor och varför just män? Varför berättar jag inte bara allt för mamma varför har jag alltid så jävla svårt att be om hjälp det är mitt fel att allt blivit såhär för att jag är för feg för att be om hjälp för att vara ärlig och berätta allt. Och imorgon när jag sitter på tåget vet jag att ingen kommer att bry sig.
Och så är det bara
Jag vet att ingen bryr sig när dem ser mig gå med huvudet nerböjt jag vet vad ni tänker att jag låtsas vara någon som behöver något men min familj har verkligen nått botten. Som ett öppet sår i ett halvår och det torkar och drar sig ihop men det finns alltid kvar när man vidrör skorpan försiktigt och börjar pilla man vill ju bara veta vad som finns därunder om det finns någon som vill ha en, då läcker allt sarkastiskt blod det rusar som en kolsvart flod och det är alltid någons fel. Förlåt att jag inte orkar bry mig längre. Jag försöker men allt jag vill är att komma härifrån men snart finns det ingenstans att ta vägen för jag kastar bort min utbildning genom att hata den jag kastar stenar på allting. Jag vill bara bli nästan lycklig. Det går aldrig att bli riktigt lycklig, men nästan lycklig räcker gott och väl för mig. Jag vill ju bara snälla få veta var jag har er och vilká jag kan glömma redan nu. Jag har snart ingen pappa längre; jag måste få veta om du behöver mig eller inte för jag vill en riktig relation eller ingen alls. Nej förresten. Vi kommer aldrig bli som förr du kommer aldrig kunna bry dig och jag kommer aldrig mer kunna lita på dig och öppna mig för dog. Och jag vet inte ens varför men det är bara så allting har blivit men jag har ledsnat på att vänta på att få somna på att någon ska berätta hur allting kommer bli. Du brydde dig inte riktigt när jag var liten heller men när man var liten, då inbillade man sig så lätt, hela världen och alla handlingar alla ord var större då och nu betyder dem fan inte ett skit, SNÄLLA LÅT MIG FYLLA ARTON ÅR IMORGON JAG VILL INTE BEHÖVA IGNORERA DIG IGEN.
Jag är så trött på att behöva säga några få enkla ord; Jag vet att mitt liv har blivit misslyckat och jag vet att inte en själ på denna jord bryr sig ett skit om det.
Alla har väl problem, varför skulle någon slösa sin dyrbara tid och ödsla den på mig.
Jag är rädd livrädd för att vissa ska röra mig och krama mig och ens se mig över huvud taget. Varför har jag hela mitt liv varit livrädd för beröring när jag vet att det är det jag behöver mest?
Nu har jag mamma. Det är allt jag riktigt vet. Men jag behöver någon mer, varför har jag så svårt att lita på människor och varför just män? Varför berättar jag inte bara allt för mamma varför har jag alltid så jävla svårt att be om hjälp det är mitt fel att allt blivit såhär för att jag är för feg för att be om hjälp för att vara ärlig och berätta allt. Och imorgon när jag sitter på tåget vet jag att ingen kommer att bry sig.
Och så är det bara
Avtryck i vitt puder
Trackback
