mittprivatamoln

Jag längtar så in i helvete efter den dagen då jag får visa alla att jag är något och att ingen i hela jävla Sverige kan säga åt mig vad jag ska göra. Ni vet väl om att jag analyserar er alla. Jag drar in er under mitt osynliga mikroskop, jag plockar isär era delar och vet exakt vilka ni är, jag vet hur ni agerar när ni blir rädda och jag vet vad ni döljer jag vet allt om er för att jag vet hur ni kommer reagera i olika situationer. Och så är det bara. Så sluta göra så mot mig. Mitt liv = mina regler = S T F U.
Jag är inte trög. Jag låtsas ibland om att jag inte lyssnar, att jag är i min egna välrd men jag hör allt som ni säger och allt det ni gör registreras i min hjärna. Jag är ingen grönsak.

Men kan ni låta mig vara som jag är någon gång. Jag är inte lycklig. Jag kan bara inte bli helt jävla lycklig. Jag kommer alltid att ha min tillflyktsort med mig, mina tankar och mina förvirrade känslor. Jag kommer vandra vidare bland mina ensamma moln medan ni dödliga undrar vad jag har för mig där uppe. Det kommer aldrig finnas någon som kan nå in i mig för jag är för vuxen. Men jag vill ha tillit hos någon men det finns inte i någon. Så jag orkar inte försöka berätta för någon. Men jag har tydligen inget val den här gången. Det är så många som verkligen inte förstår hur bra dem mår. Jag önskar att jag kunde få bli naiv och ung i mitt sinne igen.


Det är bara sorgligt att sitta här med ingenting och vilja ha och vilja bli något annat.

Bara jag jag jag överallt. Kom nu, kan någon kasta sig in i mitt liv och riva upp kulisserna knuffa bort statisterna ta mig till alla riktningar och ge mig något som känns, ett slag eller en tillit som ger mig liv igen.
Junip får bli mitt ensamma moln nu. Fuck the rest.