mittprivatamoln

Jag vet inte vad det är men något måste det vara för jag blir så varm när någon berömmer mig för något som jag skapat alldeles själv men ändå så skäms jag.




Nu sitter jag på mitt rum med illamående i magen, huvudvärk, tankar som snurrar och en analys över dagens gång; missade självklart hela BG-samlingen och kom till skolan tio över nio. Hmmmph.

Sedan så blev inget skolarbete gjort förutom mattestödet. Jag samverkade dock under bild-workshopen även fast knappt något blev gjort; jag satt i mina egna tankar och lyssnade också på när andra diskuterade om ämnen som jag kan en hel del om men jag lade mig såklart inte i diskussionen utan satt och såg säkert tråkig och fundersam ut hela tiden. Jag vågar nästan aldrig lägga mig i en diskussion om dem inte tilltatlar mig. Det är ju liksom inte så att jag inte står för mina åsikter, tvärtom, men jag känner mig mest påträngande om dem liksom inte ber om mina åsikter och så känns det som att dem inte lyssnar och då lyssnar jag hellre på när andra diskuterar och argumenterar om diverse ämnen.


Bildläraren ville också att jag skulle tagit med mig bilder som jag gjort hemma och visa upp för honom men ÄR DU LITE DUM'LE? Jag har way to low confident för att visa upp något jag själv målat, även fast jag vill att dem ska kritisera och kommentera inte bara om den var fin utan varför den var fin osv.


Nu för tiden är jag nästan aldrig seriös längre med mitt målande; om jag inte är hemma.

Nu för tiden är jag aldrig allvarlig med mina texter; om jag inte är hemma.


Jag ville diskutera idag, med någon, om något som betyder något men jag är för feg. Jag får chanser men jag tar dem aldrig för jag är för vek för att berätta om mina känslor, jag vill inte att dem ska rygga tillbaka.


Vad är det här för tjej, henne vill vi inte ha, hon är störd; ut med packet.

Jag vill inte att dem ska känna sig inträngda i ett hörn om jag berättar något känslomässigt eftersom att jag tror inte att någon av mina kompisar i skolan känner likadant. Jag tror ärligt på min mors bröd att ingen av mina kompisar mår såhär. Jag vill inte klibba fast i deras tankar och göra så att dem känner sig obekväma; vi kan hålla det ytligt istället. Jag tror dem bryr sig om mig men jag vill också ha förståelse. Jag behöver det, och det får man inte av medlidande eller självömkan. Och sådana saker kanske man inte ens berättar för någon eller några som bara är ens kompis?

Jag har fått höra flera gånger under tjugohundratio om hur blyg jag har blivit och hur ledsen och liten jag framstår för omvärlden. Hur jag har förändrats, särskilt under hösten. Är det av omtanke vissa säger så, medlidande eller bara ren nyfikenhet? Anklagelser?



Om ni visste vad som hänt mig; skulle ni förstå.

Rena spekulationer men vad ska man göra när tankarna aldrig tar slut? Det bara fortsätter och jag flyr undan och ler och skrattar; ibland rakt från hjärtat och ibland så falskt och stelt.


Nu är deppanalysen fullkomlig. För minuten som slår just nu.



Nej det tar aldrig slut det är som ett hjärta som vägrar sluta slå när varje bön gått åt, fortsätt