mittprivatamoln

Kurt öppnade dörren till mitt rum, långsamt öppnade han den. Som om han var rädd att den skulle gå sönder, att den var skör och bräcklig. Han ville att jag skulle komma ner.
- Varför skulle jag det?


 - För att mamma är ledsen.


Nej. Nej. Min klump i halsen växer sig bara större och större och jag orkar fan inte med en enda grej till. Stäng dörren. Stäng stäng STÄNG ut ur mitt liv.

Jag orkar inte mer. Jag vill bara vara ensam för alltid och aldrig mer träffa en enda människa som jag någonsin känt. Snälla snälla jag orkar inte be mer men om det finns en Gud någonstans, snälla snälla låt mig byta mitt liv mot någon annans. Jag kryper på marken och är svag och feg. Jag är bara ett misstag, allt som jag gör är fel. Ge mig min bytesrätt.



Jag hatar när man sitter i ett rum och alla smaskar och tuggar på och låtsas inte om spänningen. När ens förälder gråter och snyftar och jag önskar mig bort, jag hatar när folk gråter. Det är obekvämt och jag klarar inte ens av att öppna munnen, det känns som att det ska välla ut ångande stenar ur den. Om man bara vore ett sådant där barn, som inte var jordens största misstag. Jag är ett misstag. Om jag inte hade blivit adopterad hade väl jag hamnat på barnhem. Ingen behöver mig ingen vill ha mig längre. Jag får sådana skuldkänslor, för att allt jag gör bara river upp andras känslor hela tiden och jag är inte till någon nytta. Men vill blundar igen; Vi håller allt ytligt så gör det inte ont längre. Jag känner ingen smärta nu. Gör du?

Sigurd